Man la klossar över ängen

Min söta lillasyster blev rätt stolt över mig när jag i mitt trötta yrande efter milen i torsdags sa att jag fått en medalj och sa att hon skulle hälsa mamma det (när det jag tyckte var viktigast var att jag hade sprungit överhuvudtaget och till och med gjort det under timmen). Tror inte att jag riktigt förstod vad det var hon fått för sig, eftersom jag redan bestämt att den här medaljen inte kommer följa med mig från Linköping, förrän igår när hon (efter att ha sett min placering antar jag) frågade:

"Elin, fick alla i det där loppet medalj?"

Jag har ännu inte kommit på vad hon egentligen ville säga med det ;) Fast det är klart hon förstår nog inte tävlingar man inte kan vinna, hon har nog inga minnen av en genomsvettig mamma som åt banan och drack energidryck i fula Flickflänget tröjor med en medalj runt halsen. Jag tror inte att jag minns så mycket av det heller, faktiskt, men medan jag sprang runt i Vidingsjö och tyckte världen var rätt mysig så insåg jag att jag, Karl, Fredrika och Oskar med tillhörande pappor nog stod bredvid löparbanan och hejade en gång i tiden. Precis som alla småbarn med sina pappor (mest pappor faktiskt) som sprang omkring och plockade blommor och samlade stenar vid sidan av vägen. En stund tänkte jag att om det var någon gång jag skulle springa på någon ur familjen Vångell-Gustavsson så skulle det vara där. Det hände inte, men det var nog då eller aldrig.

Jag sprang där och lät Söndermarken rulla i huvudet (eftersom mina hörlurar tvärdog dagen innan när jag pluggade i skolan), för är det något man kan anklaga mig för så är det ju att vara sentimental och överdrivet nostalgisk. Mer än en gång tänkte jag på vad som skulle hända om jag bara svängde av vägen lite och sprang in bland radhusen istället. Fast vad jag skulle göra där egentligen har jag ju ingen aning om. Så det var bra att jag lät bli och fick en bra tid istället. Ibland är jag bra fjantig.

Återigen förvånas jag över bristen på träningsvärk som jag trodde jag skulle lida av. Visserligen är det mer nu än det var förra gången. Fast då tog jag mig ju inte tiden att springa 5 km dagen efter heller. Kommer jag idas fortsätta springa nu? För roligt är det ju inte. Inte egentligen. Och nu har jag ingenting att träna till längre eftersom Karl har fegat ut.

/Elin