För många år sedan var detta slogan för SJ när de tyckte att man skulle åka mer tåg. Det var en jättetråkig reklam att titta på då det endast bestod av en ensam passagerare som satt och tittade på sin egen spegelbild i tågfönstret medan det svenska landskapet rullade förbi. Eftersom det var en seg och tråkig reklam gillade jag den inte då, men nu älskar jag den och tänker väldigt ofta på det medan jag åker mellan Linköping och Stockholm.
Igår tågade jag för första gången på länge en längre sträcka när jag tog mig till Saitama för att säga hej till André (Saitama är förresten en liten lanthåla). Det var regngrått både dit och hem och jag var tvungen att byta tåg två gånger, så sammanlagt tog resan ungefär 1½ h.
Man tänker väldigt mycket när man åker tåg för det finns inte så mycket annat att göra. Det är väl det som menas med den inre resan skulle jag tro. Jag är en människa som ofta upplever saker i skriven form. Jag tänker alltså redan när saker händer på hur jag ska kunna uttrycka det i skrift senare, något som stör mig då jag kommer på det. Att beskriva sina känslor i ord medan man upplever dem är som att titta på en parad genom en kamera, visst blir det fina bilder, men hade det inte varit tuffare att se paraden på riktigt?
Det kan vara både bra och dåligt att få lång tid på sig att tänka. I värsta fall kommer man på saker som man inte alls vill veta, men sitter man länge nog kan man nog komma på lösningen också.
/Elin
First!!!11!1
SvaraRadera