Jag fotograferade varuautomater

Det snöar.

Jag kan inte hjälpa att jag fylls av ett lyckligt lugn när det snöar. Jag vet inte var det kommer ifrån, för ärligt talat har jag inte roats jättemycket av snöaktiviteter sen jag slutade mellanstadiet. Visst har slalombackar och längdskidåkning sitt, men sen att man blev stor nog att tvingas ut och skotta plogkarmar så har leka-i-snön-glädjen försvunnit. Ändå får snön mig att bli glad, genomlycklig och fylld med en myskänsla som inte ens bioteknisk biokemi kan förstöra. Nu är det så mycket snö så att det precis syns på gräsmattorna. De är ljusgröna istället för sin vanliga, tråkiga höstgröna. Vägarna är vita och bilarna är täckta. Antagligen ligger det inte kvar i morgon, antagligen är allt borta då...men nu är det snö i alla fall.

Mina fönster.

Från fönstret ser jag en grupp utländska doktorander (ja, jag tror att de är doktorander för de ser ut att vara indier eller pakistanier) som springer runt och tar kort på snön. Någon sparkar upp lite och de andra tar kort, de tar kort på de snötäcka bilarna och på varandra framför de snötäckta bilarna. De tar kort på sina fotspår och bara på snöflingorna i största allmänhet.

För att kunna fortsätta måste jag nu låtsas som om jag inte varit ute och tagit kort på snön trots att det har varit ett naturligt inslag i hela mitt liv (till mitt försvar är bilderna till Maru).

En av de bästa sakerna med att vara i Japan måste ha varit att jag varje dag kunde uppleva något exotiskt i något som egentligen var vardag. Jag kunde ha med mig kameran i väskan och vara säker på att jag alltid skulle hitta något jag ansåg värt att ta kort på. Jag gjorde det inte, men jag hade jag velat hade jag kunnat vara turist i ett helt år.

Sakerna jag såg och fascinerades över var antagligen saker som japanerna inte ens reflekterade över och jag saknar faktiskt att bli fascinerad i vardagen. Att kunna gå ut på morgonen och inte riktigt vara säker på att allt skulle gå som det skulle. Det var ett helvete många gånger, men det gjorde livet lite intressantare. Det var som att återupptäcka verkligheten, vare sig jag tyckte om den eller inte.

Jag vet inte om jag saknar det, men det var länge sedan jag kände en sån fascination eller vardagsglädje som jag gjorde när jag hittade varuautomater inne i små tempel eller drack vidrigt kaffe ur konservburkar.

Jo, jag saknar det, jag saknar att kunna se vardagen som exotisk. Wow...

/Elin