Jag läste just Elinas inlägg om att det inte finns någon plats som hemma. Det är svårt att ge henne annat än rätt, det finns ingen plats som hemma. Frågan är bara var hemma ligger någonstans.
Jag har mycket svårt att tro att de här 42 kvm är hemma, det är som om jag har en inbyggd motvilja att kalla det här hemma. Det är smutsigt, stökigt och omysigt. Det har inte hänt något mer på uppackningsfronten sen förra gången jag skrev om det här, men julpyntat har det blivit. Det är inte lägenhetens fel att den är stökig och omysig, det är helt och hållet mitt fel. Jag tillbringar alldeles för lite tid i lägenheten och alldeles för mycket tid i skolan och hos Jessica och Johan. Deras lägenhet är nog mer hemma än min egen. Jag påstår att jag trivs att bo ensam, men ändå tillbringar jag mer tid på J&J:s soffa än jag gör på min egen.
Så om inte den här lägenheten inte är hemma, var är det då? Det vore en så enkel att säga att det var Boden som var hemma, men i ärlighetens namn så det inte det heller. Det enda som finns i Boden är egentligen min familj. Jag har varit borta för länge, sett för mycket av världen kanske, varit tvungen att hitta hem på för många ställen för att kunna hitta hem i Boden längre. Det Boden jag en gång lämnade är inte det Boden jag kommer att komma till i övermorgon. Inte ens Sävastön är den samma som det var när jag flyttade för mer än fyra år sedan.
När jag i Japan och längtade hem, då var det inte Boden jag längtade till. Det var faktiskt till Linköping. Till universitetet till och med, för någon lägenhet att längta till hade jag inte. Kanske är det Campus Valla som är mitt egentliga "hemma"? Det skulle vara tragiskt, men är det helt otroligt? Jag är på skolan mer tid än jag är vaken i lägenheten och jag har tillbringat merparten av helgerna den här läsep i A-huset.
Ändå finns det inget jag längtar efter mer än att sitta på tåget på väg till Arlanda, på väg norrut, på väg mot Boden...på väg hem...Det är komplicerat.
Mamma sa en gång att jag skulle komma att ha två hemma till dess att hon och pappa flyttar från det blåa huset på ön. Fast jag tycker snarare att det känns som om jag inte har något hem alls.
/Elin
Jag har mycket svårt att tro att de här 42 kvm är hemma, det är som om jag har en inbyggd motvilja att kalla det här hemma. Det är smutsigt, stökigt och omysigt. Det har inte hänt något mer på uppackningsfronten sen förra gången jag skrev om det här, men julpyntat har det blivit. Det är inte lägenhetens fel att den är stökig och omysig, det är helt och hållet mitt fel. Jag tillbringar alldeles för lite tid i lägenheten och alldeles för mycket tid i skolan och hos Jessica och Johan. Deras lägenhet är nog mer hemma än min egen. Jag påstår att jag trivs att bo ensam, men ändå tillbringar jag mer tid på J&J:s soffa än jag gör på min egen.
Så om inte den här lägenheten inte är hemma, var är det då? Det vore en så enkel att säga att det var Boden som var hemma, men i ärlighetens namn så det inte det heller. Det enda som finns i Boden är egentligen min familj. Jag har varit borta för länge, sett för mycket av världen kanske, varit tvungen att hitta hem på för många ställen för att kunna hitta hem i Boden längre. Det Boden jag en gång lämnade är inte det Boden jag kommer att komma till i övermorgon. Inte ens Sävastön är den samma som det var när jag flyttade för mer än fyra år sedan.
När jag i Japan och längtade hem, då var det inte Boden jag längtade till. Det var faktiskt till Linköping. Till universitetet till och med, för någon lägenhet att längta till hade jag inte. Kanske är det Campus Valla som är mitt egentliga "hemma"? Det skulle vara tragiskt, men är det helt otroligt? Jag är på skolan mer tid än jag är vaken i lägenheten och jag har tillbringat merparten av helgerna den här läsep i A-huset.
Ändå finns det inget jag längtar efter mer än att sitta på tåget på väg till Arlanda, på väg norrut, på väg mot Boden...på väg hem...Det är komplicerat.
Mamma sa en gång att jag skulle komma att ha två hemma till dess att hon och pappa flyttar från det blåa huset på ön. Fast jag tycker snarare att det känns som om jag inte har något hem alls.
/Elin
Pumba sa: Home is where your rump rest...
SvaraRadera