A love story

Det är egentligen för sent för att sätta sig och skriva det här, men känslor är en färskvara, så jag är så illa tvungen ;)

Jag påstår att jag har en mellanstadieförälskelse i Lars Winnerbäck. Jag hade ingen sån när jag faktiskt gick på mellanstadiet, men jag är helt förälskad i Lars Winnerbäcks musik; hans röst, hans texter, hans melodier...Sommaren 2008 var första gången jag såg honom live, det året startade jag också den här bloggen och jag tror att den där förälskelsen har lyst igenom ett antal gånger. .

Det finns fyra låtar som jag associerar till att jobba på Apoteket: 2002 var det FF, 2003 var det Pärlor och 2004 var det I won't cry utav den enkla anledningen att de gick på RixFM under de lördag och sommarveckor som jag jobbade. Vän av ordning räknar dock och tänker att det där var bara tre låtar och det stämmer.

2004 hade RixFM också börjat med Sverige Top40 på förmiddagarna så att man fick lite omväxling bland de andra 12 låtarna som RixFM har i sin repertoar. Ärligt talat så var det en riktigt bra blandning vissa veckor och eftersom jag var så snabb på att packa upp pillrena så hann jag oftast ut från Packen innan de kom till de sista 10 (med andra ord de låtar som kommersiell radio spelat sönder).

För någon som aldrig har varit bra på artister och låtar var det lite trist att det inte presenterades vem som sjöng eller vad låten hette utan bara vilket nummer den fick, men då apoteksrockar ska alltid vara utrustade med penna och papper (jag försökte att alltid ha en Pimpim i en ficka också) skrev jag upp strofer som jag kom ihåg i låtar jag tyckte om, googlade texten och hittade på så vis låten. Sen när jag kom hem blev det DC++ osv...

En vecka skrev jag ner "som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut". Den hade legat på plats 10-20 några veckor och texten och rösten hade liksom fastnat i mig.

Lars Winnerbäck - Elegi

Jag laddade hem den och två till när jag kom hem den dagen: Stackars och Du gamla fria Nord. Verkligen inte några av hans muntrare låtar någon av dem, men de tre var det. Stackars fick mig alltid (och får mig fortfarande) att tänka på Victor Lindgren, inte för att det är synd om honom utan för att han en gång använda liknelsen "medaljens baksida" när vi gjorde ett arbete i svenska.

Det fortsatte att vara de här tre låtarna länge och Lars Winnerbäck föll i glömskan för mig. Det kom inga nya singlar som kunde fånga mig, jag flyttade till Linköping, började lära mig japanska och slutade lyssna på musik. Började på I och träffade Hanna som läste Y.

Nån gång, jag tror vi skulle på fest, satt vi och lyssnade på musik hemma hos mig bara jag och hon. Elegi kom upp på spellistan och hon undrade om jag lyssnade på Winnerbäck, vilket jag inte gjorde men jag visade de andra två låtarna jag hade. Hon tyckte jag skulle ladda ner Tretton trappor upp och Elden ("Han sjunger om Linköping!), sen skulle jag ladda hem Söndermarken ("Den handlar om hans uppväxt i Linköping! Han är härifrån, vet du inte det?"), I Stockholm (det var ett hack i den, jag saknar det hacket) och En svår och jobbig grej där raden:

som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv

fick mig att känna ett stygn av igenkännande och jag fick höra hur viktigt det var att höra den sista raden i låten. Faktum är att det är det. I den låten är det det.

Sen var det fest hos Hanna någon gång och hon bestämde att det skulle bara lyssnas på Live - för dig eftersom hon inte tyckte att hon hade någon annan bra partymusik. Efter en stund klagade alla utom jag, även om live-skivor inte varit min grej. Dock var det Hannas och hon letade reda på en annan skiva eftersom hon ville att jag skulle höra Balladen om konsekvenserna eftersom jag också uppskattade texter. Någon dag senare hade jag tre Lasse-album på datorn, hur nu det gick till.

Det var ett bra antal tyckte jag. Det var ca 70 låtar som jag aldrig ledsnade på. Det här var våren 2007 och jag har fortfarande inte ledsnat på dem. Inte på någon av dem. Likt Hanna hade jag börjat lyssna på Pollenchock och stjärnfall när jag skulle göra mig klar för fest (det gör jag fortfarande) och ansåg nog då Tretton trappor upp var den bästa låten någonsin.

Sommaren 2008 spelade Lars Winnerbäck på Luleåkalaset.

Inträdet till festivalen låg på några hundralappar (3 st tror jag), han skulle gå upp 22:45 eller liknande vettig tid och jag var tvungen vara på jobbet 07:15 dagen efter. Det innebär att jag var tvungen att kliva upp 05:45.

Sandra skulle gå och mina ursäkter om jobb och pengar verkade så fjuttiga i jämförelse med att faktiskt se Lars Winnerbäck live. Morgonen efter var det inte fullt lika fjuttiga, men jag tog på mig att vara chaufför till kalaset och precis samtidigt som han började spela i Södra hamn anlände vi till Norra. Fan. Fan. Fan... Vi strulade lite med ingångar och biljetter och jag kom bort i från de andra, men det är inte svårt att hitta till Södra hamnen ändå.

När jag kom fram var jag ensam och han började just spela en låt jag aldrig hade hört: Åt samma håll. Nu mer är det dock "min" låt. Det var då jag såg Lasse för första gången, det var då jag faktiskt hörde honom för första gången och jag tror att han sjöng den för mig. Visst, jag vet att han inte gjorde det...men jag hade kämpat så för att komma dit och jag fick den sången.

Kvällen kan summeras med: 300 kr, 45 min Winnerbäck och 4 h sömn...inte helt värt.

Sen i oktober, när den här bloggen startade, for jag till Japan.

Jag tror inte att det går att beskriva det här utan att det låter allt för löjligt, så jag ska inte ens försöka. Hela det första halvåret var det Lars Winnerbäck som gav mig trygghet och säkerhet. Det är varken en överdrift eller en underdrift. Han var det enda jag lyssnade på under flygresan, han var med mig varje station mot Inage, hans fyllde mitt lilla mögliga rum med Sverige, hans texter var klottrade överallt där jag suttit på universitetet, antagligen har jag fyllt ett helt block totalt med Lars Winnerbäck-texter. När allting var som värst (vilket det oftast var under tider som jag ansåg att jag inte skulle ringa till Sverige på) så var han där med mig. Alltid på det humör jag behövde honom och texterna förstod alltid. Jag var inte ensam i min förtvivlan. Han var inte bara en liten del av Sverige, han var en liten del av Linköping! Den plats på jorden där jag önskade att jag var.

Välkomstmeddelandet jag hade på min väckarklocka/svenska mobiltelefon var "Den vinner som är trägen", en påminnelse om att jag inte skulle ge upp. Varje morgon var de orden det första jag såg.

En dag ville jag ha en Winnerbäck-låt som rubrik och skrev in "Frukost Winnerbäck lyrics" i google och blev förbryllad när jag hittade Winnerbäck sånger som jag aldrig hört talas om. Vilket egentligen inte är så konstigt eftersom jag bara tagit hem ett album till efter att jag sett honom i Luleå (Söndermarken). Strax efter denna upptäckt kom detta inlägg: 160 sånger. Totalt har jag nu över ett dygn med Winnerbäcks musik på min hårddisk...men var inte orolig, jag har 10 album i bokhyllan också. Om man vill prata om hur artister tjänar pengar på nedladdning så är ju mitt stöd till Winnerbäck ett bra exempel.

Jag var på konsert ikväll. Äntligen. En hel konsert, jag missade inte en sekund av honom och jag hade riktigt bra sittplats. Ömsom var jag glad att jag satt, ömsom ville jag stå längst fram tillsammans med alla andra skrikande fjantar. Jag ville också hoppa och tjoa och verkligen visa hur glad jag var över att få vara där. Fast samtidigt var det skönt att få sitta och bara känna. Bara höra. Bara finnas. Höra hur han sjöng till Linköping, för oss, för mig.

Ska jag vara hård ger jag konserten bara en stark 3:a (av 5 möjliga). Det var mest musik från den nya skivan och utav "mina" låtar sjöngs bara tre egentligen. Dock de viktigaste; Elegi, Elden och Åt samma håll. Inte för att det är de jag tycker är bäst för stunden, utan för att de bara betyder mest för mig. Pollenchock hade gärna fått spelas, men man kan inte få allt och jag fick En tätort på en slätt.

Nu ska den här krigaren i Ryd gå och lägga sig.

/Elin

P.s. Elina, du håller tyst! Ska du paja och kritisera får du starta en grupp på facebook D.s.