I julas skrev jag om hur jag tappade tidsuppfattningen eftersom det var mörkt från kl 13. Det kändes så tragiskt att jag glömt bort det som varit en så naturlig del i mitt liv sen...ja, sen alltid. Nu när jag är hemma första sommaren på två år har jag precis samma känsla, fast tvärt om, eftersom det är ljust hela tiden.
Ett av de där riktigt tidiga minnena jag har är att jag som 4-åring eller så inte ville gå och lägga mig när vi var hos Mormor och Morfar eftersom, som jag sa, "Det är inte mörkt ute!". Riktigt hur det där med närheten till polcirkeln och att det inte skulle bli mörkt på 1-2 månader förklarades för mig kommer jag inte ihåg, men jag är rätt säker på att mitt argument slogs ner och att jag tvingades i säng.
Första natten jag var hemma så satt jag ute i Karls rum (enda stället där det fanns möbler och en TV). Jag öppnade dörren för att släppa in lite ljus och lite luft och plötsligt var klockan 2. Oj. Det hade jag aldrig reflekterat över...för det hade aldrig blivit mörkt. I Japan blir det mörkt ungefär samtidigt hela året, i södra Sverige blir det i alla fall mörkt en liten stund...jag blev förbluffad över min dumhet och gick i säng. Helt självmant den här gången.
Nu sitter jag ute, gömmer mig från fotbollen i vardagsrummet, och tittar på sommaren. Luktar på sommaren. Lyssnar på sommaren. Upplever sommaren. Det är, i ärlighetens namn, förbannat kallt, men det har varit mulet och regnigt hela dagen så jag är bara glad att det är torrt i gräset och att himlen är oskyldigt blå.
I sommarnätter som de här har jag lekt kurragömma, fått min första kyss, sprungit omkring i balklänning, suttit och grillat, tältat på bakgården. En sommarnatt som den här gick jag hemifrån för att hoppa från en bro. I det här ljuset har jag cyklat berusad hem från Boden och gått från Farmen till stan. Jag har pallat jordgubbar och planerat bus som aldrig gjordes, kört hem från Hampis, utfört en del av de planerade busen, hoppat över gärdsgårdar och liksom blivit den jag är idag. Sommarnätter som de här gör de mörka vinterdagarna värt besväret. Sommarnätter som de här är värt nästan tamigfan allt. Hur man kan använda dem som ett argument att inte komma till Norrbotten övergår mitt förstånd. Ärligt talat är de det allra bästa argumentet att komma hit.
/Elin
Ett av de där riktigt tidiga minnena jag har är att jag som 4-åring eller så inte ville gå och lägga mig när vi var hos Mormor och Morfar eftersom, som jag sa, "Det är inte mörkt ute!". Riktigt hur det där med närheten till polcirkeln och att det inte skulle bli mörkt på 1-2 månader förklarades för mig kommer jag inte ihåg, men jag är rätt säker på att mitt argument slogs ner och att jag tvingades i säng.
Första natten jag var hemma så satt jag ute i Karls rum (enda stället där det fanns möbler och en TV). Jag öppnade dörren för att släppa in lite ljus och lite luft och plötsligt var klockan 2. Oj. Det hade jag aldrig reflekterat över...för det hade aldrig blivit mörkt. I Japan blir det mörkt ungefär samtidigt hela året, i södra Sverige blir det i alla fall mörkt en liten stund...jag blev förbluffad över min dumhet och gick i säng. Helt självmant den här gången.
Nu sitter jag ute, gömmer mig från fotbollen i vardagsrummet, och tittar på sommaren. Luktar på sommaren. Lyssnar på sommaren. Upplever sommaren. Det är, i ärlighetens namn, förbannat kallt, men det har varit mulet och regnigt hela dagen så jag är bara glad att det är torrt i gräset och att himlen är oskyldigt blå.
I sommarnätter som de här har jag lekt kurragömma, fått min första kyss, sprungit omkring i balklänning, suttit och grillat, tältat på bakgården. En sommarnatt som den här gick jag hemifrån för att hoppa från en bro. I det här ljuset har jag cyklat berusad hem från Boden och gått från Farmen till stan. Jag har pallat jordgubbar och planerat bus som aldrig gjordes, kört hem från Hampis, utfört en del av de planerade busen, hoppat över gärdsgårdar och liksom blivit den jag är idag. Sommarnätter som de här gör de mörka vinterdagarna värt besväret. Sommarnätter som de här är värt nästan tamigfan allt. Hur man kan använda dem som ett argument att inte komma till Norrbotten övergår mitt förstånd. Ärligt talat är de det allra bästa argumentet att komma hit.
/Elin
Antingen är Sävastön ett hål av dåligt sommarväder, eller så gör du oförtjänt dålig reklam! Det regnade när jag kom till stallet vid 11.30 och var mulet när jag mockade massa boxar, men när jag skulle ta ut Harry i ridhuset vid 14 så var det jättevarmt och soligt! Jag funderade ett tag på att gå ut och rida i padocken, men insåg att vi skulle ha smält bort! Och på kvällen var det riktigt varmt och mysigt i stan! ;P
SvaraRaderaOch jag håller med, ljusa sommarnätter är en av de allra bästa sakerna! :D
SvaraRaderaOch på tal om hästlik, jag vet inte om jag har hört de skrönorna? Och jag tror inte att någon av våra hästar någonsin simmat så långt ut, de burkar hålla sig högst 10 m från stranden ;P.
SvaraRaderaDessutom är vi aldrig i Aldersjön, vi är i Svartsjön som ligger alldeles bredvid bakom skogen. :P
Det hindrar ju förstås inte att några hästtjejer fantiserar ihop dumheter ;P