Jag vet allt för många som känner så. Att livet inte är fullständigt om man inte har någon att kalla för partner, ingen flickvän eller pojkvän. Ensamheten verkar vara det värsta som finns, något skrämmande, ett misslyckande. Jag har vänner som skulle kunna sälja sin egen mamma för att slippa vara singel, jag har andra vänner som aldrig ens provat på att vara själv. Jag har vänner som hoppat in i väldigt märkliga förhållanden, det ena efter det andra som bara tar slut eftersom det enda de blir kär i är kärleken. Både tjejer och killar ska tilläggas. I samtliga kategorier.
Vad vet jag, jag har aldrig provat på någon form av partnerförhållande. Kanske är det så beroendeframkallande att ha någon att kalla pojk-/flickvän att när man väl har börjat kan man aldrig sluta för då blir man fantastiskt olycklig. Jag vet inte. Det enda jag vet är att det inte är något jag är beredd att bli beroende av. Jag vill aldrig mer att mitt liv ska kretsa kring en människa igen, oavsett vad den människan kan ge mig.
Ofta får jag höra att människor som säger att de är lyckliga fastän de är ensamma bara säger det för att övertyga sig själv om att de har det bra. Det är inte sant. Jag är fullständigt nöjd med min ensamhet utan att behöva övertyga mig om den. Visserligen verkar det vara ganska få som är som jag (om jag gör en snabb empirisk studie av mina vänner iaf), men jag vet att det finns fler som inte ens kan föreställa sig själv i ett förhållande. Personer vars ensamhet inte är påtvingad, personer som förstår att livet är rikt och fullt på innehåll även om man inte har någon att presentera som "sin bättre hälft".
Jag förstår om ensamhet kan vara otäck, inte minst eftersom många i dag dömer en som misslyckad om man inte får villa, volvo, vagn och vovve. Om man inte är van så är nog ensamheten skrämmande, men det är allt annat också. Kanske mer, kanske mindre och framförallt kanske man har mindre tid att fundera på hur läskigt det är när man inte är ensam, men allt är läskigt.
En av mina favoritsysslor är att ta med mig en bok eller ett skrivblock ner på stan och sätta mig en eftermiddag på ett café. Bara jag och några koppar kaffe. Vissa av mina vänner tycker det är konstigt, andra tycker jag är modig medan ytterligare några tittar på mig som om det är synd om mig. Det är varken konstigt eller modigt och det är inte synd om mig. Hade det varit konstigt hade folk på cafét tittat snett på mig, hade jag varit modig hade jag gjort annat och hade det varit synd om mig...tja då hade jag väl skurit mig?
Jag fick för mig att skriva det här eftersom jag fick en youtube video igår som handlade om ensamhet och hur man ska hantera den. Personen som skickade den sa att han tyckte den var lite tragisk, jag tyckte den var underbar. Jag älskade den. Den visar att man inte är ensam och att det finns så mycket man kan göra, även om man inte har någon att dela varje sekund med.
Så här är den:
Vad vet jag, jag har aldrig provat på någon form av partnerförhållande. Kanske är det så beroendeframkallande att ha någon att kalla pojk-/flickvän att när man väl har börjat kan man aldrig sluta för då blir man fantastiskt olycklig. Jag vet inte. Det enda jag vet är att det inte är något jag är beredd att bli beroende av. Jag vill aldrig mer att mitt liv ska kretsa kring en människa igen, oavsett vad den människan kan ge mig.
Ofta får jag höra att människor som säger att de är lyckliga fastän de är ensamma bara säger det för att övertyga sig själv om att de har det bra. Det är inte sant. Jag är fullständigt nöjd med min ensamhet utan att behöva övertyga mig om den. Visserligen verkar det vara ganska få som är som jag (om jag gör en snabb empirisk studie av mina vänner iaf), men jag vet att det finns fler som inte ens kan föreställa sig själv i ett förhållande. Personer vars ensamhet inte är påtvingad, personer som förstår att livet är rikt och fullt på innehåll även om man inte har någon att presentera som "sin bättre hälft".
Jag förstår om ensamhet kan vara otäck, inte minst eftersom många i dag dömer en som misslyckad om man inte får villa, volvo, vagn och vovve. Om man inte är van så är nog ensamheten skrämmande, men det är allt annat också. Kanske mer, kanske mindre och framförallt kanske man har mindre tid att fundera på hur läskigt det är när man inte är ensam, men allt är läskigt.
En av mina favoritsysslor är att ta med mig en bok eller ett skrivblock ner på stan och sätta mig en eftermiddag på ett café. Bara jag och några koppar kaffe. Vissa av mina vänner tycker det är konstigt, andra tycker jag är modig medan ytterligare några tittar på mig som om det är synd om mig. Det är varken konstigt eller modigt och det är inte synd om mig. Hade det varit konstigt hade folk på cafét tittat snett på mig, hade jag varit modig hade jag gjort annat och hade det varit synd om mig...tja då hade jag väl skurit mig?
Jag fick för mig att skriva det här eftersom jag fick en youtube video igår som handlade om ensamhet och hur man ska hantera den. Personen som skickade den sa att han tyckte den var lite tragisk, jag tyckte den var underbar. Jag älskade den. Den visar att man inte är ensam och att det finns så mycket man kan göra, även om man inte har någon att dela varje sekund med.
Så här är den:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar