För ett tag sedan skrev jag om att första kriteriet när man söker sig till nya människor är deras kön. Tjejer söker sig till tjejer, killar till killar för att det är väldigt lätt att man ser att man har det gemensamt. Jag konstaterade då att jag umgås med mest killar nu för tiden för att urvalet är större. Sannolikheten att hitta killar vars personlighet jag tyckte om var större än den var bland tjejerna, men sett till antalet har jag nog procentuellt lika många tjejkompisar som killkompisar.
Mesta tiden tycker jag inte att det är någon skillnad mellan att umgås med killar eller tjejer, trots allt har jag ju valt mina vänner för att de är relativt lika, oavsett kön. Det finns dock skillnader som, märkligt nog har känts tydligare på sista tiden. Kanske är det för att jag har umgåtts mycket med tjejerna hemma, jag vet inte.
Jag brukar resonera att killar är så mycket enklare att umgås med än tjejer. De dömer mig inte för mina kläder, de pratar i stort sett aldrig om kärleksrelationer (vare sig befintliga eller bristen på dem), de snackar inte skit på det sätt som tjejer gör (även om de snackar annan skit) och oftast räcker det med att bara existera. Fast om man behöver så kan killkompisarna vara mode råd, de kan prata om relationer och kräva reaktioner.
I förrgår insåg jag dock killkompisars begränsningar. Man måste ha tjejkompisar för att kunna gnälla över hur obekvämt det kan vara att cykla när man har en binda eller för att få sympati för mensvärk. Jag är rätt säker på att de flesta killar skulle bli i vägskrämda av sånt. Det kan låta totalt obetydligt, men ibland är de där obetydliga sakerna de mest viktiga.
Nu ska jag döda fler zombies.
/Elin
Mesta tiden tycker jag inte att det är någon skillnad mellan att umgås med killar eller tjejer, trots allt har jag ju valt mina vänner för att de är relativt lika, oavsett kön. Det finns dock skillnader som, märkligt nog har känts tydligare på sista tiden. Kanske är det för att jag har umgåtts mycket med tjejerna hemma, jag vet inte.
Jag brukar resonera att killar är så mycket enklare att umgås med än tjejer. De dömer mig inte för mina kläder, de pratar i stort sett aldrig om kärleksrelationer (vare sig befintliga eller bristen på dem), de snackar inte skit på det sätt som tjejer gör (även om de snackar annan skit) och oftast räcker det med att bara existera. Fast om man behöver så kan killkompisarna vara mode råd, de kan prata om relationer och kräva reaktioner.
I förrgår insåg jag dock killkompisars begränsningar. Man måste ha tjejkompisar för att kunna gnälla över hur obekvämt det kan vara att cykla när man har en binda eller för att få sympati för mensvärk. Jag är rätt säker på att de flesta killar skulle bli i vägskrämda av sånt. Det kan låta totalt obetydligt, men ibland är de där obetydliga sakerna de mest viktiga.
Nu ska jag döda fler zombies.
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar