...eller "Vikken chock!" på ren svenska.
Vi gick till Sukiya idag (som alla andra dagar) för att äta middag. Vi pratade om ingenting (som oftast har alla våra samtalsämnen tagit slut under lunchen) och det var varmt som det alltid är nu mer. En regnbåge syntes dock över E-huset och allt kändes så där mysigt avtrubbat som det gör när man går omkring med kompisar, inbäddad i tystnad och alldeles för fuktig luft.
Jag, som alltid går ett halvt steg före alla andra, öppnade dörren till ett ganska fullsatt Sukiya, tre av de fyra borden var upptagna. Första bordet: ensam, äldre japan, andra bordet: två killar i 20-års ålder, tredje bordet: tomt, fjärde bordet: utlänningar. Ja, jag har varit så länge i Japan att jag återigen tycker det är uppseendeväckande med utlänningar. Från början är det anledning att titta en gång till för att man tycker sig se dem så sällan, sen tittar man inte alls för man har vant sig vid dem och sen återgår det till att man tittar, men lite mer misstänksamt...lite som om de inte har rätt att vara där. Så jag tittade en gång till.
Och en gång till.
Och en gång till...för...kände jag inte igen människan?
Jo! Och han kände uppenbarligen igen mig för att flinade och en kort blick på killen han satt med så kunde jag nästan gissa vems nacke det var. Martin och Björn var där! Från basåret! Där. I mitt Sukiya! Hur? Va? Nej...oj...
Jag erkänner att chocken varit större om det varit någon som inte läst japanska med mig, om det varit någon som inte kände någon som bodde eller varit i Chiba (de bor i ett rum här i vårt dorms), om det varit säg...Ström och Viktor...Wow, det hade varit helt absurt om det varit de två faktiskt. Det var tillräckligt chockerande att se de här två mupparna. Varav den med djurnamn med stor sannolikhet kommer att ha mig i en eller två kurser nästa termin.
Jag säger då det...inte varje dag man får prata svenska på Sukiya (och Andrea viskade till Maru "This is Swedish" när jag började prata med dem...det var också roligt tycker jag).
/Elin
Vi gick till Sukiya idag (som alla andra dagar) för att äta middag. Vi pratade om ingenting (som oftast har alla våra samtalsämnen tagit slut under lunchen) och det var varmt som det alltid är nu mer. En regnbåge syntes dock över E-huset och allt kändes så där mysigt avtrubbat som det gör när man går omkring med kompisar, inbäddad i tystnad och alldeles för fuktig luft.
Jag, som alltid går ett halvt steg före alla andra, öppnade dörren till ett ganska fullsatt Sukiya, tre av de fyra borden var upptagna. Första bordet: ensam, äldre japan, andra bordet: två killar i 20-års ålder, tredje bordet: tomt, fjärde bordet: utlänningar. Ja, jag har varit så länge i Japan att jag återigen tycker det är uppseendeväckande med utlänningar. Från början är det anledning att titta en gång till för att man tycker sig se dem så sällan, sen tittar man inte alls för man har vant sig vid dem och sen återgår det till att man tittar, men lite mer misstänksamt...lite som om de inte har rätt att vara där. Så jag tittade en gång till.
Och en gång till.
Och en gång till...för...kände jag inte igen människan?
Jo! Och han kände uppenbarligen igen mig för att flinade och en kort blick på killen han satt med så kunde jag nästan gissa vems nacke det var. Martin och Björn var där! Från basåret! Där. I mitt Sukiya! Hur? Va? Nej...oj...
Jag erkänner att chocken varit större om det varit någon som inte läst japanska med mig, om det varit någon som inte kände någon som bodde eller varit i Chiba (de bor i ett rum här i vårt dorms), om det varit säg...Ström och Viktor...Wow, det hade varit helt absurt om det varit de två faktiskt. Det var tillräckligt chockerande att se de här två mupparna. Varav den med djurnamn med stor sannolikhet kommer att ha mig i en eller två kurser nästa termin.
Jag säger då det...inte varje dag man får prata svenska på Sukiya (och Andrea viskade till Maru "This is Swedish" när jag började prata med dem...det var också roligt tycker jag).
/Elin
Du skulle frågat Maru hur han tyckte det lät! :D Åh, jag hade velat lyssna till svenska utan att förstå det ;).
SvaraRaderaHaha, jag har fastnat lite i att läsa din blog varje dag - så nu vet du att du har en hemlig läsare iaf :)
SvaraRaderaAnyway, det är lite kul att du skriver om det där med din reaktion på "utlänningar". Grejen är att jag var i Tokyo och hälsade på vänner ett par veckor för ett tag sedan. En av de saker jag verkligen reagerade på, var just den märkliga reaktionen att alla västerlänningar jag mötte på gatan sneglade konstigt på mig. Först en snegling, sedan blev jag ignorerad.
Min hemmasnickrade psykologiska analys just då, var typ att dom kände sig speciella som västerlänningar bland alla japaner, och på något sätt ville fortsätta känna sig så. Därmed en sur blick och sedan ignorans, för att kunna fortsätta leva i sin bubbla.
Vad tror du? Jag vill jättegärna veta!
För övrigt får jag tacka för dina inlägg med - underhållande läsning! :D