Jag dansar för mig själv fastän jag vet att sånt kan kallas ensamhet.

Det finns en annan Winnerbäckstrof som har ekat i mitt huvud under en längre tid: Jag är en av alla dom som kan gå vilse när som helst om jag behagar, se tiden an. Och jag går gärna vilse just inatt.

Detta i kombination med något pappa sa till mig när jag flyttade till Linköping (att man måste gå ut och lära känna sin omgivning, för hur ska man annars hitta?) har under en längre tid fått mig att vilja fara till Chiba och bara...gå vilse.

Så idag gjorde jag det!

Jag tog tåget från Inage till Chiba (två hållplatser och ingen tid) en stund efter klockan 15 (hade farit hem från skolan först för att ringa och gratta pappa på födelsedagen innan han for på jobbet). Sen följde jag strömmen av människor ut från stationen och stod en stund och tittade mig omkring ute på trottoaren.

Vart skulle jag bäst gå? Chiba sägs ha lika många invånare som Stockholm, men jag antar att det är på en komprimerad yta. I vilket fall som helst så är det ganska mycket potentiellt område att gå vilse på. Jag gick rakt fram, sen åt vänster, så rakt fram och så vänster igen. Jag fortsatte att gå utan att fundera, gick över gatan där det var grönt, svängde där det var rött, hittade många lustigt målade hus i små gränder, blinkade skyltar både här och var, ja till och med en snidad Napoleon på en husvägg...men vilse kom jag inte.

I en timmes tid vandrade jag omkring i Chiba, utan mål eller plan. Jag skulle inte köpa något även om jag hade pengar ifall jag skulle hitta något jag ville ha, jag hade ingen tid att passa (även om jag ska vara på middag om 20 minuter) och jag hade ingen med mig som kunde komma med åsikter. Det var bara jag och min iPod.

Jag var inte så intresserad av mp3-spelare när de kom eftersom jag tyckte det gjorde musiken för lättillgänglig. Vilket låter som ett jättedumt argument, men nu, när jag har den så håller jag fast vid att det gör musiken alldeles för lättillgänglig och hela mitt liv får ett soundtrack. Ibland passar det, ibland passar det inte, men att tågets dörrar öppnas samtidigt som Darkwing Duck-themet började tyckte jag var kul. Lika så att The day before you came spelades medan jag korsade en stor gata och Top Gun-themet är alltid en höjdare när man går på stora, raka gator...

Vad jag försöker säga är att musiken nog tog bort lite av staden.

När mina fötter fört mig till ett Starbucks bestämde jag mig för att gå in och sätta mig där. Beställde kaffe och kaka för massa pengar och satte mig vid det stora fönstrena och tog fram min skrivbok. Här tog jag av mig mp3-spelaren och lyssnade till människorna omkring mig och espressomaskinens pysande som blandades med amerikanska julsånger. De flesta kunder satt som jag med en bok och en kopp kaffe, obekymrade om världen omkring dem. Väldigt få var där med någon.

Jag tycker om att sitta på café ensam. Jag tycker visserligen om att göra det tillsammans med folk också, men jag har ingenting emot att sitta där själv. Att vara på ett café är att vara ensam tillsammans med andra. När jag i Linköping säger att "idag gick jag ner på stan, köpte en kaffe och satte mig vid kyrkan och drack den." brukar folk titta undrande på mig och fråga "Själv?" Ja, själv. Då säger många "Det skulle jag aldrig göra!" och de får väl stå för dem. Jag kan dricka kaffe själv, det behöver ingen hjälpa mig med.

Bara för att jag är själv betyder det inte att jag är ensam. De gånger man väljer att vara för sig själv är man inte ensam, det är gångerna man inte väljer det som man är ensam. Jag tror många har svårt att förstå det. De som har stört problem med att förstå sig på mina kaffe-drickar-vanor är de som aldrig har varit ensamna och är rädda för att bli det. Visst leker jag psykolog nu, men jag tror det ligger något i det.

Jag vet vad det är att vara ensam, men jag vet också hur det är att bara vara för mig själv. Att vara för mig själv är emellanåt det jag gillar bästa i hela världen. Därför tycker jag om att dricka kaffe med bara ett block och en penna...ibland till och med utan det. I Sex and the City finns det ett avsnitt som heter "plus One is the lonliest number" och det tror jag verkligen. Att vara själv är inte ensamt, det är att vara utan någon som är jobbigt. Jag är inte utan någon, jag är bara själv och i dagsläget trivs jag bra med mig själv.

Nu måste jag dock försvinna två trappor upp där min middag väntar!

/Elin

Ps. Personalen på Plumeria känner igen mig! Tihi

Går det att få stil på den här då?

Ja, värre har jag sett...Här förvandlas smuts och trasor, till silkesrosett.

Först: Jag vet att Mulan är kines. Våga inte ifrågasätta mina Disneykunskaper!

Rätt asiatiskt land eller inte, liknande som på bilden över hände mig idag!

För någon vecka sedan gav de oss ett papper att fylla i över japanska kultursaker som vi ville prova på. Glad i hågen kryssade jag för allt, lämnade in och sedan glömde jag bort det till i måndags när de skickade mig ett mail till telefonen och sa att jag skulle komma till Tatamarummet ovanför cafeterian kl 12.50 på onsdag (idag). Man argumenterar inte med mail till telefonen, så idag kl 12.50 befann jag mig i tatamarummet ovanför cafeterian för att prova yukata. I korta ord är en yukata en traditionell japansk klädsel, en sommarkimono och mycket lättare (och simplare) än det plagg som poppar upp i svenskars huvud när man hör ordet "kimono" (om man inte är den som direkt tänker på en yukata och inte alls tänker på en kimono? hmm). Om man vill veta mer så finns ju alltid wikipedia.

Det var en grupp med söta gamla män och kvinnor som var medlemmar i någon form av kulturförening i Chiba. Jag tror det är människor som saknar sitt studentliv och skapar cirklar efter att de gått i pension. De var hemskt trevliga och verkade ha väldigt roligt tillsammans.

Kvinnorna hade ordnat så fint och lagt fram yukata åt oss (det är märkligt att inte göra ord till plural) och vi fick välja en av dem. Jag tog en blå med ett rött band! Knappt hade jag gjort det innan en av kvinnorna kom fram och efter någon bugning tog den ifrån mig igen och bad mig vika upp jeansen och ta av mig tjocktröjan. Allt med japanska och kroppsspråk.

Sen började hon klä på mig. Hon kändes som en av mössen i Askungen när hon tassade omkring mig och drog saker åt ena och andra hållet. Jag vet inte alls allt hon gjorde. Mumlade lite gjorde hon, frågade varifrån jag var och om jag provat en yukata tidigare. Hon band ett så vackert band runt min mage (eller nedre delen av revbenen egentligen) och sen placerade hon dit en platta, band ett till band runt och sen var det dags för det fina röda banet!

Det var länge sedan jag var så nära en annan människa som jag var denna japanska kvinna. Hon praktiskt taget stod på mig medan hon sträckte sina armar runt mig för att knyta och linda och binda. Från alla håll! Hon drog och hon ordnade och hon donade. Sen gick hon ett steg tillbaka, tittade på mig och suckade, drog lite i något på yukata och sa "hen..." vilket betyder typ "konstigt". Så hon ordnade lite till och sen var jag klar!

Trodde jag...efter några fotograferingar, ett antal korta samtal med japanska män och kvinnor som underade samma saker som kvinnan som klätt på mig (varifrån jag kom och ifall jag haft yukata tidigare), tog en kvinna tag i mig och sa att rosetten på ryggen var fel! Så medan jag stod med armarna utåt drog tre små japanska kvinnor i detta röda band och rättade till knuten. Aldrig har så många brytt sig om vad jag haft på mig.

Nelle (Tyskland), jag, Jasmine (USA)

Den första rosetten

Samtliga som var med på provningen och kvinnorna som hjälpte oss.

/Elin

Tema: Japansk mat II

Tydligen så blev alla inte nöjda med det förra matinlägget, så nu har jag ett till. Den här gången inte lika riktat till mor och Pernilla, men jag hoppas ändå att de ska bli lite mer positivt inställda till maten.

Vi börjar med okonomiyaki. Vi åt detta när den kinesiska kanadensiskan fyllde 20 och de som tillagar okonomiyakin i denna film är de alltid lika underbara Makie (besticken) och Nozomi (skålen med smet). Det var mycket gott och jag tror att det här är vad vi ska göra när mamma fyller år. Vad säger du mamma? Det är lite som omelett och pizza i ett!

Nästa hälsning kommer från Askungen, som vill berätta om hur hon fick sin klänning...eller så är nästa film från ett sushiställe en bits cykelväg från var jag bor. Sushin är...inte den bästa, men det är rätt billigt och absolut inte äckligt. Ber om ursäkt för att det är en rätt tråkig film med lite mat på rullbandet, men i filmen som faktiskt hade mycket mat är det en tysk som sträcker sig fram och täcker hela bilen en stund, så jag föredrog denna.

/Elin

Tusen blad-stammen

Idag har jag haft möte med mina japaner. Det är totalt omöjligt för mig att hänga med när de pratar och aldrig har väl uttrycket bits-and-pieces funkat bättre när man ska förklara hur mycket jag förstår av samtalet omkring mig. Hemskt många ord tror jag mig känna igen, men betydelsen lämnade jag kvar på kanjikorten som slängde i flytten.

Mina japaner, om jag inte sagt det redan, ska hjälpa mig med presentationen av Sverige och LiU. Vi konstaterade att jag ska sammanställa material och sedan göra PPP:n (Power Point Presentationen för den som inte är insatt i I-sektionens förkortningar). Schemat för nästa vecka är:

Elin: Make material. and Japanese.
The others: Study Sweden. and English.

Jag tyckte det var väldigt kul att jag skulle få göra japanska, för då skulle jag göra det mycket lättare än vad det är nu. Skämtet gick dock rakt över huvudet på mina japaner.

Jag vet inte vad någon av dem heter. Vet nästan vad killen heter, men det hjälper inte mycket när det är oartigt att kalla folk vid pronomen. Jag vet inte heller hur de skriver sina namn med kanji vilket gör det totalt omöjligt för lilla mig att ta kontakt med dem via telefonen. Jag måste ta och lära killen säga: "Ring inte oss, vi ringer dig" Haha!

För att göra namnsaken lättare har jag bestämt mig för att döpa om dem till deras indiannamn. Indiannamn är ju bra på så vis att när de vita kom till Amerika så översattes namnen till engelska. Alltså borde det gå lika bra att översätta det till svenska.

Min stam består av följande individer (tror jag):
Guldrisfältet
Mitt i bäcken
Söta Sawa (hittade ingen betydelse för: 澤, men namnet blev ändå lättare att komma ihåg)
Krysantemum damm (vilket inte gjorde det lättare förrän jag googlade krysantemum)

Sen är det jag då...Stands-with-fist eller något liknande udda. IKEA no kuni kara kita hito...slår Hon-som-inte-kan-öppna-dörrar iaf ;)

Puss på dig Ida!

/Elin

Alla dessa ord...

Jag har många idéer när det kommer till den här bloggen. Det finns så många saker som jag redan nu vet att jag ska skriva om. Saker som jag vill att ni ska läsa och få ta del av. Men det verkar alltid komma massa andra saker ivägen. Saker som är mer aktuella och saker som kanske passar bättre in i mitt humör för dagen. Listan med saker blir bara längre och längre, ändå får jag svårare och svårare att printa ner det här. Ni har kanske svårt att tro det efter att jag lagt upp tre inlägg igår, men det är så.

I nästan 6 timmar har jag nu suttit framför datorn och inte gjort någonting. Jag hade kunnat skriva om någon av alla dessa ämnen som vill ut, men istället sitter jag och försöker bli lika bra på engelska medicinska termer som jag är på engelska kriminaltermer. Fråga inte.

Jag hade också kunnat göra läxa, tyvärr vill jag aldrig mer göra läxa i hela mitt liv. Utan att låta allt för dryg, men jag är lite för smart för mitt eget bästa. Jag klarar mig tillräckligt bra på att inte plugga för att jag ska orka göra det. Efter tre år på universitetet har jag bara tre tentor efter mig...tänk vad det hade kunnat vara om jag pluggat lika hårt på universitetet som jag gjorde under högstadiet och gymnasiet? Jag får inga toppbetyg längre, men jag har slutat sträva efter dem. Det är för jobbigt och för osäkert nu mer. Förr visste jag att om jag slet hårt så fick jag mina MVG. Nu kan jag slita arslet av mig och fortfarande inte få en femma. Därför nöjer jag mig med att inte anstränga mig och knappt få en trea.

Vill ni veta varför jag började plugga efter gymnasiet? Jag hade inga andra alternativ. Ingenstans i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig något annat än att plugga vidare på universitetet direkt efter gymnasiet...för vad skulle jag göra i ett år? Jag hade provat jobba under hela gymnasietiden och visst, det var toppen att ha ett jobb och lite extra pengar, men vet ni hur tråkigt det är att plocka upp 112 trombylburkar? Då var ändå trombyl en av de roligare, just eftersom de var så många (siffran är för ovanlighetens skull korrekt, det kom alltid 112 trombyl åt gången). Jobba med något som inte krävde annat än socialkompetens i ett helt år var inget för mig och det visste jag. Ergo: börja plugga!

Tre år senare undrar jag nu vad jag gör med mitt liv. I dagsläget finns det inget som förmår mig att plugga. Jag är i Japan, men inte ens det kan motivera mig till att plugga japanska. Det enda som får mig att lyfta pennan är att det finns inlämningar. Hade det inte funnits hade jag inte ens gjort det lilla de kräver av oss. Kring 100 000 kostar det att vara här. Visst säger jag ofta, med viss stolthet över det svenska systemet, att jag inte behöver bekymra mig om pengar för jag "får" pengar av staten...och visst får jag dem nu, men lika fullt är det dubbelt studielån för det här året som ska betalas tillbaka.

Det sägs att man bara kommer ihåg de bra stunderna, och det är sant. Jag kommer inte ihåg hur jobbigt jag tyckte att gymnasiet var emellanåt, det enda jag minns är att jag hade the time of my life och tillsist somnade jag i en soffa på Boddan i min balklänning tillsammans med Joel. På samma sätt har jag egentligen inga minnen av högstadiet, bara en känsla för färgen på mitt skåp och den där röda sammetssoffan som jag satt i tillsammans med Magdalena den första dagen vi kom dit. Med andra ord kommer jag inte minnas kvällar som den här när jag lämnar Japan. Antagligen är det lika bra.

Visst, det är en av mina mer mellankoliska kvällar, men det blir så om man sitter bakom fördragna gardiner med läxa att göra som man inte gör och egentligen bara gömmer sig för resten av världen. Dock ändrar inte det faktumet att jag började plugga utan att veta vad jag ville bli när jag blir stor och att jag i 15 år har pluggat utan ett ordentligt break.

Någonstans på vägen tappade jag bort vem jag är...Åren jag skulle ha kommit fram till det ägnade jag åt att plugga och nu orkar jag inte plugga längre så jag måste hitta något annat att definiera min person som.

/Elin

Dagens I-landsproblem i Japan.

1. Min toalett är fruktansvärt liten! När man duschar blir hela rummet blött och man kan inte gå på toa efter det utan att bli blöt om fötterna (på flera, flera timmar).
2. Larmet på min telefon ringer inte om telefonen är avslagen. Vilket innebär att jag inte kan stänga av den under natten, vilket i sin tur innebär att den kan ladda ur och inte väcka mig på morgonen.
3. Köket i lägenheten har bara en platta. Det är alltså svårt att laga mat som kräver mer än två kastruller/pannor.
4. Frysfacket är minimalt. Så att storhandla är out of the question.
5. Lakanen har dragkedjor! Jobbigt att få till en bra bäddning när hela sidan på lakanet är ett stort hål. Saknar "armhålen" högst upp på lakanet.
6. Kaffet är svagt. Å andra sidan är det ganska billigt, så det jämnar kanske ut sig?
7. Internet är svajigt. Med andra ord helt opålitligt, vissa dagar är de bra andra gånger är det dåligt. Alla dagar är det irriterande.
8. Sidorna jag ser kriminalserier på stör Skype. Detta kan vara det mest irriterande och mest onödiga problemet av alla, men det irriterar mig dagligen.
9. Mitt hår börjar bli för långt...och jag kan fortfarande inte förklara för en frisör hur jag vill ha det.
   
10. Criminal Minds, Heroes, Greys och CSI kommer inte ut ofta nog. Så nu har jag börjat se på House också.

/Elin

Till Basel.

I'M GOING HOME! TO THE PLACE WHERE I BELONG!

Sing along Songs!

Jag sjunger när jag cyklar till skolan.

Det spelar ingen roll vad det är för väder, det finns alltid en sång att sjunga. Framförallt när man har en iPod full med musik. Det är inte bara Lars Winnerbäck längre, även om det ofta börjar med en sån...annars är Penny Lane en ny favorit, framförallt när det är soligt ute.

Högt sjunger jag när jag cyklar till skolan.

Morgontrafiken i Inage är ganska hettsig. Antagligen inte värre än någon annanstans, men jag befinner mig sällan på cykel under rusningstimmarna någon annanstans. Affärsmän som springer till bussar och tåg, skolungdomar i sina uniformer, ointresserade universitetsstudenter på sina cyklar, bilar som fortfarande kör på fel sida av vägen...Ingen bryr sig om att lyssna när jag sjunger och även om de gjorde det skulle de inte förstå och sen är jag borta en sekund senare.

Vad säger Herrna "Sluta sjung på stationen" och "Man sjunger inte i korridorskök"?

Jag sjunger när jag skuttar (!) omkring på campus också...bara för att jag kan. Det är totalt omöjligt att sticka ut i Japan, det är också totalt omöjligt för en utlänning att passa in...så varför anstränga sig i onödan att göra det ena eller det andra? Jag sjunger när det passar mig (för vem stör det under rusningstrafiken om jag sjunger Winnerbäck och Beatles?) och skuttar när det passar mig (inte som om folk inte stirrar nog ändå).

Om detta inte funkar heller så finns ju alltid karaoke...

Undra varför karaoke inte är större i Sverige egentligen? Allsångens förlovade land...Svenskar sjunger, framförallt när de är berusade. Så varför är inte karaokebarer mer vanligt förekommande i Sverige? Jag ska nog ordna det när jag kommer hem...

Jag har förresten hittat det absolut roligaste med karaoke: Disney, Sailor Moon och Pokemon!

Varför? Vi är många människor, från många olika delar av världen och med nästan lika många språk. Språk är den absolut största barriären att ta sig över när man ska lära känna människor. Kan man inte kommunicera så är det svårt att bygga upp och uppehålla en relation. För de av er som läser Jessica och Johans blogg så skrev Johan för ett tag sedan några kloka ord om hur uppenbart det faktiskt blir med språkbarriärer när man är i såna här situationer.

Därför är dessa tre (Disney, Saolor Moon och Pokemon) så underbara. Vi upptäckte det på Girls-night-out när en av de japanska tjejerna slog på Sailor Moon introt och en av amerikanskorna började sjunga den på engelska. En sång, tre språk (japanska, engelska, svenska). Idag gjorde vi samma sak med Hakuna matata: en sång, fem(!) språk (engelska, svenska, japanska, spanska och portugisiska). Språkskillnaderna spelade ingen roll, en låt men allas modersmål. Det var helt underbart att sitta där medan micken gick varvet runt.

Som avslutning måste jag bara säga att det enda som förstör mina karaoke-kvällar är tankar på vilka sånger jag skulle ha sjungit om jag varit där med andra människor. Jag sitter med den telefonkatalogtjocka boken och bläddrar medan jag tänker saker som "Den här måste vi sjunga när mamma och pappa kommer", "Jag och Ida kan sjunga den här", "Undra om Karl kan den här texten?", "Tänk att få göra det här med tjejrna i Boden...Då skulle vi ta allt från Boddans dansgolv!", "Tänk att ha det här före en kravall..." osv osv osv tills jag väljer Penny Lane eller Wonderwall (eller varför inte Waterloo och sjunger den på svenska?).

/Elin

(Ja, jag menar Cedric och Oscar, och pokemon var också tre språk för den som undrade.)