Jag har många idéer när det kommer till den här bloggen. Det finns så många saker som jag redan nu vet att jag ska skriva om. Saker som jag vill att ni ska läsa och få ta del av. Men det verkar alltid komma massa andra saker ivägen. Saker som är mer aktuella och saker som kanske passar bättre in i mitt humör för dagen. Listan med saker blir bara längre och längre, ändå får jag svårare och svårare att printa ner det här. Ni har kanske svårt att tro det efter att jag lagt upp tre inlägg igår, men det är så.
I nästan 6 timmar har jag nu suttit framför datorn och inte gjort någonting. Jag hade kunnat skriva om någon av alla dessa ämnen som vill ut, men istället sitter jag och försöker bli lika bra på engelska medicinska termer som jag är på engelska kriminaltermer. Fråga inte.
Jag hade också kunnat göra läxa, tyvärr vill jag aldrig mer göra läxa i hela mitt liv. Utan att låta allt för dryg, men jag är lite för smart för mitt eget bästa. Jag klarar mig tillräckligt bra på att inte plugga för att jag ska orka göra det. Efter tre år på universitetet har jag bara tre tentor efter mig...tänk vad det hade kunnat vara om jag pluggat lika hårt på universitetet som jag gjorde under högstadiet och gymnasiet? Jag får inga toppbetyg längre, men jag har slutat sträva efter dem. Det är för jobbigt och för osäkert nu mer. Förr visste jag att om jag slet hårt så fick jag mina MVG. Nu kan jag slita arslet av mig och fortfarande inte få en femma. Därför nöjer jag mig med att inte anstränga mig och knappt få en trea.
Vill ni veta varför jag började plugga efter gymnasiet? Jag hade inga andra alternativ. Ingenstans i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig något annat än att plugga vidare på universitetet direkt efter gymnasiet...för vad skulle jag göra i ett år? Jag hade provat jobba under hela gymnasietiden och visst, det var toppen att ha ett jobb och lite extra pengar, men vet ni hur tråkigt det är att plocka upp 112 trombylburkar? Då var ändå trombyl en av de roligare, just eftersom de var så många (siffran är för ovanlighetens skull korrekt, det kom alltid 112 trombyl åt gången). Jobba med något som inte krävde annat än socialkompetens i ett helt år var inget för mig och det visste jag. Ergo: börja plugga!
Tre år senare undrar jag nu vad jag gör med mitt liv. I dagsläget finns det inget som förmår mig att plugga. Jag är i Japan, men inte ens det kan motivera mig till att plugga japanska. Det enda som får mig att lyfta pennan är att det finns inlämningar. Hade det inte funnits hade jag inte ens gjort det lilla de kräver av oss. Kring 100 000 kostar det att vara här. Visst säger jag ofta, med viss stolthet över det svenska systemet, att jag inte behöver bekymra mig om pengar för jag "får" pengar av staten...och visst får jag dem nu, men lika fullt är det dubbelt studielån för det här året som ska betalas tillbaka.
Det sägs att man bara kommer ihåg de bra stunderna, och det är sant. Jag kommer inte ihåg hur jobbigt jag tyckte att gymnasiet var emellanåt, det enda jag minns är att jag hade the time of my life och tillsist somnade jag i en soffa på Boddan i min balklänning tillsammans med Joel. På samma sätt har jag egentligen inga minnen av högstadiet, bara en känsla för färgen på mitt skåp och den där röda sammetssoffan som jag satt i tillsammans med Magdalena den första dagen vi kom dit. Med andra ord kommer jag inte minnas kvällar som den här när jag lämnar Japan. Antagligen är det lika bra.
Visst, det är en av mina mer mellankoliska kvällar, men det blir så om man sitter bakom fördragna gardiner med läxa att göra som man inte gör och egentligen bara gömmer sig för resten av världen. Dock ändrar inte det faktumet att jag började plugga utan att veta vad jag ville bli när jag blir stor och att jag i 15 år har pluggat utan ett ordentligt break.
Någonstans på vägen tappade jag bort vem jag är...Åren jag skulle ha kommit fram till det ägnade jag åt att plugga och nu orkar jag inte plugga längre så jag måste hitta något annat att definiera min person som.
/Elin
I nästan 6 timmar har jag nu suttit framför datorn och inte gjort någonting. Jag hade kunnat skriva om någon av alla dessa ämnen som vill ut, men istället sitter jag och försöker bli lika bra på engelska medicinska termer som jag är på engelska kriminaltermer. Fråga inte.
Jag hade också kunnat göra läxa, tyvärr vill jag aldrig mer göra läxa i hela mitt liv. Utan att låta allt för dryg, men jag är lite för smart för mitt eget bästa. Jag klarar mig tillräckligt bra på att inte plugga för att jag ska orka göra det. Efter tre år på universitetet har jag bara tre tentor efter mig...tänk vad det hade kunnat vara om jag pluggat lika hårt på universitetet som jag gjorde under högstadiet och gymnasiet? Jag får inga toppbetyg längre, men jag har slutat sträva efter dem. Det är för jobbigt och för osäkert nu mer. Förr visste jag att om jag slet hårt så fick jag mina MVG. Nu kan jag slita arslet av mig och fortfarande inte få en femma. Därför nöjer jag mig med att inte anstränga mig och knappt få en trea.
Vill ni veta varför jag började plugga efter gymnasiet? Jag hade inga andra alternativ. Ingenstans i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig något annat än att plugga vidare på universitetet direkt efter gymnasiet...för vad skulle jag göra i ett år? Jag hade provat jobba under hela gymnasietiden och visst, det var toppen att ha ett jobb och lite extra pengar, men vet ni hur tråkigt det är att plocka upp 112 trombylburkar? Då var ändå trombyl en av de roligare, just eftersom de var så många (siffran är för ovanlighetens skull korrekt, det kom alltid 112 trombyl åt gången). Jobba med något som inte krävde annat än socialkompetens i ett helt år var inget för mig och det visste jag. Ergo: börja plugga!
Tre år senare undrar jag nu vad jag gör med mitt liv. I dagsläget finns det inget som förmår mig att plugga. Jag är i Japan, men inte ens det kan motivera mig till att plugga japanska. Det enda som får mig att lyfta pennan är att det finns inlämningar. Hade det inte funnits hade jag inte ens gjort det lilla de kräver av oss. Kring 100 000 kostar det att vara här. Visst säger jag ofta, med viss stolthet över det svenska systemet, att jag inte behöver bekymra mig om pengar för jag "får" pengar av staten...och visst får jag dem nu, men lika fullt är det dubbelt studielån för det här året som ska betalas tillbaka.
Det sägs att man bara kommer ihåg de bra stunderna, och det är sant. Jag kommer inte ihåg hur jobbigt jag tyckte att gymnasiet var emellanåt, det enda jag minns är att jag hade the time of my life och tillsist somnade jag i en soffa på Boddan i min balklänning tillsammans med Joel. På samma sätt har jag egentligen inga minnen av högstadiet, bara en känsla för färgen på mitt skåp och den där röda sammetssoffan som jag satt i tillsammans med Magdalena den första dagen vi kom dit. Med andra ord kommer jag inte minnas kvällar som den här när jag lämnar Japan. Antagligen är det lika bra.
Visst, det är en av mina mer mellankoliska kvällar, men det blir så om man sitter bakom fördragna gardiner med läxa att göra som man inte gör och egentligen bara gömmer sig för resten av världen. Dock ändrar inte det faktumet att jag började plugga utan att veta vad jag ville bli när jag blir stor och att jag i 15 år har pluggat utan ett ordentligt break.
Någonstans på vägen tappade jag bort vem jag är...Åren jag skulle ha kommit fram till det ägnade jag åt att plugga och nu orkar jag inte plugga längre så jag måste hitta något annat att definiera min person som.
/Elin
så skriv allting då! :D Jag sitter just nu ensam hemma och försöker undvika att känna dåligt samvete över att jag inte vill åka till skolan idag...(hur många timmar är okej att missa då?) Behöver nåt som jag kan intala mej är bättre att göra ;)
SvaraRaderaKram