Jag sjunger när jag cyklar till skolan.
Det spelar ingen roll vad det är för väder, det finns alltid en sång att sjunga. Framförallt när man har en iPod full med musik. Det är inte bara Lars Winnerbäck längre, även om det ofta börjar med en sån...annars är Penny Lane en ny favorit, framförallt när det är soligt ute.
Högt sjunger jag när jag cyklar till skolan.
Morgontrafiken i Inage är ganska hettsig. Antagligen inte värre än någon annanstans, men jag befinner mig sällan på cykel under rusningstimmarna någon annanstans. Affärsmän som springer till bussar och tåg, skolungdomar i sina uniformer, ointresserade universitetsstudenter på sina cyklar, bilar som fortfarande kör på fel sida av vägen...Ingen bryr sig om att lyssna när jag sjunger och även om de gjorde det skulle de inte förstå och sen är jag borta en sekund senare.
Vad säger Herrna "Sluta sjung på stationen" och "Man sjunger inte i korridorskök"?
Jag sjunger när jag skuttar (!) omkring på campus också...bara för att jag kan. Det är totalt omöjligt att sticka ut i Japan, det är också totalt omöjligt för en utlänning att passa in...så varför anstränga sig i onödan att göra det ena eller det andra? Jag sjunger när det passar mig (för vem stör det under rusningstrafiken om jag sjunger Winnerbäck och Beatles?) och skuttar när det passar mig (inte som om folk inte stirrar nog ändå).
Om detta inte funkar heller så finns ju alltid karaoke...
Undra varför karaoke inte är större i Sverige egentligen? Allsångens förlovade land...Svenskar sjunger, framförallt när de är berusade. Så varför är inte karaokebarer mer vanligt förekommande i Sverige? Jag ska nog ordna det när jag kommer hem...
Jag har förresten hittat det absolut roligaste med karaoke: Disney, Sailor Moon och Pokemon!
Varför? Vi är många människor, från många olika delar av världen och med nästan lika många språk. Språk är den absolut största barriären att ta sig över när man ska lära känna människor. Kan man inte kommunicera så är det svårt att bygga upp och uppehålla en relation. För de av er som läser Jessica och Johans blogg så skrev Johan för ett tag sedan några kloka ord om hur uppenbart det faktiskt blir med språkbarriärer när man är i såna här situationer.
Därför är dessa tre (Disney, Saolor Moon och Pokemon) så underbara. Vi upptäckte det på Girls-night-out när en av de japanska tjejerna slog på Sailor Moon introt och en av amerikanskorna började sjunga den på engelska. En sång, tre språk (japanska, engelska, svenska). Idag gjorde vi samma sak med Hakuna matata: en sång, fem(!) språk (engelska, svenska, japanska, spanska och portugisiska). Språkskillnaderna spelade ingen roll, en låt men allas modersmål. Det var helt underbart att sitta där medan micken gick varvet runt.
Som avslutning måste jag bara säga att det enda som förstör mina karaoke-kvällar är tankar på vilka sånger jag skulle ha sjungit om jag varit där med andra människor. Jag sitter med den telefonkatalogtjocka boken och bläddrar medan jag tänker saker som "Den här måste vi sjunga när mamma och pappa kommer", "Jag och Ida kan sjunga den här", "Undra om Karl kan den här texten?", "Tänk att få göra det här med tjejrna i Boden...Då skulle vi ta allt från Boddans dansgolv!", "Tänk att ha det här före en kravall..." osv osv osv tills jag väljer Penny Lane eller Wonderwall (eller varför inte Waterloo och sjunger den på svenska?).
/Elin
(Ja, jag menar Cedric och Oscar, och pokemon var också tre språk för den som undrade.)
Det spelar ingen roll vad det är för väder, det finns alltid en sång att sjunga. Framförallt när man har en iPod full med musik. Det är inte bara Lars Winnerbäck längre, även om det ofta börjar med en sån...annars är Penny Lane en ny favorit, framförallt när det är soligt ute.
Högt sjunger jag när jag cyklar till skolan.
Morgontrafiken i Inage är ganska hettsig. Antagligen inte värre än någon annanstans, men jag befinner mig sällan på cykel under rusningstimmarna någon annanstans. Affärsmän som springer till bussar och tåg, skolungdomar i sina uniformer, ointresserade universitetsstudenter på sina cyklar, bilar som fortfarande kör på fel sida av vägen...Ingen bryr sig om att lyssna när jag sjunger och även om de gjorde det skulle de inte förstå och sen är jag borta en sekund senare.
Vad säger Herrna "Sluta sjung på stationen" och "Man sjunger inte i korridorskök"?
Jag sjunger när jag skuttar (!) omkring på campus också...bara för att jag kan. Det är totalt omöjligt att sticka ut i Japan, det är också totalt omöjligt för en utlänning att passa in...så varför anstränga sig i onödan att göra det ena eller det andra? Jag sjunger när det passar mig (för vem stör det under rusningstrafiken om jag sjunger Winnerbäck och Beatles?) och skuttar när det passar mig (inte som om folk inte stirrar nog ändå).
Om detta inte funkar heller så finns ju alltid karaoke...
Undra varför karaoke inte är större i Sverige egentligen? Allsångens förlovade land...Svenskar sjunger, framförallt när de är berusade. Så varför är inte karaokebarer mer vanligt förekommande i Sverige? Jag ska nog ordna det när jag kommer hem...
Jag har förresten hittat det absolut roligaste med karaoke: Disney, Sailor Moon och Pokemon!
Varför? Vi är många människor, från många olika delar av världen och med nästan lika många språk. Språk är den absolut största barriären att ta sig över när man ska lära känna människor. Kan man inte kommunicera så är det svårt att bygga upp och uppehålla en relation. För de av er som läser Jessica och Johans blogg så skrev Johan för ett tag sedan några kloka ord om hur uppenbart det faktiskt blir med språkbarriärer när man är i såna här situationer.
Därför är dessa tre (Disney, Saolor Moon och Pokemon) så underbara. Vi upptäckte det på Girls-night-out när en av de japanska tjejerna slog på Sailor Moon introt och en av amerikanskorna började sjunga den på engelska. En sång, tre språk (japanska, engelska, svenska). Idag gjorde vi samma sak med Hakuna matata: en sång, fem(!) språk (engelska, svenska, japanska, spanska och portugisiska). Språkskillnaderna spelade ingen roll, en låt men allas modersmål. Det var helt underbart att sitta där medan micken gick varvet runt.
Som avslutning måste jag bara säga att det enda som förstör mina karaoke-kvällar är tankar på vilka sånger jag skulle ha sjungit om jag varit där med andra människor. Jag sitter med den telefonkatalogtjocka boken och bläddrar medan jag tänker saker som "Den här måste vi sjunga när mamma och pappa kommer", "Jag och Ida kan sjunga den här", "Undra om Karl kan den här texten?", "Tänk att få göra det här med tjejrna i Boden...Då skulle vi ta allt från Boddans dansgolv!", "Tänk att ha det här före en kravall..." osv osv osv tills jag väljer Penny Lane eller Wonderwall (eller varför inte Waterloo och sjunger den på svenska?).
/Elin
(Ja, jag menar Cedric och Oscar, och pokemon var också tre språk för den som undrade.)
"Sluta sjung på stationen" - Nog för att jag säkert tänkt det, men har jag faktiskt sagt det? =P
SvaraRadera