No shit!

Ibland tror jag att det lönar sig att inte vara kultursnobb och läsa böckerna innan man ser filmerna.

Det har skrivits väldigt mycket om den brittiske privatdetektiven Sherlock Holmes och det mesta har skrivits av sir Arthur Conan Doyle. För ett år sedan visste jag dock inget mer om den kände detektiven och hans följeslagare dr. Watson än vad som gick att utröna från Mästerdetektiven Basil Mus...något som ledde till viss förvirring när jag såg filmen med Robert Downey Jr. och Jude Law. Förvirringen (och töntig skurk) aside, så tyckte jag hemskt bra om filmen. Inte minst Sherlocks tre månader som knarkare och arbetslös. Framförallt den biten faktiskt. Hur filmen relaterar till böckerna har jag fortfarande ingen aning om (inte mer än vad som står att finna på Wikipedia i alla fall).

Något jag annars fördriver alldeles för mycket tid med är kriminalserier, men bara i TV-liknande format. Paradoxalt nog tycker jag att deckare i bokform är fruktansvärt tråkigt medan jag annars påstår att böcker alltid är bättre än försöken att filmatisera dem. Det började med CSI, fortsatte med CSI: Miami, sen CSI: NY, följt av (i ordning) NCIS, Bones, Criminal Minds och Cold Case. I dagsläget är det, som tur är, bara Criminal Minds kvar som jag följer. Alla versioner av Law & Order (och de andra uppräknade utom CSI: Miami) får dock stå på när jag flippar.

Så inse min förtjusning när jag såg att BBC kommit på genidraget att kombinera Sherlock Holmes och moderna kriminalserier. Första avsnittet gick på svensk TV ikväll och missade ni det finns det på svtplay fram till den 5 februari. Jag är fascinerad och förälskad i serien och anstränger mig till det yttersta för att inte ladda hem hela serien och se den i ett svep. Tyvärr har brittiska serier en förmåga att vara alldeles för korta och det kompenseras inte med att avsnitten är längre (denna bara 4 avsnitt) och allt för få får en ytterligare säsong. Om den inte handlar om mord i en liten stad på den engelska landsbygden såklart (sen 2009 kommer avsnitten av Morden i Midsomer ut i Sverige före de sänds i UK).

Nå...jag kanske får nöja mig med att faktiskt LÄSA Sherlock Holmes medan jag väntar på en eventuell säsong två eller en uppföljare till filmen. Fast...kommer de vara lika bra även efter att jag har läst?

/Elin

P.s. Bilbo gör sig bra som dr. Watson förresten, tycker ni inte? D.s.

P.s.s. Google sa att det kommer en säsong till. Yäy! D.s.

I wonder how, I wonder why

Ibland undrar jag.

Har min granne större rätt att spela hög musik än vad jag har att ha tyst i min lägenhet? Vi betalar ju (troligen) lika mycket i hyra, vilket väl borde ge oss både samma rätt att utnyttja våra lägenheter. Min grannes spelande av hög musik inkräktar dock på mitt nyttjande av min lägenhet eftersom jag har svårt att vara hemma och plugga, titta på tv och ibland sova. Samtidigt så skulle det väl inkräkta på hans möjlighet att utnyttja sin lägenhet om jag sa att han inte fick spela så hög musik som han ville...så vems rättighet är det egentligen som har företräde?

Jag har frågat min hyresvärd som säger att de inte kan göra något åt att min granne spelar hög musik, vilket jag tolkar det som om han har större rättigheter att spela musik än vad jag har att plugga, titta på tv och sova. Om man uttrycker det så känns det ganska absurt att hans rätt skulle överstiga min, men eftersom jag inte kan göra mer än att gå och be honom sänka (eller skicka securitas på honom vilket jag inte "får" göra innan jag först pratat med honom) till dess han börjar spela högt igen så verkar det ju vara så man resonerar.

Grannen under mig har jag terroriserat ganska hårt förra terminen, så han spelar inte så mycket längre, istället har lägenheten på andra sidan korridoren och någon i flygeln ortogonalt med min blivit välsignade med stora ljudanläggningar. Det är absurt hur mycket ljud som kommer in hos till mig från den där ortogonala flygeln (fast samtidigt så är det inte så bra ljudisolering i fönstren).

Så jag undrar när det blev en mänsklig rättighet att äga ett stort ljudanläggning.

/Elin

P.s. det är förresten lite lustigt när den hög musiken avbryts med en käck tjejröst som säger "Du vet väl att du kan lyssna på Spotify i din mobil?" D.s.

Fuck yea!

Det har varit många förbannade motgångar. Det var bytet till I, det är det saknade poänget i bioinriktningen, hotet om att inte få göra examensarbetet efter de nya reglerna...för att inte tala om hur arg jag varit på alla som har lyckat ta sig fram utan några av de här problemen. De som for till universitet som lärde dem något, de som fick hjälp på plats, (de som kunde sitt språk), de som gjorde tillgodoräkningar innan de minskade värdet på poängen, de som fick gratispoäng för att de hade kontakter i Origo...ja på alla som haft förutsättningar som inte jag haft eller som helt enkelt lyckats lura systemet bättre än jag har.

Idag har jag dock tagit lite revansch! Jag klarade min sista omtenta! Även om jag hade börjat mitt ex-jobb nu hade jag inte behövt söka dispens. Jag har klarat alla kurser jag bestämt mig för att klara under mina år i Linköping (biomekaniken valde jag faktiskt bort för att jag var sjuk, så det så!). ALLA. Det ni. Inget kan stoppa mig från att göra ex-jobbet, med eller utan dispens, för jag behöver den inte! Ett bekymmer mindre och väldigt mycket stoltare.

Sen att LiU är elaka och tvingar mig ta speciella kurser för att få examen (trots att det är delvis de som ställt till det för mig) spelar idag inte så stor roll, för jag har inga omtentor, så de kan inte stoppa mig!

/Elin

His nickname at school was Floppy

Kommer ni ihåg de här? Ja det är klart att ni gör, för ni, liksom jag har varit med i början av datoriseringen av världen. Historiskt och fantastiskt inte sant? När det behövdes 17 disketter för att installera ett program, när digitalkameror var sämre än kameror med filmrullar eftersom det bara rymdes 15 bilder innan man var tvungen att byta diskett (jämfört med filmrullens 24 eller 36).

Vi fick varsin diskett från skolan på mellanstadiet för att vi skulle kunna spara våra word-dokument och sakerna vi lyckades hitta på internet. Sen fick vi en till när vi fick när jag gick högstadiet, inte för jag behövde den egentligen, hela familjen Essners hus svämmade över av disketter vid det här laget. 3½", A-enheten. Brukade det inte stå så? Diskett A 3.5? Jag brukar fundera på var B-enheten tog vägen, där mellan disketten jag sparade clip-art bilder på och hårddisken jag laddade ner musik med KaZaA till.

Det var länge sedan jag ens såg en dator med diskettenhet nu, så jag hoppas att jag inte har något viktigt sparat på någon någonstans. Disketterna spelade ut sin roll mycket fortare än vad VHS-banden gjorde. Eventuellt överallt förutom i kursen för industriell marknadsanalys där både laborationshandledningar och kursboken hänvisar till att saker kan sparas och skickas med hjälp av disketter (inte ett ord nämns om skivor eller usb-minnen).

Boken är ny, skriven på 2000-talet och redan uppdaterad någon gång. Detaljen med disketter verkar inte viktig nog att ändra och boken verkar ha så pass högt anseende (och så är den på svenska) att det lär dröja innan den byts ut. Så jag undrar, när kommer de första studenterna komma till universitetet som aldrig använt en diskett? Hur lång tid dröjer det innan de inte ens vet vad en diskett är?

Vet barn idag varför man ska trycka på en liten blåaktig ruta med något vitt på när man vill spara sina dokument? Det känns som om pedagogiken har försvunnit. Å andra sidan kanske pedagogiken inte behövs längre, bildvisulationen kanske bara behövdes för de stackare som behövde lära sig datorer när de började ta över världen.


/Elin

Julafton 1914

Jag tror i alla fall att det är julafton 1914, jag vet dock att det var under första världskriget och att jag inte hittar den när jag googlar. Så jag lägger upp den här för att den borde finnas på Internet.

Lång historia kort: brittisk och tysk soldat (eller tysk och brittisk) en julafton under första världskriget. De la ner vapnen under jul, spontant. Jag blir jätterörd av tanken. Synd bara att de inte kunde fortsätta och lägga ner vapnen för gott. Jag brukar alltid fundera på om de här männen överlevde eller om de sköt varandra någon dag senare.

/Elin

P.s. hittade den här när jag expanderade sökningen till engelska, gör man det hittar man ännu fler bilder från den här dagen D.s.

Man nästan måste vara två

Jag vet allt för många som känner så. Att livet inte är fullständigt om man inte har någon att kalla för partner, ingen flickvän eller pojkvän. Ensamheten verkar vara det värsta som finns, något skrämmande, ett misslyckande. Jag har vänner som skulle kunna sälja sin egen mamma för att slippa vara singel, jag har andra vänner som aldrig ens provat på att vara själv. Jag har vänner som hoppat in i väldigt märkliga förhållanden, det ena efter det andra som bara tar slut eftersom det enda de blir kär i är kärleken. Både tjejer och killar ska tilläggas. I samtliga kategorier.

Vad vet jag, jag har aldrig provat på någon form av partnerförhållande. Kanske är det så beroendeframkallande att ha någon att kalla pojk-/flickvän att när man väl har börjat kan man aldrig sluta för då blir man fantastiskt olycklig. Jag vet inte. Det enda jag vet är att det inte är något jag är beredd att bli beroende av. Jag vill aldrig mer att mitt liv ska kretsa kring en människa igen, oavsett vad den människan kan ge mig.

Ofta får jag höra att människor som säger att de är lyckliga fastän de är ensamma bara säger det för att övertyga sig själv om att de har det bra. Det är inte sant. Jag är fullständigt nöjd med min ensamhet utan att behöva övertyga mig om den. Visserligen verkar det vara ganska få som är som jag (om jag gör en snabb empirisk studie av mina vänner iaf), men jag vet att det finns fler som inte ens kan föreställa sig själv i ett förhållande. Personer vars ensamhet inte är påtvingad, personer som förstår att livet är rikt och fullt på innehåll även om man inte har någon att presentera som "sin bättre hälft".

Jag förstår om ensamhet kan vara otäck, inte minst eftersom många i dag dömer en som misslyckad om man inte får villa, volvo, vagn och vovve. Om man inte är van så är nog ensamheten skrämmande, men det är allt annat också. Kanske mer, kanske mindre och framförallt kanske man har mindre tid att fundera på hur läskigt det är när man inte är ensam, men allt är läskigt.

En av mina favoritsysslor är att ta med mig en bok eller ett skrivblock ner på stan och sätta mig en eftermiddag på ett café. Bara jag och några koppar kaffe. Vissa av mina vänner tycker det är konstigt, andra tycker jag är modig medan ytterligare några tittar på mig som om det är synd om mig. Det är varken konstigt eller modigt och det är inte synd om mig. Hade det varit konstigt hade folk på cafét tittat snett på mig, hade jag varit modig hade jag gjort annat och hade det varit synd om mig...tja då hade jag väl skurit mig?

Jag fick för mig att skriva det här eftersom jag fick en youtube video igår som handlade om ensamhet och hur man ska hantera den. Personen som skickade den sa att han tyckte den var lite tragisk, jag tyckte den var underbar. Jag älskade den. Den visar att man inte är ensam och att det finns så mycket man kan göra, även om man inte har någon att dela varje sekund med.

Så här är den:

/Elin

Stora stendraken, är du vaken?

Jag gör så mycket roligare saker än att skriva blogg just nu...jag läser boken om Anckarström, utforskar Stockholm i slutet på 1700-talet, förundras över att borgmästar Munthe funnits på riktigt (hans son hette Karl) och att sången var en nidvisa skriven av hattpartiet i slutet av frihetstiden (hattpartiets ene ledare under Gustav III:s tid hette förresten Axel von Fersen d.ä., pappa till Axel von Fersen d.y.) och söker i mina gamla tidningar efter samma saker som Brunner skriver om i sin bok.

Trots det borde jag nog skriva några rader, för igår sparade jag nämligen in en resa till Kina. Egentligen inte, muren står ju fortfarande där och väntar på att jag ska besöka den. Tar jag mig till Kina (jag och Elina har planer på att göra det innan 50...) så lär det bli ett besök till Xian ändå...även om jag kikat lite på deras huvudattraktion redan nu.

Terrakotta armén, det enade Kinas förste kejsares armé av lerjättar, har varit på besök i Stockholm sedan augusti. Utan att någon av mina stockholmare har varit medveten om det, FY SKÄMS. Vad är vitsen med att bo där om man inte bryr sig om när världsarv kommer på besök?

Nio stycken av de stora soldaterna var där. Nio kineser i lera stod där i glasmontrar i en gruva/grotta/håla under Östasiatiska museet i Stockholm. Tysta, bastanta, allvarliga. Väntande på att kejsaren ska ge dem en order. Antagligen större än de största kineserna på den tiden, lite över svensk medellängd idag. De är redo, de har varit redo i över 2000 år. Under jorden. Fram till 1970-talet. En gång i tiden (för 2000 år sedan och fram till dess de stötte på syre igen) var de målade i vackra färger, det finns fotografier på dem just som de grävts fram. Syret tar bort färgen, långsamt bryter den ner statyerna.

Officer

Körsven (alternativt "Han som skakar fienden som varit olydig")

Every body was Kung-fu fighting

Många tror att alla dessa statyer är unika, att det inte finns två som är likadana, but sorry to disappoint you det är de inte. Kinesernas massproduktion startade för över 2200 år sedan. Det fanns ett visst antal huvudet, ett visst antal överkroppar, ett visst antal underkroppar osv osv och sen sattes de ihop för att skapa en stor mångfald av olika statyer.

Kommande kejsare var inte lika extravaganta i sina begravningar eller bara inte lika paranoida när det kom till efter-döds-attacker. Sen kan det vara för att de också såg de stora terrakottasoldaterna som en anledning till den förste kejsarens fall och de inte ville göra samma misstag själva.

Lite paranoida må de ändå ha varit då de gjorde små terrakotta arméer som ser ut som leksaker i jämförelser med vad den förste kejsaren gjorde.

Samtliga kejsare nöjde sig dock inte med soldater utan hade med sig hundar, hästar, fåglar, tjänsteflickor och allt annat man kunde tänka sig för efterlivet.

Sist en bild på slottet sett från Skeppsholmen. Den är ganska vacker vår huvudstad...och att tänka på stadsdelarna i form av kanji är fruktansvärt roligt.

Nersvärtande historia

Jag fick två biografier om livsöden från slutet av 1700-talet i julklapp, Axel von Fersen och drottning Marie-Antoinette och Anckarström och kungamordet. Eftersom jag tror mig veta det mesta om Axels och drottningens relation (och jag för stunden är rätt less på kärlekshistorier) valde jag att börja med Anckarström.

Jag har inte kommit så lång ännu, kungamördaren (som författaren kallar honom redan från födseln) är bara 10 år än så länge så jag kan inte ge något omdöme, men ser ni hur mina fingrar ser ut? De är alldeles svarta. Väldigt symboliskt.

Bokeländet färgar av sig!

Det är rätt kul till en början. Författaren, Ernst Brunner, har sagt i intervjuer att eftervärldens bild Anckarström till stor del är formad av hans styvfar Gjörwell och att ingen har försökt ge en annan blid av kungamördaren sen 1790-talet, direkt efter mordet. Brunner hävdar att Anckarström smutskastades av sin samtid (framförallt av sin styvfar), vilket väl är naturligt efter att man har mördat stadsöverhuvudet?, men att ingen sedan har försökt se förbi den beskrivningen som 1700-talets version av Aftonbladet.se spred.

Så haha, boken om den smutskastade kungamördaren svärtar ner mina fingrar. Så poetiskt, så symboliskt. Så omöjligt att tvätta bort! Precis som ett dåligt rykte. Förbannade bok!

Nå, jag kan alltid säga att jag blivit tagen av polisen och de tvingat mig lämna fingeravtryck. Antingen det eller förklara min förkärlek till saker som hände för länge sedan, beroende på situation väljer jag nog olika förklaringar.

/Elin

Nytt utseende igen?

Det här kan man också göra när man är ledig i Linköping.

Jag blev trött på det bruna, jag behövde byta, men jag vet inte om det blev så mycket bättre egentligen. Nytt år, nya drömmar? Insåg när jag tittade igenom bildgalleriet att jag inte har så många drömmar. Ingenstans jag verkligen vill resa, ingenting jag verkligen vill göra (utom att ta examen, men det är mest för att jag är pluggless), ingenting jag egentligen vill jobba med i framtiden...

Det är inte så tragiskt som det låter, det bara slår mig ibland att jag inte har så mycket till ambitioner. Inte längre, inte sen jag fick MVG i allt och insåg att det inte var så viktigt. För vad skulle jag med de betygen till?

Nu kör jag med korta mål och små drömmar istället. Fast vad då "istället" att ha MVG i allt är egentligen inte ett så långsiktigt mål. Den planen sträckte bara tre år, fem som mest om man räknar med högstadiet...under högstadiet hade jag dock andra funderingar. Som varför ingen ville vara med mig. Delvis kom alla mina bra betyg från att jag inte hade mycket annat att göra under högstadiet än att plugga...så antagligen kan man inte se det som ett mål heller.

Korta mål som sagt, små drömmar.

...och så den där boken jag skulle vilja ge ut.

/Elin

Ledig i Linkan

Jag brukar fundera på vad jag skulle göra om jag stannade i Linköping över något lov, för vad finns det egentligen att göra i Linköping? Det närmsta jag brukar komma är när jag har en eller två dagar mellan sista tentan och ny start på läsperiod. De dagarna ägnas åt lägenheten, allt det där som jag struntar i under tentaperioden (aka tvätta, städa, diska etc).

Igår skrev jag min enda tenta för den här perioden. Sen börjar jag skolan igen 17 januari. Det är över en vecka dit så helt plötsligt har jag helt ledigt i Linköping. Jag sov till nästan 12 idag och nu har jag redan hunnit tvätta och diska. Vad ska jag göra resten av alla dagar? "Turligt nog" har jag två laborationer jag ska göra, men min labb-partner har en tenta 12:e, så innan dess har vi valt att inte göra något.

Så vad gör man när man är ledig i sin studentstad och alla man brukar umgås med antingen är i andra delar av Sverige/världen eller pluggar? Personligen så planerar jag att fara härifrån, inte till Boden även om det hade varit skönt (det är ärligt talat för långt). Jag ska ta två dagar i Stockholm...för där finns kineser gjorda av lera.

Vilket inte riktigt är lösningen på problemet "what to do i Linkan when school is out", för jag tror att "fara till Stockholm" är fusk. Ta ner julsakerna låter ju som en bra idé faktiskt och kanske fara ner till stan på måndag? Visserligen är det ju öppet på söndagar också, men jag vill ju inte stressa...ts.

Börja läsa de där böckerna som jag har velat läsa hela jullovet men som jag inte börjat på eftersom jag skulle plugga och som nu inte verkar så intressanta längre? Det låter faktiskt som en lika bra idé som att ta ner julsakerna. Det vore trevligt att läsa böcker.

Vad är skillnaden mellan att vara ledig i Linköping mot att vara ledigt i Boden, egentligen? Varför är det svårare/jobbigare att vara ledig här nere? Kanske för att någon lagar mat åt mig när jag är hemma (även om matlagning gör att jag får något att göra), eller så är det för att man alltid har någon att prata med/dricka kaffe med/störa...Det är en av de stora fördelarna med att ha en mamma som har jul- och sommarlov! Det och det där med multiplikationstabellerna och klockan på mikrovågsugnen.

Ska nog ta en kaffe med mitt signerade exemplar av kaktjejen!

/Elin

Tjejkompisar och killkompisar

För ett tag sedan skrev jag om att första kriteriet när man söker sig till nya människor är deras kön. Tjejer söker sig till tjejer, killar till killar för att det är väldigt lätt att man ser att man har det gemensamt. Jag konstaterade då att jag umgås med mest killar nu för tiden för att urvalet är större. Sannolikheten att hitta killar vars personlighet jag tyckte om var större än den var bland tjejerna, men sett till antalet har jag nog procentuellt lika många tjejkompisar som killkompisar.

Mesta tiden tycker jag inte att det är någon skillnad mellan att umgås med killar eller tjejer, trots allt har jag ju valt mina vänner för att de är relativt lika, oavsett kön. Det finns dock skillnader som, märkligt nog har känts tydligare på sista tiden. Kanske är det för att jag har umgåtts mycket med tjejerna hemma, jag vet inte.

Jag brukar resonera att killar är så mycket enklare att umgås med än tjejer. De dömer mig inte för mina kläder, de pratar i stort sett aldrig om kärleksrelationer (vare sig befintliga eller bristen på dem), de snackar inte skit på det sätt som tjejer gör (även om de snackar annan skit) och oftast räcker det med att bara existera. Fast om man behöver så kan killkompisarna vara mode råd, de kan prata om relationer och kräva reaktioner.

I förrgår insåg jag dock killkompisars begränsningar. Man måste ha tjejkompisar för att kunna gnälla över hur obekvämt det kan vara att cykla när man har en binda eller för att få sympati för mensvärk. Jag är rätt säker på att de flesta killar skulle bli i vägskrämda av sånt. Det kan låta totalt obetydligt, men ibland är de där obetydliga sakerna de mest viktiga.

Nu ska jag döda fler zombies.

/Elin

Jag tror inte tentan kommer gå så bra

There and back again:s årskrönika

2010 var året då jag...

• på riktigt förstod varför sörlänningar inte gillar vintern.
• hittade tidningarna från 1800-talet.
• klarade MeckII och TAMS15.
• funderade på kukar i snön.
• fick ett dödsbesked via msn.
  
• avslutade, återupptog och glömde bort ett politiskt engagemang.
• var LARM-värd.
• suited up.
  
• landade i Peking.
  
• upptäckte biografier.
• cyklade i snön till HU.
• köpte en fickvibrator.
• gick på rollspelsvandring i Stockholm.
• vägrade betala jättemycket pengar för 3D-bio.
• bytte till vanliga I.
• träffade Soran Ismail.
  
• insåg att jag är för gammal för kravall.
• skaffade facebook.
• skaffade en facebook till.
  
• skrapade upp hela vänsterbenet.
• hörde Carl Bildt prata.
• tappade svensk stavningskontroll i Word.
  
• var modell för en dag.
• återvände till Japan.
• såg på fotboll på en horgata.
• insåg att jag nog kan lite japanska ändå.
• tillbringade en dag i en soffa på IKEA.
• besteg tre berg i sandaler.
• var en nödlösning på Apoteket.
• var KLF för I1f.
  
• ringde Securitas på mina grannar.
• läste Twilight.
• såg Ida full.
• nästan vann pengar på mina Disneykunskaper.
• fick en svampinfektion i munnen.
• blev ingenjör igen för en stund.
• tittade på getterna i Valla.
• hängde pumlor för teknologernas skull.
• firade nyår 28 december.
• gick på Arcusmässan igen.
• gick ut på Farmen.
• äntligen besökte Löfstad slott.

Icke jag-centrerade saker:

• Karl blev fast i Spanien pga askmolnet.
• CSN försökte ta ifrån oss jullovet
• Kåravgiften avskaffades.
• Mamma fyllde 50 år.
• Pappa köpte ett apotek.
  
• SD, Wikileak och annat trams.
• Lunarstorm stängde.
• Joel tog examen.

/Elin