Triss

Jag vet inte hur vanligt det här är för mer normala människor, men när jag föreställer mig platser som jag gärna vill se/besöka så får jag alltid för mig att jag kommer vara ensam där. Jag kan se det framför mig:

Jag, ensam i Spegelsalen.

Jag, ensam vid Eiffeltornet.

Jag, ensam på Knossos.

Jag, ensam på Löfstad.

Jag, ensam på Liseberg
(eller i alla fall tillräckligt för att inte behöva stå i kö).

Jag vet inte om ni har varit på något mer eller mindre turistigt ställe, men om ni har det så vet ni att det händer aldrig. Det är alltid fullt av turister överallt. Överallt. Fullt av människor som också vill se alla saker som jag vill se. Ofta tar det bort otroligt mycket av den på förväg föreställda känslan att det är fullt av folk.

I veckan, när jag var i Stockholm med Weston, hände något märkligt. Weston kom inte på en endaste sak som var värd att göra i Stockholm. Så jag bestämde att om vi ändå bara skulle sitta någonstans så skulle jag sitta i solen, vid slottet, och titta på Slottssprinten.

Tydligen blev det kallt och tråkigt att titta på skidor i tre-fyra timmar för en kille från Alabama så när prologen var slut gick vi. Han, mindre sugen än någonsin på att göra något, tänkte inte gå ut mer och jag klarade inte av att vara instängd i rummet med honom så på ett plötsligt infall gick jag tillbaka till slottet. Och in i slottet.

Det är egentligen konstigt att jag inte varit in i slottet tidigare, men jag är ju ofta för distraherad av Livrustkammaren för att kunna se andra ställen av Stockholm.

Då plötsligt hände det!

Jag var ensam på slottet.

Det var kusligt spöklikt. Det var mina steg som hördes, det var bara mitt ansikte som syntes i speglarna. Det var bara jag som trängdes framför porträtten. Det var bara jag. Bara jag och de fem guiderna/vakterna som jobbade. Bara jag och Axel von Fersen. Bara jag och Gustav III. Bara jag och alla mina hjärnspöken som hängde på väggarna och beskrevs på informationsskyltarna.

Jag, ensam med mina fantasifoster.

Det bör jämföras med mitt tredje försök att komma in i Livrustkammaren. Där jag misstogs för att vara lärare till de båda skolklasserna som sprang omkring och förstörde stämningen. Jag fick utvärderingspapper. Och jättemånga ursäkter när de förstod att jag inte var där med alla härjande mellanstadiebarn som skulle lära sig om stormaktstiden. De verkade dock ha misslyckats med att lära sig något eftersom jag hörde en pojke berätta för sina kompisar att Karl II Gustav hade haft en av barnklänningarna.

En lång, lång stund satt jag framför Karl XII:s uniform. Den förtrollade mig verkligen en gång i tiden. Gjorde mig knäsvag och gav mig problem att andas. Så fruktansvärt fånigt det låter. Fast vad gör man? Vissa saker rår man inte för.

/Elin