Jag är redo att träffa människor igen. Efter nio dagars sällskap har jag fått rå om mig själv så pass mycket att jag orkar med att var social och trevlig igen. Jag har fått gå omkring hemma och vara skitig, äta middag uppkrupen i soffan, titta på TV med ena ögat och spela bubble shooter med det andra. Jag har städat rent all skit som han drog in, sluppit höra dumma ursäkter för saker som inte var någons fel. Jag har kunnat gå naken från sovrummet till toaletten! Jag har kunnat existera i tysthet utan att behöva stänga in mig i sovrummet och låtsas sova.
I tre dagars tid har jag inte haft någon som hängt över min axel. Som på ett eller annat vis krävt underhållning utan att komma med idéer och förslag. Jag har aldrig behövt mitt eget sällskap så mycket som de här tre senaste dagarna.
Solen blänker så irriterande på min skärm att jag knappt ser vad jag skriver. Inte går det att se på TV heller eftersom solen ligger på så fasligt. Jag skulle kunna dra ner persiennerna, men det tar emot väldigt mycket att stänga ute den här typen av vårsol. Den där typen som får det att droppa från taket, som får snön att smälta och fåglarna att sjunga i slutet av mars.
Jag har fönstret öppet och det luktar så otroligt gott utifrån. Smältsnö, blöt asfalt och värme. Allt det där som jag någonsin förknippat med vår. Släng in några tofsvipor också så är vi klara. Det känns som om det borde vara Valborg snart och att jag ska få ta ut min cykel för första gången.
Fast...nu har jag cyklat hela vintern och kommer nog få se fler vitsippor än tofsvipor. Det gör inget. Just nu känns allt väldigt bra. Allting är nästan perfekt. I morgon börjar skolan igen. Tänker jag på det en längre stund får jag ett stressanfall, men jag tänker inte på det. Jag får göra allt sånt i morgon. För idag smälter snön utanför mitt fönster och det doftar av vår.
Idag tog jag också på mig mina splitternya gympaskor! Vita och fina och oförstörda. Visserligen bara för att hoppa (ja) iväg med soporna, men det var vår. Det var otroligt mycket vår i denna lilla handling. Nya gympaskor på halvtorr asfalt. Vore kanske en idé att fara ut och dumcykla lite...bara för att jag kan.
Å andra sidan. Det är rätt skönt att bara sitta i soffan och irritera sig över att det är lite för ljust för att använda TV eller dator.
/Elin
I tre dagars tid har jag inte haft någon som hängt över min axel. Som på ett eller annat vis krävt underhållning utan att komma med idéer och förslag. Jag har aldrig behövt mitt eget sällskap så mycket som de här tre senaste dagarna.
Solen blänker så irriterande på min skärm att jag knappt ser vad jag skriver. Inte går det att se på TV heller eftersom solen ligger på så fasligt. Jag skulle kunna dra ner persiennerna, men det tar emot väldigt mycket att stänga ute den här typen av vårsol. Den där typen som får det att droppa från taket, som får snön att smälta och fåglarna att sjunga i slutet av mars.
Jag har fönstret öppet och det luktar så otroligt gott utifrån. Smältsnö, blöt asfalt och värme. Allt det där som jag någonsin förknippat med vår. Släng in några tofsvipor också så är vi klara. Det känns som om det borde vara Valborg snart och att jag ska få ta ut min cykel för första gången.
Fast...nu har jag cyklat hela vintern och kommer nog få se fler vitsippor än tofsvipor. Det gör inget. Just nu känns allt väldigt bra. Allting är nästan perfekt. I morgon börjar skolan igen. Tänker jag på det en längre stund får jag ett stressanfall, men jag tänker inte på det. Jag får göra allt sånt i morgon. För idag smälter snön utanför mitt fönster och det doftar av vår.
Idag tog jag också på mig mina splitternya gympaskor! Vita och fina och oförstörda. Visserligen bara för att hoppa (ja) iväg med soporna, men det var vår. Det var otroligt mycket vår i denna lilla handling. Nya gympaskor på halvtorr asfalt. Vore kanske en idé att fara ut och dumcykla lite...bara för att jag kan.
Å andra sidan. Det är rätt skönt att bara sitta i soffan och irritera sig över att det är lite för ljust för att använda TV eller dator.
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar