Hemiji? Hemaji? Äh...va fan! Slott!

Det tog lång tid innan det satt, men tillsist lärde jag mig att slottet låg i Himeji. Vet inte varför just det här var så jäkla svårt...

Tydligen hade David föreslagit att familjen Lundholms besök till Himeji slottet skulle vänta till dess jag kom eftersom jag är ganska förtjust i såna där saker som slott och historia och platser med mycket historia osv osv...Jag, som inte hade hört talas om detta slott innan jag fick lite bannor från Rasmus ("Det är ju bara Japans största slott!"), tyckte att det lät jättespännande och iväg for vi en regnig dag. Vädret tog en hel del från upplevelsen för mina händer var kalla och mina fötter blöta, men slottet var i sig lika stort och ståtligt ändå.

Sägas ska att slott i Japan inte är samma sak som slott i Europa. Slott i Japan är mer fästningar än något annat och alla verkar se ungefär exakt likadana ut. Det här är slottet i Himejis huvudbyggnad:


Och om man inte räknar med att det här var ungefär dubbelt så stort som det i Chiba så ser det i Chiba likadant ut. Stort och imponerande låg det på sin höjd och såg ut över hela bygden. Det fanns en planlösning över nejden inne i slottet (som hade museum på några våningar) som Rasmus tog flitiga kort på.

Ifall man har tur kan man få gratis guidade turer på engelska, men sån tur hade inte vi. Så vi tog en broschyr med en karta och började knata runt. Tillsammans med den, de små ord vi plockade upp från de japanska turistgrupperna, de beskrivande skyltarna som fanns på engelska och Rasmus kompliterande kunskaper om fästningar tror jag att vi fick en riktigt bra bild av slottet.

Efter att för några år sedan varit på besök på Versailles måste jag dock säga att insidan av detta magnifika slott inte var så respektingivande. Det känndes inte alls som lyx i överflöd. Alls. Fast om man backar upp ett steg och tänker på hur japaner inreder idag så är det kanske inte så konstigt att insidan såg ut så här där prinsessan bodde:

Detta att jämföra med Marie-Antoinettes rum på Versailles:


Alla fönster på slottet hade "galler" och det kändes väldigt mörkt och dystert inne i den stora byggnaden. Det var helt enkelt mer ett fort och ett försvar än en vettig bostad enligt mig som fortfarande bär drömmen som att bo i ett Disneyslott i mitt hjärta. Tror dock att i alla fall pappa håller med om att man inte vill bo bakom dessa fönster då han inte ens tycker om när jag bara vinklar upp persiennerna istället för att dra upp dem.

Just det, slottet byggdes på 1300-talet, men fick sitt nuvarande utseende 1618 och överlevde bombningarna av staden under andra världskriget. Hideyoshi bodde här en stund också, vilket är en sån där tuff grej som jag upptäckte efter att jag kommit hem. För de som inte vet så är Hideyoshi namnet på min apa. Japanska slott har sällan (läs: så gott som aldrig) något med kejsarfamiljen att göra utan snarare med styrande shogun.

Sen, när jag turistade själv i Kyoto, snubblade jag som av en händelse över ett annat slott (som låg 2 km från stationen, så det var jävligt bra snubblat). Detta slott hade jag tidigare i planering med Rasmus dissat för att det var mindre än Kyotos kejserliga palats, men det fanns vägskyltar och därför tänkte jag att det var lika bra.

Sagt och gjort jag gick dit och hann många gånger fundera på vilka långa och hemska ramsor jag skulle rabbla om jag kom dit efter att de stängt eftersom det var helg och många saker får för sig att stänga vid fyra. Dock kom jag dit, fick köpa biljett och kände hur jag ville hoppa lite av lycka att det inte varit en bortkastad promenad.

När jag lämnade fram biljetten sa kvinnan som tog emot den, med en röst värdig en telefonsvarare: "Be sure to go to the main house first, since it is closing very soon. Just go in, take a left and then on the right you se the wonderful gate." Så det gjorde jag! Detta är den underbara porten:

och sen blev jag invinkad av japanerna som stod utanför själva slottsbyggnaden för tydligen hade huvudbyggnaden redan stängt, men jag fick komma in ändå. Snälla och rara människor dessa japaner. Dock fick jag lova att vara tillbaka på 20 minuter. 20 minuter var inte alls nog med tid för att gå igenom den vackraste byggnaden jag hittat i Japan. Jag märkte också att känslan blev bättre om man istället för Lars Winnerbäck (som varit mitt sällskap genom hela Kyoto) lyssnade på musiken från Arn-filmerna. Det var lite som att gå genom korridorerna på Björknäs till Top Guns main theam...hehe...Hade jag dock haft tid att stanna upp och läsa broschyren jag tog hade jag inte lyssnat på musik alls...för det här slottet hade näkterglasgolv, precis som i boken.

Som på de flesta ställen i Kyoto fick man inte ta kort inomhus, men jag hittade denna bild av slottets insida på internet:

Det var guldtapeter med vackra målningar och det kändes verkligen som en plats där människor bodde snarare än en borg. I många av rummen hade de också ställt upp dockor som visade hur och vad man gjorde i de olika rummen. Tydligen så fattades många viktiga beslut under Tokugawa här.

...och det här är slottets utsida:
Hade hemskt gärna lyssnat på näktergalsgolvet. Bara för att. Om jag någon gång återvänder till Kyoto så är detta helt klart ett av sevärdheterna på min lista! Då ska jag komma lite innan klockan fyra också.

/Elin