Liten Tuva (med föräldrar)

Nu har jag kommit på var jag ska börja! Självklart ska jag börja med min värdfamilj. Min resa hade tre huvudsyften när jag satte av, det ena var att bocka av några "det här måste man göra när man är i Japan", att träffa familjen Lundholm och på detta sätt slippa stirra på mina egna väggar en stund. Jag blev inte besviken.

I ett regngrått Kobe möttes jag upp av familjen Lundholm och efter en stund också Jocke. Det är alltid en så mysig känsla när man träffar människor man tycker om efter att inte ha sett dem på länge.

De bor i en lägenhet med tre rum och kök (jag känner för att skriva "kall-kök", vad nu det är för något, men inga tatami-mattor på golvet gör det ganska dragit i ett japanskt hus) som är inredd på japanskt vis. Med andra ord: utan egentliga möbler. Lågt bord, kuddar att sitta på, enorma garderobsväggar med charmiga skjutdörrar (charmiga skjutdörrar i hela lägenheten faktiskt), skrivbord, lampor, säng...och massa leksaker :) Ett organiserat kaos rådde, men jag antar att det är så att ha småbarn. Fast det är klart, organiserat kaos är min inredning by choise...och vad är min ursäkt? Till skillnad från mitt minimala (och övermöblerade) rum så kändes deras bostad som ett hem.

Jag tror att David och Daniel håller med mig och att André och Martina kommer att göra samma sak efter sitt besök i Kobe när jag säger att man känner sig väl omhändertagen hos familjen Lundholm. De fixar och donar och bjuder på mat och dricka och fika och snacks så att inget fattas en. Ibland kände jag mig till och med oartig för att de fixade allt och jag inte gjorde mycket mer än lekte "stapla klossar" med Tuva. Vilket kan vara min nya favoritsyssla näst efter att utbilda henne i melodifestivallåtar.

Hon är en lite solstråle förresten den flickan. Trots allt flängande vi höll på med var hon bara på riktigt dåligt humör en dag. Det är såna som hon som lurar folk att skaffa barn, för allt ser så roligt och lätt ut. Social och oblyg, skrattar och ler åt alla och låter japanska tanter komma och peta henne på kinden utan att bli det minsta rädd. För visste ni det? Japanska tanter älskar att peta småbarn på kinderna och säga "söööööööööt". Bara helt på random, varsomhelt och närsomhelst. Är det likadant i Sverige?

Jag har ju förresten teorin att mammor kan allt och vet allt (för det vet ju alla, när man har problem så frågar man sin mamma och de kan alltid svara på det), detta anser jag nu har fått bevisat efter att ha umgåtts med Alexandra i en vecka. För hon kan allt nu! Hon är bara några månader äldre än vad jag är och medan jag fortfarande inte vet att skilja bläckpennor från nagelrensare så kan hon faktiskt allt. Rasmus var inte heller så dålig på att veta allt, men eftersom han är pappa så vet han bara det mesta, med spetskompetenser på områden långt bortom den vildaste fantasin...och när det kommer till Rasmus så är det en helt korrekt beskrivning. Berget reste sig som en törnrostagg ur jorden eller hur det nu var.

Det var en utvilande och skön semester. En bra plats att ladda batterierna och sitta och filosofera över livet över många flaskor japanskt rödvin (som värmdes till drickbar temperatur m.h.a. värmemattan i lekrummet). Hemligheter och skvaller och högtflygande planer om framtiden och om fantasin...och så gott som allt på svenska! Jag hade en toppenvecka tillsammans med Rasmus, Alexandra och Tuva i Kobe, och när jag påstod att gäster och fisk börjar lukta efter tre dagar så sa Rasmus att det bara var i Norrland där vi ändå inte vill umgås med folk, vem vet, kanske har han rätt i det? Hoppas att jag inte började lukta för mycket hihi...

Tack igen!
/Elin