Om jag varit någon annan

Först: att bo tre personer på åtta kvm är okej/kul i ungefär tre dagar. Jag avråder för att göra det någon längre tid, även om ni hade mycket att göra under dagarna. Det är bara extremt opraktiskt att vara så många på en pytteliten bostadsyta (även om vi alla tre har fenomenala, kosmiska krafter), men vi klarade oss utan att gå varandra på nerverna och vi är fortfarande vänner.

Idag flyttade jag till Asakusa, Tokyo, tillsammans med Jessica och hennes familjer (alltså både Johan och hennes föräldrar och bror med flickvän). Vi bor i ett rum med åtta sängar tillsammans med en asiatisk tjej vars nationalitet vi inte har utforskat så noggrant än. De andra har alla gått upp och lagt sig för stunden, men jag lånar Johans dator och sitter nere i allmänrummet och underhåller mig själv bäst jag kan.

Det är ett trevligt hostel med fem duschrum på bottenvåningen och toaletter på första och fjärde våningen. Personalen pratar engelska, det finns kokmöjligheter, åtta datorer och gratis trådlöst internet i hela byggnaden. TV:n är stor och visar japanska jag-vet-inte-vad program för stunden, men tidigare var det sumobrotting och innan det var det CNN. Sofforna är lite nersuttna, men inte alls osköna och över lag är det hemskt trevligt här nere i allmänrummet.

Det här rummet insiprerar mig till så mycket. Jag mår jättebra av att bara sitta här och titta på alla människor som går omkring och lever i sina egna små världar. Jag försöker lista ut vilka nationaliteter de har, men det är svårt eftersom ingen verkar vilja prata med någon annan. De flesta verkar vara här ensamma och de flesta är västerlänningar.

När jag sitter här får jag världens lust att tågluffa, att ta en ryggsäck och sedan ge mig av, ta in på olika hostels (för det är hemskt billigt boende), prata med andra människor som gör samma sak och ha nya, inspirerande samtal varje natt med nya människor.

Sen känner jag dock mig själv för väl och vet att jag inte är den människan som gör sånt. Jag är inte människan som spontant lär känna människor bara för att man sitter i samma allmänrum på ett hostel i Tokyo länge nog. Jag önskar jag vore det och jag vet att det bara är att "göra det", men samtidigt så vet jag också att det inte fungerar så. Jag lyckades ju inte ens ta mig vidare från Kobe. Det är för människor som jag som all-inclusive-resor skapades.

Istället sitter jag här och drömmer om det där livet som jag hade kunnat ha om jag hade varit lite mer äventyrslysten, ifall resande hade varit något för mig, om jag vågat ta mer plats bland främlingar. Om jag varit den människan, vad hade kunnat stoppa mig då? Var hade jag hamnat då? Vilka människor hade jag inte kunnat möta?

Sittandes här (funderandes ifall jag ska gå och koka lite te) skapar jag en lite framtid för mig själv. Målar för första gången upp en vision, en dörm, en plan. Kanske skulle jag öppna ett café? Vore inte det något? En mötesplats för människor som älskar att bara blanda ut sin tid med lite te...någons Hanssons eller Plumeria. Det har inget som helst att göra med min nuvarande utbildning, men vore det inte en sjukt kul grej? Eller varför inte ett hostel? En plats för alla de här människorna som inte är som jag är, en plats där de kan mötas och älska livet. En plats som de kan komma ihåg flera år senare och tala om med en drömmande blick.

Det känns lite småmärkligt att ha såna här tankar om framtiden och jag undrar varför jag inte fått dem tidigare. Kanske har jag behövt titta på livet på ett annat sätt en stund? Hoppas jag kan vara modig nog att faktiskt göra något liknande när jag faktiskt är färdig.

/Elin

Lyckan kommer, lyckan går
det är långt till nästa vår.
Nu faller löven över Stångåstaden.
Nu sitter alla på café
och snackar skit och dricker te av gammal slentrian.
Hjärter Dam vänder blad för en ny eskapad
hon har börjat på en ny roman.
Det är morgon snart igen
lycka till kära vän
skriv om drömmar Hjärter Dam.