Om huvudet är dumt får kroppen lida!

Idag for jag ensam till Kyoto eftersom familjen Lundholm var bortbjudna på middag. Jag fick också komma med visade det sig, men då var jag redan inställd på att fara till Kyoto all by my self. Det gjorde jag också! Det var ett test för att se om jag skulle klara av att fara ensam till Hiroshima.

Resultatet blev dock att jag inte är redo för att turista på egen hand. Det är inte på långa vägar lika kul att titta på tråkiga saker när man är själv. Allt är fortfarande lika imponerande, men delad glädje är dubbel glädje heter det ju...och jag tror att det samma gäller för att uppskatta sevärdheter.

Jag har nu varit i två till tempel. Det blir lätt tjatigt eftersom alla tempel i slutändan är likadana. Visst, ett är gjort i guld, ett har en enorm Buddah och ett annat har 1001 Buddor...men så mycket att hurra över är det inte.

Av denna anledning hade jag inte planerat in några tempelbesök i Kyoto, men det skulle kännas lite fel att ha varit i Kyoto utan att se ett enda tempel eftersom det är vad de är mest kända för...typ. Det jag skulle till var det vi inte hade hunnit med sist vi var i Kyoto, alltså det med de 1001 Buddorna. Att de alla var Buddor förstod jag inte förrän jag stod framör dem och såg att alla var likadana. Det gjorde det lite mindre tufft (hade förväntat mig en japansk terrakottaarmé), men inte mindre vackert. Dock gick jag snabbt igenom och kände mig småsur för att jag inte fått ta några kort. Vad var vitsen med att turista själv om jag inte kunde ta bildbevis?

Sen var mina planer slut, så jag besluta att gå walk-about eftersom jag sedan länge har utsett Kyoto till min favoritstad i Japan. Det har visat sig inte vara helt osant; massa trevlig historia (som jag faktiskt har börjat intressera mig för efter att ha bott här i fem månader), berg som omger staden åt vilket håll man än ser (märkligt att jag saknat att ha berg i min vy) och inte alls så många blinkande lampor som i Tokyo-området.

Kom till en stor byggnad och tänkte: Jag har inget bättre för mig. Så jag gick in och det visade sig vara världens största träbyggnad, tillika ett budistiskt tempel och under stora renoveringar. Dock kunde man gå in i hela, man kunde bara inte se den från utsidan. Jag antar att det var anledningen till att så få turister var där...men jag klagar inte. Roligare när det inte är så mycket folk.

Sen fortsatte jag att ströva omkring planlöst tills jag såg en skylt där det stod Nijo Castle på. Det stod 二条城 också, såklart, men jag uppmärksammade mest bilden av ett slott som de alltid har på vägskyltarna som ska visa på just slott. 

Hurra vad kul! tänkte jag och satte av. Jag ska säga att 2 km i ett blåsigt Kyoto är mycket längre än 2 km då man slipper frysa (eller för den delen har någon med sig). När man gått i en evighet och upptäcker att man bara tagit sig halvvägs så börjar man tvivla på ifall det var en bra idé eller inte, men har man gått halvvägs så kan man ju lika gärna fortsätta...eftersom man är dum och inte tänker på att man ska gå tillbaka också.

Dock är jag glad att jag gick. Slottet var underbart! Det var inte ett slott som alla andra japanska slott jag sett (alla två haha), utan det var en riktig bostad och inte en borg eller befästning. Väggarna var målade i guld och med vackra (fortfarande orginal) målningar och man kunde riktigt föreställa sig hur shogunarna under Tokugawa bodde där när de inte ville vara i Edo (Tokyo) längre (scenerna de visade m.h.a. dockor hjälpte ju till en viss del). Jag kom dit en timme innan stägning, men hann springa runt visningen ändå...lite synd att jag slösade tid på den stora träbyggnaden dock...

Nu är det för jobbigt att skriva  och koppiera å ä ö hela tiden, så jag ska sluta.

Ha bra!

/Elin