Men hej, hej, jag klarar mig nog...
Idag slog det mig hur främmande tanken på att fara hem är. Visst, vi pratar om det minst en gång i veckan, vad vi ska göra när vi kommer hem, vilka datum alla far, vad man ska göra med alla grejer osv, men fortfarande är det en ganska främmande tanke.
Jag satt på en bänk-linkande sak i den minimala parken som ligger på vägen till skolan och struntade i att lyssna på när mina kompisar pratade kinesiska (japp, kinesiska. En blandning mellan mandarin och taiwanesiska) när det slog mig att jag inte såg något slut på den här resan. Det kändes som om vi alltid skulle kunna sitta på den här bänken och filosofera över livets goda och för första gången bekymrade det mig inte det minsta.
Andrea hade frågat mig på vägen dit vad jag tyckte om Japan egentligen, för den diskusionen har jag och hon aldrig haft. Jag kunde inte riktigt svara på det eftersom Japan är Japan nu mer, med allt vad det innebär. Jag kan knappt ens räkna upp några saker som stör mig "på riktigt" längre.
Hon fortsatte med fråga: Skulle du kunna tänka dig att bo här? Om du får ha hela din familj och alla vänner och sånt och verkligen kunna språket...var skulle du då helst bo, Sverige eller Japan?
Jag svarade Sverige, men jag tror att det är mer rutin än sanning nu för tiden. Om jag hade allt jag har i Sverige, då ser jag ingenting som skulle tala för Sverige gentemot Japan. Nu kommer Japan aldrig att ha det och Sverige kommer fortfarande att vara Sverige, men ändå. Jag har inget emot att bo i Japan längre.
Det var en väldigt intressant insikt att få, Japan är bara Japan nu. Home is where your rump rest, som Pumba säger och han har rätt. Det tar bara lite tid att anpassa sig. Jag trivs ganska bra med det liv som jag lever här nu även om det jag ser fram emot mest är att Jessica och Johan snart kommer. Jag har folk att ringa, jag har saker att göra, jag har till och med folk att säga "Nej, inte den här gången" till...Det tog ett halvår att inse, men nu äntligen är det gjort.
/Elin
Idag slog det mig hur främmande tanken på att fara hem är. Visst, vi pratar om det minst en gång i veckan, vad vi ska göra när vi kommer hem, vilka datum alla far, vad man ska göra med alla grejer osv, men fortfarande är det en ganska främmande tanke.
Jag satt på en bänk-linkande sak i den minimala parken som ligger på vägen till skolan och struntade i att lyssna på när mina kompisar pratade kinesiska (japp, kinesiska. En blandning mellan mandarin och taiwanesiska) när det slog mig att jag inte såg något slut på den här resan. Det kändes som om vi alltid skulle kunna sitta på den här bänken och filosofera över livets goda och för första gången bekymrade det mig inte det minsta.
Andrea hade frågat mig på vägen dit vad jag tyckte om Japan egentligen, för den diskusionen har jag och hon aldrig haft. Jag kunde inte riktigt svara på det eftersom Japan är Japan nu mer, med allt vad det innebär. Jag kan knappt ens räkna upp några saker som stör mig "på riktigt" längre.
Hon fortsatte med fråga: Skulle du kunna tänka dig att bo här? Om du får ha hela din familj och alla vänner och sånt och verkligen kunna språket...var skulle du då helst bo, Sverige eller Japan?
Jag svarade Sverige, men jag tror att det är mer rutin än sanning nu för tiden. Om jag hade allt jag har i Sverige, då ser jag ingenting som skulle tala för Sverige gentemot Japan. Nu kommer Japan aldrig att ha det och Sverige kommer fortfarande att vara Sverige, men ändå. Jag har inget emot att bo i Japan längre.
Det var en väldigt intressant insikt att få, Japan är bara Japan nu. Home is where your rump rest, som Pumba säger och han har rätt. Det tar bara lite tid att anpassa sig. Jag trivs ganska bra med det liv som jag lever här nu även om det jag ser fram emot mest är att Jessica och Johan snart kommer. Jag har folk att ringa, jag har saker att göra, jag har till och med folk att säga "Nej, inte den här gången" till...Det tog ett halvår att inse, men nu äntligen är det gjort.
/Elin
Sweet! Har haft liknande tankar på sistone, mest bara språket som gör att jag inte känner mig hemma ibland. Har till och med känt att baseball kan vara spännande...
SvaraRadera