Att känna sig dum trots att man är rätt smart

Jag vet att jag är rätt smart. Egentligen. Även om jag hävdar motsatsen ibland (som när man blandar in sannolikhetslära) så tror jag inte att det finns något jag inte skulle kunna lära mig om jag bara ansträngde mig och fokuserade på det. De där sakerna finns säkert, jag vet ju vad jag har svårt för och vad jag skulle behöva väldigt mycket mer ansträngning och fokusering för att klara. Överlag tror jag dock att jag är rätt smart.

Därför är det så ödmjukande att känna sig dum ibland. Ibland möter man människor som är smartare än en själv, vilket i mitt fall sällan leder till att jag känner mig dum så mycket som hotad och irriterad. Jag har inte riktigt förstått ännu att även om jag är smart så var det länge sedan min identitet var "smartaste personen i rummet".

Idag kände jag mig rätt dum. Jag klev in i en grupp av andra människor som hade en gemensam kunskapsbas som inte var den samma som min. Sakerna de kunde var inte avancerade, de hade bara vana som jag inte hade. De hade kunskap som jag inte hade kommit i närheten av. Jag kände mig, med rätta, dum och felplacerad.

När jag kommer från såna situationer känner jag mig alltid utpumpad, för att inte tala om hur mycket gladare jag blir att kliva in i min bubbla igen där det är min kunskap som är allas kunskapsbas. För även om jag inte är mer än någon annan där så är jag i alla fall inte sämre än någon annan.

/Elin