Besvikelsen börjar

Titta på mig! Jag sitter i A-huset mellan två Y:are och försöker plugga matematisk statistik. Det går inte så bra, av många förklarliga skäl. Allt från att jag inte vill till att boken är kvar i Boden. Inte för att jag egentligen behöver boken, men mina föreläsningsanteckningar hade ju varit bra att ha. På måndag är det mekanik, det hade jag ju inte tänkt att ta alls, men jag är anmäld till den tentan i alla fall och i morgon går Ous ekonomi någongång (och framförallt någonstans).

Det sägs ju så fint att man inte ska jämföra sig med andra och ja, alla vet väl om det någonstans långt bak i huvudet, men förbannat svårt är det. Jag tror att jag räknar andras tentor och betyg med än jag räknar mina egna. Jag tittar på vilka kurser jag har klarat som de har kvar och hur många kurser de har tagit totalt, det får mig att må både bättre och sämre, allt beroende på vilka jag jämför mig med. I slutändan kommer ändå rösten i mitt huvud som pratar högt och försöker övertala mig till det jag vill höra att allt löser sig och att jag inte är sämre än alla andra medan den lilla tysta rösten som vet hur mycket jag kan störa den höga rösten säger att jag vet ju hur det egentligen är och att den höga rösten bara försöker ge mig bättre samvete.

Jag vet inte, jag kan inte, jag orkar inte...Det tar på självförtroendet att inte orka fokusera, att vänta och titta i facit varenda gång och ändå inte lära sig. Det tar på krafterna att gå hem efter en dags pluggande med bara känslan av misslyckande i bröstet. Jag började dagen med att köpa en ny tentasamling och en ny formelsamling. Sen har jag lyckas förstå en uppgift och göra en halv till utan att förstå den. På den tredje insåg jag att det var mycket att allt lära sig och nu skriver jag blogg...klart man misslyckas, klart man har omtentor.

Jag vill inte ha tre år till av det här. Att ta ett sabbatsår känns fruktansvärt lockande, men jag vet att när jag kommer tillbaka från det kommer känskan att vara ännu starkare, den egna pressen så mycket större och även om jag varit borta i ett år så kommer jag att jämföra mig med alla som inte tagit ett sabbatsår. Min egen idé om prestation och misslyckanade är helt beroende av vad alla runt omkring mig presterar. Jag struntar i om lärare inte har relativa betyg längre, jag lägger upp hela mitt liv relativt.

Att jag har gymnasiekompisar som snart är klara med sina utbildningar stör mig fruktansvärt, att människor som pluggar mindre än mig klarar fler tentor än mig stör mig nästna mer. Hur ska man klara sig i arbetslivet om man istället för att se sånt som en sporre ser det som något knäckande och en anledning till att ge upp?

Hur tragiskt är det inte att jag blivit tentamonster igen efter bara två dagar på campus?

/Elin