Det finns ett halvskrivet blogginlägg som handlar om att packa ihop sitt liv. Det var hemskt jobbigt att göra det faktiskt, att för tredje gången på fyra år packa ihop allt jag har för att inte lämna något efter mig och flytta. Det är en helt annan känsla än den att flytta hemifrån eller den jag hade när jag flyttade till Japan, för vid både de tillfällena lämnade jag tillräckligt mycket bakom mig för att jag inte skulle känna det som om jag utrotade mig själv från omgivningen.
Tidigare idag satt jag på mitt rum, mitt tomma och utstädade rum, och filosoferade över hur hemtrevligt rummet varit även om det var hemskt provisoriskt, mögligt och dåligt inrett och hur trevligt det ska bli med något mer permanent i Linköping igen (även om det också är ganska provisoriskt).
Sen har jag gått till Plumeria och sagt hejdå till människorna som jobbar där. Det var jobbigt, ett helt annat jobbigt än att säga hejdå alla jag nämde i förra inlägget. De här människorna, och framförallt Satoko, lämnar jag ju kvar är. Jag lämnar de bakom mig medan alla andra bara försvinner med mig. Det är olika saker som jag förstått först nu.
Alla dessa halv-episka och inspirerande känslorna har försvunnit för att ersättas med samma tristess som jag brukar ha den här tiden på kvällen. Sitter och funderar på ifall jag ska gå och äta något, i fall Maru och Andrea vill vara ensamma under deras sista kväll här eller om jag ska följa med dem och äta sushi, även om jag inte riktigt anser att sushi är värt mina pengar. Hur som helst borde jag äta snart och hur som helst så har jag Marus väska här i Tofus rum, så de kommer inte kunna ge sig av till Narita utan att säga hejdå till mig.
En känsla som stannar kvar är dock att jag fortfarande har svårt att tro att de här 10 månaderna är slut nu. I övermorgon ska jag fara hem igen. Just i skrivandets stund känns det som om det har gått fort, men jag vet att det har varit tillfällen som har gått väldigt långsamt också. Det känns som om jag alltid skulle vara kvar här, människorna, gatorna, träden, husen, insekterna, tågen...det är svårt att föreställa sig att det snart inte är en del av vardagslivet längre.
Fast ge det två timmar hemma så ska ni se att den känslan är borta den också.
/Elin
Tidigare idag satt jag på mitt rum, mitt tomma och utstädade rum, och filosoferade över hur hemtrevligt rummet varit även om det var hemskt provisoriskt, mögligt och dåligt inrett och hur trevligt det ska bli med något mer permanent i Linköping igen (även om det också är ganska provisoriskt).
Sen har jag gått till Plumeria och sagt hejdå till människorna som jobbar där. Det var jobbigt, ett helt annat jobbigt än att säga hejdå alla jag nämde i förra inlägget. De här människorna, och framförallt Satoko, lämnar jag ju kvar är. Jag lämnar de bakom mig medan alla andra bara försvinner med mig. Det är olika saker som jag förstått först nu.
Alla dessa halv-episka och inspirerande känslorna har försvunnit för att ersättas med samma tristess som jag brukar ha den här tiden på kvällen. Sitter och funderar på ifall jag ska gå och äta något, i fall Maru och Andrea vill vara ensamma under deras sista kväll här eller om jag ska följa med dem och äta sushi, även om jag inte riktigt anser att sushi är värt mina pengar. Hur som helst borde jag äta snart och hur som helst så har jag Marus väska här i Tofus rum, så de kommer inte kunna ge sig av till Narita utan att säga hejdå till mig.
En känsla som stannar kvar är dock att jag fortfarande har svårt att tro att de här 10 månaderna är slut nu. I övermorgon ska jag fara hem igen. Just i skrivandets stund känns det som om det har gått fort, men jag vet att det har varit tillfällen som har gått väldigt långsamt också. Det känns som om jag alltid skulle vara kvar här, människorna, gatorna, träden, husen, insekterna, tågen...det är svårt att föreställa sig att det snart inte är en del av vardagslivet längre.
Fast ge det två timmar hemma så ska ni se att den känslan är borta den också.
/Elin
Haha :) Ja, man anpassar sig rätt snabbt till att vara just hemma igen. Skönt att höra att du faktiskt kommer sakna Japan och allt som hör till lite i alla fall :)
SvaraRadera