Time to say good bye

Jag sa ju att jag inte var här för att skaffa vänner och det var väl visserligen sant, men jag hittade några stycken i alla fall. Det tog lite tid, det tog en hel del kraft men tillslut passade kuggarna ändå ganska bra ihop och vi snurrade på. Inte för att vi alltid hade så kul och ibland var det uppenbart att det drivande kugghjulet inte var närvarande (varierade lite beroende på situation dock). Det har varit många luncher när vi inte har sagt ett ljud till varandra för att det var bättre än att sitta själv. I slutändan hade vi ändå tillräckligt mycket gemensamt för att vi skulle fortsätta söka oss till varandras sällskap.

Maru, Andrea, Jag, Tofu

Det är vi som satt på Coco's och spelade taiwanesiska kortspel, det är vi som kan Sukiyas meny utantill, det är vi som försöker hålla konversationer på fyra språk även om det bara är Tofu som kan prata alla...det är de här tre som jag kommer att sakna när vi nu en efter en lämnar landet.

Jag och Tofu ägnar mycket tid åt att vara stuck-up-eurpeans, skämta om nazism, förintelsen och bögporr och hur vi ska ta över världen och göra tyska till världsspråk. Vi saknar båda tillfällen och anledningar att drick som man gör i det europeiska studentlivet men jag tror att han, precis som jag, insåg fördelarna med att umgås med människor som är underhållande även i nyktert sällskap.

Andrea är min kaffepolare. Den enda som föreslår att vi ska gå på café och som kan sitta med mig lika länge som man hänger på Hanssons. Detta leder också till att det är hon och jag som har mest långa tystnader där vi inte säger något alls utan bara sitter och tittar åt olika håll. Emellanåt tror jag att hon är lite less på min bristande beslutsförmåga, men det är för att fel beslut kan leda till en halvgrinig Andrea. Vi är girlpower, vi har samma musik- och filmsmak och vi har samma inställning till relationer och kärlek.

Som jag och Maru kämpar för att kommunicera. Aldrig i mitt liv tror jag att jag har träffat en människa som jag har velat prata med så mycket som Maru. Han har lärt mig mer japanska än någon annan medan han har berättat om kinesiska krig och kejsare, Taiwans historia och falun gong. I utbyte berättar jag om svenska skattetrycket, värnplikten och piratpartiet...sen går vi hem och läser på wikipedia om hur det egentligen är. Jag vet inte om det är så och det kanske är lite svårt att säga med tanke på vår bristande kommunikationsförmåga (i våra andraspråk måste jag ju tillägga), men jag tror att Maru är den som är mest lik mig av de tre. Ikväll när jag såg/hörde honom prata kinesiska med en jämnårig tjej så upptäckte jag också att det inte är att han kan dumma sig precis lika mycket som vi andra...bara han får rätt språk att göra det på.

Sen finns det några fler, Weston tillexempel, som har förgyllt min tid här genom att vara så där totalt supernördig och genom att bli helt fängslad och upphetsad som ett litet barn över saker som ingen annan förstår det underbara i. ((total sidenote: det har varit jättefint väder idag, men nu började det ösregna)) Han är underbar att diskutera med och det finns nog inget som han inte är intresserad av, vilket gör att jag kan diskutera allt jag är intresserad av med honom.

Men nu har det blivit dags att säga hejdå, det har blivit tid att ge sig av och skiljas åt. Det låter episkt när man säger det så här, men med handen på hjärtat så tror jag inte att jag kommer träffa någon av dem igen. På sin höjd Tofu, men troligen inte det heller. Alabama? Kanske eftersom både Andrea och Weston finns där...men det är långt och vad ska man egentligen till Alabama att göra? ...och Maru, han som jag kanske mest vill fortsätta prata med och lära känna eftersom det är den största utmaningen, ja honom kommer jag då aldrig se igen efter imorgon...för Taiwan är långt borta.

Fast man ska aldrig säga aldrig?

..........life ey?

/Elin