Tvivlade ni någonsin?
Det är dock lätt att få den känslan när man har vänner som kör hela vägen från Norrköping för att välkomna mig på Arlanda. Sen slutar man tro att de bryr sig när de inte ens läser igenom hela mitt blogginlägg och skriver elaka kommentarer...eller svarar i telefonen...
Eftersom jag inte vågade boka sista flyget hem från Arlanda i onsdags (förseningar är ju inte något som bara drabbar tåg) hade Cedric lovat att jag skulle få sova hos honom och att han skulle komma och hämta mig på flygplatsen. Jag hade ringt honom från London och han frågade om jag fortfarande ville äta pizza, just då ville jag det men när jag landade i Stockholm var jag inte alls sugen på pizza faktiskt. Det enda jag var sugen på var att sova.
Det glömde jag dock fort bort när jag upptäckte att det inte bara var Cedric som väntade på mig utan även Pernilla och Lam. Det var verkligen överraskande och överväldigande och jag hoppas att de tyckte det var värt att komma även om jag mest bara var trött, ofokuserad och flamsig.
Sen medan vi satt och åt pizza kom Basel och hade med sig en NorrlandsGuld till mig...och lösviktsgodis. Visste ni att det inte finns lösviktsgodis utanför typ...Norden? Det var inget som jag reflekterade över förrän Jessica sa det faktiskt.
När jag sen kom till Luleå var Karl inte och mötte mig på flygplatsen eftersom mamma sa att jag och Ida hade för stora rumpor och det skulle bli för trångt i bilen om alla skulle följa med. Mm, det är min familj det. Även om jag tror att Karl inte följde med eftersom jag inte hade någon present till honom. Nä skoja bara, han fick ju Pocky.
Härligast välkomnande jag fick i Norrbotten var ändå från Ellen som hade gjort en servettnäckros och ett kort och sedan fyllt näckrosen med godis! I morgon ska jag återgällda det genom att ta med henne på Harry Potter (hon "offrar sig" och går med mig igen).
Annars ägnades gårdagen till att söka reda på alla mina tjejor som inte hunnit sprida sig över Sverige ännu. Elina sa att det inte kändes som om jag varit borta alls och faktum är, förutom ett anatal missade tillställningar så känns det inte så. Nu när jag är i Boden så känns det inte alls som om jag varit borta i ett år. Så fort gick det att lägga ett helt år bakom sig. Två dagar...ungefär lika lång tid det tog att sova ikapp.
/Elin
Det är dock lätt att få den känslan när man har vänner som kör hela vägen från Norrköping för att välkomna mig på Arlanda. Sen slutar man tro att de bryr sig när de inte ens läser igenom hela mitt blogginlägg och skriver elaka kommentarer...eller svarar i telefonen...
Eftersom jag inte vågade boka sista flyget hem från Arlanda i onsdags (förseningar är ju inte något som bara drabbar tåg) hade Cedric lovat att jag skulle få sova hos honom och att han skulle komma och hämta mig på flygplatsen. Jag hade ringt honom från London och han frågade om jag fortfarande ville äta pizza, just då ville jag det men när jag landade i Stockholm var jag inte alls sugen på pizza faktiskt. Det enda jag var sugen på var att sova.
Det glömde jag dock fort bort när jag upptäckte att det inte bara var Cedric som väntade på mig utan även Pernilla och Lam. Det var verkligen överraskande och överväldigande och jag hoppas att de tyckte det var värt att komma även om jag mest bara var trött, ofokuserad och flamsig.
Sen medan vi satt och åt pizza kom Basel och hade med sig en NorrlandsGuld till mig...och lösviktsgodis. Visste ni att det inte finns lösviktsgodis utanför typ...Norden? Det var inget som jag reflekterade över förrän Jessica sa det faktiskt.
När jag sen kom till Luleå var Karl inte och mötte mig på flygplatsen eftersom mamma sa att jag och Ida hade för stora rumpor och det skulle bli för trångt i bilen om alla skulle följa med. Mm, det är min familj det. Även om jag tror att Karl inte följde med eftersom jag inte hade någon present till honom. Nä skoja bara, han fick ju Pocky.
Härligast välkomnande jag fick i Norrbotten var ändå från Ellen som hade gjort en servettnäckros och ett kort och sedan fyllt näckrosen med godis! I morgon ska jag återgällda det genom att ta med henne på Harry Potter (hon "offrar sig" och går med mig igen).
Annars ägnades gårdagen till att söka reda på alla mina tjejor som inte hunnit sprida sig över Sverige ännu. Elina sa att det inte kändes som om jag varit borta alls och faktum är, förutom ett anatal missade tillställningar så känns det inte så. Nu när jag är i Boden så känns det inte alls som om jag varit borta i ett år. Så fort gick det att lägga ett helt år bakom sig. Två dagar...ungefär lika lång tid det tog att sova ikapp.
/Elin
Det var faktiskt Cedric som skrev kommentaren! Det var roligt att träffa dej även om du inte såg oss ;)
SvaraRaderaO det där med att svara i telefon...jag satt på gräsmattan säkert 3 km från telefonen och målade en kista...haha
Kom till Norrlöping snart Elin!
Hej Elin
SvaraRaderaDet är pappa som skriver. Har saknat dig i fyra år nu. Ditt förskräckliga morgonhumör. Jag har också saknat dina fantastiska ord formuleringar som gör att man verkligen känner att man platsar i div. 4 Norrbotten, i svenska språkets användning. Jag på pratade med dig i London. Jag kramade dig först på Kallaxflygplats. Jag körde bilen som faktiskt tog dig till Boden och bäddade sängen som vi bättat till dig. Finns jag omnämnd i dina två första inlägg efter hemkomsten. Nää, hädan efter får du göra din lunch omelett själv.. Puss