Det dröjde tills jag kom till flygplatsen och hade checkat in mitt bagage (20,5 kg) innan det slog mig att jag faktiskt skulle fara hem, eller snarare, att jag skulle lämna Japan och inte hade någon planerad tillbakaresa. Jag satt på ett Tully's coffee och såg ner på alla andra som checkade in, det var lugnt och tyst trots att hallen var stor och full med folk. Inte alls lika mycket action som det är på Terminal 4, Arlanda. Utsikten är mycket roligare från MAX.
Fast jag har å andra sidan var det rätt kul att sitta och titta på folk och gissa om de var britter som skulle flyga med British Airways eller om de var fransmän som skulle flyga Airfrance...extra kul eftersom Andrea säger att hon inte förstår hur vi européer kan se skillnad på nationaliteter så där. Påstår att det är vår europeiska version av gayrad...med andra ord totalt inkorrekt. Gissade ändå rätt på ganska många, prickade till och med in en tysk mitt bland alla andra. Ganska bra faktiskt.
I "imigration" pratade de japanska med mig och det var den sista japanskan jag använde i Japan. De frågade om min studietid var slut nu och jag sa att det var den och tackade när jag fick tillbaka mitt pass. Sen var det klart. Jag hade lämnat Japan och gått in på internationellt territorium, även om det inte såg så annorlunda ut från Japan.
På planet hände sedan något lustigt! När jag satte mig ner hälsade tjejen som redan satt på raden på mig och vi pratade en stund, hon hade varit i Shisouka i 10 månader med sin kyrka och skulle tillbaka om en månad igen för att göra sitt sista halvår. Sen vet jag inte hur vi kom in på det men konversationen gick så här:
Hon: I'm realy going to miss Starbucks when I get home, we don't have it.
Jag: I know, we don't either...where're you from?
Hon: Sweden.
Jag: Hej, jag heter Elin och är från Boden...
Sen satte det sig en fransman mellan oss så det var lite svårt att fortsätta prata, men hon hade samma flyg mellan London och Stockholm så vi hann prata lite medan vi väntade på det flyget. Hon var från Linköping och när man väl visste det så var östergötniskan väldigt tydlig i hennes engelska. Här hade jag i alla fall väntat på att springa på en svensk hela tiden jag varit i Japan och så gör jag det sista dagen, på planet...tssk...
Många bra filmer på planet, men fortfarande otroligt, otroligt segt att flyga i 11 timmar och se på flygkartan hur man passerar över Kemi, Vaasa, Stockholm, Linköping...jag hade lätt kunnat hoppa av i Kemi.
Att landa i London är det bästa jag gjort på 10 månader. Det var helt underbart...jag kan inte sätta fingret på varför, om det var för att jag förstod allt, om det var för att jag såg ut som alla andra, om det var för att jag snart var hemma, om det var för att även om jag missade det här planet så går det jättemånga flyg mellan London och Stockholm eller om det var för att jag kunde slå på min mobil och ringa hem...Vad det än var så var det underbart att vara i London.
De gick igenom min väska i säkerhetskontrollen, jag tror att det berodde på machan jag hade med mig. Suspekt pulver i slutna påsar...jag hade också krävt att få titta lite på det, men kvinnan var så trevlig så och vi pratade om engelska och japanska teer och både det ena och det andra medan hon gick igenom hela min packning.
Sen hann jag med att ta en sista kopp kaffe på Starbucks. Jag blev hemskt ställd när killen bakom disken sa: "Good afternoon, what can I do you for?" istället för "Irasshaimase", sen tog det ytterligare en stund innan jag fann mig så pass att jag inte bad om en "kaffe americano" utan bara en "coffee" och tillsist när jag skulle betala så insåg jag att jag inte hade några pund utan bara 16000 i yen...tur att jag hade ett visa-kort.
Det var dock det sista spännande som hände under min utlandsvistelse för den här gången. Jag kom, jag såg och jag segrade kanske...det får framtiden utvisa.
Nu ska jag i alla fall gå och sätta mig med mamma på altanen och hindra henne från att läsa tror jag. Jag berättar om hur det var att landa i Sverige i morgon.
/Elin
Fast jag har å andra sidan var det rätt kul att sitta och titta på folk och gissa om de var britter som skulle flyga med British Airways eller om de var fransmän som skulle flyga Airfrance...extra kul eftersom Andrea säger att hon inte förstår hur vi européer kan se skillnad på nationaliteter så där. Påstår att det är vår europeiska version av gayrad...med andra ord totalt inkorrekt. Gissade ändå rätt på ganska många, prickade till och med in en tysk mitt bland alla andra. Ganska bra faktiskt.
I "imigration" pratade de japanska med mig och det var den sista japanskan jag använde i Japan. De frågade om min studietid var slut nu och jag sa att det var den och tackade när jag fick tillbaka mitt pass. Sen var det klart. Jag hade lämnat Japan och gått in på internationellt territorium, även om det inte såg så annorlunda ut från Japan.
På planet hände sedan något lustigt! När jag satte mig ner hälsade tjejen som redan satt på raden på mig och vi pratade en stund, hon hade varit i Shisouka i 10 månader med sin kyrka och skulle tillbaka om en månad igen för att göra sitt sista halvår. Sen vet jag inte hur vi kom in på det men konversationen gick så här:
Hon: I'm realy going to miss Starbucks when I get home, we don't have it.
Jag: I know, we don't either...where're you from?
Hon: Sweden.
Jag: Hej, jag heter Elin och är från Boden...
Sen satte det sig en fransman mellan oss så det var lite svårt att fortsätta prata, men hon hade samma flyg mellan London och Stockholm så vi hann prata lite medan vi väntade på det flyget. Hon var från Linköping och när man väl visste det så var östergötniskan väldigt tydlig i hennes engelska. Här hade jag i alla fall väntat på att springa på en svensk hela tiden jag varit i Japan och så gör jag det sista dagen, på planet...tssk...
Många bra filmer på planet, men fortfarande otroligt, otroligt segt att flyga i 11 timmar och se på flygkartan hur man passerar över Kemi, Vaasa, Stockholm, Linköping...jag hade lätt kunnat hoppa av i Kemi.
Att landa i London är det bästa jag gjort på 10 månader. Det var helt underbart...jag kan inte sätta fingret på varför, om det var för att jag förstod allt, om det var för att jag såg ut som alla andra, om det var för att jag snart var hemma, om det var för att även om jag missade det här planet så går det jättemånga flyg mellan London och Stockholm eller om det var för att jag kunde slå på min mobil och ringa hem...Vad det än var så var det underbart att vara i London.
De gick igenom min väska i säkerhetskontrollen, jag tror att det berodde på machan jag hade med mig. Suspekt pulver i slutna påsar...jag hade också krävt att få titta lite på det, men kvinnan var så trevlig så och vi pratade om engelska och japanska teer och både det ena och det andra medan hon gick igenom hela min packning.
Sen hann jag med att ta en sista kopp kaffe på Starbucks. Jag blev hemskt ställd när killen bakom disken sa: "Good afternoon, what can I do you for?" istället för "Irasshaimase", sen tog det ytterligare en stund innan jag fann mig så pass att jag inte bad om en "kaffe americano" utan bara en "coffee" och tillsist när jag skulle betala så insåg jag att jag inte hade några pund utan bara 16000 i yen...tur att jag hade ett visa-kort.
Det var dock det sista spännande som hände under min utlandsvistelse för den här gången. Jag kom, jag såg och jag segrade kanske...det får framtiden utvisa.
Nu ska jag i alla fall gå och sätta mig med mamma på altanen och hindra henne från att läsa tror jag. Jag berättar om hur det var att landa i Sverige i morgon.
/Elin
Har du inte glömt någonting???
SvaraRadera/Pernilla, Lam, Cedric