Nu är det slut.

Nu är det snart slut, mitt år i Japan är över om bara några timmar. Det är fortfarande helt surrealistiskt att sitta här i mörkret (Tofus rum har ingen lampa utanför så det är faktiskt mörkt här) och veta att väckarklockan står på 05:30 i morgon bitti för att jag ska kunna ta mig till flygplatsen. Att den mer sansade delen av mig säger att det går lika bra att kliva upp en timme senare...ja, jag känner inte riktigt för att lyssna på den delen just nu.

När jag kommer hem, när jag har fått några dagars distans ska jag göra ett försök att sammanfatta och summera, men just nu finns varken vilja eller möjlighet till det. Det är för mycket och allt är för nära.

Runt halv tre idag sa jag hej då till Andrea och Maru. Ett under ska ske för att jag ska få se de båda igen. USA och Taiwan är helt enkelt för långt borta...och bara för att visa på hur definitivt det var så har vi skämtat om att vi kommer ses igen när Sverige tar över hela världen. Inte för att jag vet varför det skulle vara närmare till f.d. USA eller f.d. Taiwan...men ändå. Jag fick en överraskande innerlig kram av Maru, han som knappt tyckte att bara tanken på att sitta lite för nära på tåget var läskigt till en början.

Middagen för idag har varit planerad länge, Coco ichiban curry. Det är inte längre favoriten, men eftersom det varit planerat så länge så kändes det inte som om jag kunde backa från det.

Det här året har varit...det har varit allt och jag är så tacksam att jag faktiskt tog mig iväg, för jag hade aldrig gjort det om jag inte hade gått Ii. Då hade jag aldrig tagit ett utlandsår, jag hade helt enkelt varit för lat. Nu sitter jag här i sängen och väntar på att ett avsnitt Criminal Minds ska ladda upp så att jag ska se det innan jag somnar medan minuterna sakta tickar ner för det som till en början kändes som en evighet.

Inage känns så välbekant vid det här laget, men samtidigt så vet jag att det finns mycket, mycket mer att upptäcka här. Så sent som igår cyklade jag vilse på vägen till Ward office och idag hittade jag en till bokhandel i Chiba som verkade bra. Jag har inte ens sett hälften av vad "min del av Japan" har att erbjuda...men jag är nöjd. Jag är helt nöjd...och snart är jag hemma.

När jag går omkring i Inage brukar jag tänka på den här snutten ur Winnerbäcks Fria vägar ut eftersom det passar så bra ihop med den totala vilsenhet jag kände från början och till vart jag har kommit nu. Jag har lärt mig att gå hem, på alla sätt, från alla ställen...

Jag har nog lärt mig att gå hem
På alla sätt, från alla ställen
ensam bortåt vägen

/Elin