Det är klart jag gjorde, jag växte oerhört som människa i Japan. Kommer ni ihåg listan jag gjorde innan jag lämnade Japan, om saker jag skulle komma att tänka på eller göra annorlunda? Konkreta saker som skulle visa på att jag vuxit som människa och faktiskt tog med mig något därifrån. Den här listan.
Väldigt ofta tänker jag på att det enda jag med jämna mellanrum reflekterar över är hur länge jag kan låta smutsig disk stå framme utan att det börjar mögla eller att jag inte oroar mig för kackerlackor när jag inte rensar vasken dagligen. Nyligen upptäckte jag att det vita möglet på exempelvis brieost ser likadant ut som det mögel jag fick dra ut från diskhon nån gång då och då, och det fick all ost att bli hemskt äcklig en stund. Inget av det där känns väldigt utvecklande som människa faktiskt. Det enda det utvecklar är min lathet och i ärlighetens namn behöver den inte utvecklas alls.
Idag satt jag bredvid en iransk man på ekologiföreläsningen och på sitt otroligt osvenska vis så började han prata med mig på rasten. Vi pratade om skillnader mellan olika länders masterutbildningar, hur länge han skulle vara i Sverige, hur mycket snö det var i Iran, hur jobbig snön måste vara från de som aldrig sett snö och hur jag haft det i Japan. Egentligen ville jag fråga vad han tyckte om det politiska läget i Iran och det regeringen gör med internet, men jag tror inte det är okej att göra det när man kallpratar mellan föreläsningar.
I samma kurs har jag gjort två diskussionsuppgifter, första gången tillsammans med två svenskar, en mexikan och en kinesiska. Vi skulle ta reda på vilket material som var bäst att göra en båt av och efter givna parametrar kom vi fram till trä eller aluminium. Tre svenskar säger då "Vi tar träbåten, det finns ju så mycket skog" varpå mexikanen säger "Det säger ni bara för att ni är svenskar" och kinesiskan höll med.
Det är jättesvårt att förklara känslan som de här två händelserna fyller mig med, men jag tror att det har att göra med att jag ser Sverige ur utlänningars ögon. Jag får en glimt av hur de ser min verklighet och deras version av mitt Japanår. Jag ser annorlunda på människor nu för tiden. Jag har funderat på folks "rätt att vara här" och att vissa påstår att alla inte har rätt att vara i Sverige. Har jag rätt att vara i Sverige, egentligen? Det är jobbigt att vara i ett land där man inte ser ut som alla andra, för även om människor inte tittar på en, så känns det som att de gör det. Efter att någon har bytt plats efter att man satt sig bredvid dem på tåget...då känns det som om man inte är värd något.
Innan jag upplevt det så stod jag hellre än satte mig bredvid någon som inte såg svensk ut. Redan då skämdes jag för detta, men idag sätter jag mig för att bevisa för mig själv att jag är bättre än japanerna som flyttar på sig. Efter en stund i Japan insåg jag att de flyttade sig även om de satt bredvid japaner när utrymme fanns för att ge varandra lite space i en värld där sånt inte fanns...men det ändrar inte vilken hemsk upplevelse det var när det hände och hur det kändes som om de inte tyckte jag hade någon rätt att vara där, i deras land. Det värsta jag gjort i mitt liv är fuskat på ett glosprov i fyran, skolkat några gånger och snattat godis en endaste gång innan jag börjat skolan, så varför skulle jag inte ha rätt att vara i Japan?
Antagligen av samma anledningar som folk inte har rätt att vara i Sverige. Japanska staten hade gett mig rätten att vara där, på samma sätt som svenska staten ger folk tillåtelse att stanna och då ska väl ändå jag kunna sätta mig bredvid dem på bussen!
Det där med att gå i andras skor innan man dömer någon är väl värt att göra, för det är så mycket svårare att göra det när man prövat. Första föreläsningarna jag hade förra terminen gick till stora delar ut på att sitta och titta på alla blonda huvudet som fanns där. Så skönt det var att befinna sig "på rätt ställe" igen. Tänk att bli fast på fel ställe i hela sitt liv för att man inte kan återvända? Efter en stund tänker man inte på det (förutom när folk flyttar sig) men det är en otrolig skillnad när man får uppleva den.
Jag hoppas den håller i sig, för jag tycker bättre om den syn jag har på människor idag. Jag uppskattar hur svårt det är att överleva i ett främmande land, hur svårt det är att inte kunna göra sig förstådd eller hur det känns att bli sedd som opålitlig bara för att man inte är rätt.
Ibland när jag tar Crème fraîche så tar jag lite extra bara för att få "slicka skeden" och undrar hur jag överlevde ett år utan det också...
/Elin
Väldigt ofta tänker jag på att det enda jag med jämna mellanrum reflekterar över är hur länge jag kan låta smutsig disk stå framme utan att det börjar mögla eller att jag inte oroar mig för kackerlackor när jag inte rensar vasken dagligen. Nyligen upptäckte jag att det vita möglet på exempelvis brieost ser likadant ut som det mögel jag fick dra ut från diskhon nån gång då och då, och det fick all ost att bli hemskt äcklig en stund. Inget av det där känns väldigt utvecklande som människa faktiskt. Det enda det utvecklar är min lathet och i ärlighetens namn behöver den inte utvecklas alls.
Idag satt jag bredvid en iransk man på ekologiföreläsningen och på sitt otroligt osvenska vis så började han prata med mig på rasten. Vi pratade om skillnader mellan olika länders masterutbildningar, hur länge han skulle vara i Sverige, hur mycket snö det var i Iran, hur jobbig snön måste vara från de som aldrig sett snö och hur jag haft det i Japan. Egentligen ville jag fråga vad han tyckte om det politiska läget i Iran och det regeringen gör med internet, men jag tror inte det är okej att göra det när man kallpratar mellan föreläsningar.
I samma kurs har jag gjort två diskussionsuppgifter, första gången tillsammans med två svenskar, en mexikan och en kinesiska. Vi skulle ta reda på vilket material som var bäst att göra en båt av och efter givna parametrar kom vi fram till trä eller aluminium. Tre svenskar säger då "Vi tar träbåten, det finns ju så mycket skog" varpå mexikanen säger "Det säger ni bara för att ni är svenskar" och kinesiskan höll med.
Det är jättesvårt att förklara känslan som de här två händelserna fyller mig med, men jag tror att det har att göra med att jag ser Sverige ur utlänningars ögon. Jag får en glimt av hur de ser min verklighet och deras version av mitt Japanår. Jag ser annorlunda på människor nu för tiden. Jag har funderat på folks "rätt att vara här" och att vissa påstår att alla inte har rätt att vara i Sverige. Har jag rätt att vara i Sverige, egentligen? Det är jobbigt att vara i ett land där man inte ser ut som alla andra, för även om människor inte tittar på en, så känns det som att de gör det. Efter att någon har bytt plats efter att man satt sig bredvid dem på tåget...då känns det som om man inte är värd något.
Innan jag upplevt det så stod jag hellre än satte mig bredvid någon som inte såg svensk ut. Redan då skämdes jag för detta, men idag sätter jag mig för att bevisa för mig själv att jag är bättre än japanerna som flyttar på sig. Efter en stund i Japan insåg jag att de flyttade sig även om de satt bredvid japaner när utrymme fanns för att ge varandra lite space i en värld där sånt inte fanns...men det ändrar inte vilken hemsk upplevelse det var när det hände och hur det kändes som om de inte tyckte jag hade någon rätt att vara där, i deras land. Det värsta jag gjort i mitt liv är fuskat på ett glosprov i fyran, skolkat några gånger och snattat godis en endaste gång innan jag börjat skolan, så varför skulle jag inte ha rätt att vara i Japan?
Antagligen av samma anledningar som folk inte har rätt att vara i Sverige. Japanska staten hade gett mig rätten att vara där, på samma sätt som svenska staten ger folk tillåtelse att stanna och då ska väl ändå jag kunna sätta mig bredvid dem på bussen!
Det där med att gå i andras skor innan man dömer någon är väl värt att göra, för det är så mycket svårare att göra det när man prövat. Första föreläsningarna jag hade förra terminen gick till stora delar ut på att sitta och titta på alla blonda huvudet som fanns där. Så skönt det var att befinna sig "på rätt ställe" igen. Tänk att bli fast på fel ställe i hela sitt liv för att man inte kan återvända? Efter en stund tänker man inte på det (förutom när folk flyttar sig) men det är en otrolig skillnad när man får uppleva den.
Jag hoppas den håller i sig, för jag tycker bättre om den syn jag har på människor idag. Jag uppskattar hur svårt det är att överleva i ett främmande land, hur svårt det är att inte kunna göra sig förstådd eller hur det känns att bli sedd som opålitlig bara för att man inte är rätt.
Ibland när jag tar Crème fraîche så tar jag lite extra bara för att få "slicka skeden" och undrar hur jag överlevde ett år utan det också...
/Elin
Det var ett väl läsvärt inlägg vännen. Och det är bra att du har utvecklats! Jag brukar sätta mig bredvid folk hur de än ser ut - förutom om de ser ut som ena riktiga knarkare, man vet aldrig vad för typ av hepatit (jaa, jag vet, de måste typ hosta blod i ögat för att hepatit B ska smitta, men iaf! ;P) de hostar på en. ;)
SvaraRaderaFast, sen ångrar jag mig ibland, när jag börjar må illa av värmen, bussresan OCH det faktum att de luktar starkt av rök/annan typ av rök ;)/parfym/kebabkiosken de äger/etc. :P
Och jag vet varför inte alla har rätt att vara här, för även om vi har mycket "tomrum" i Sverige, så skulle det bli VÄLDIGT trångt om alla var här! ;)