Att bygga bo.

Ibland får jag insikter, nu senast var det när jag kom in i lägenheten, klev ur skorna, la Populär Historia på matbordet och sedan kastade mössan på hatthyllan. Det var när jag vände mig mot hatthyllan som jag fick en snabb insikt om att jag faktiskt bodde här. Emellanåt slår det mig och det är lika intressant varje gång det händer, när jag får insikten att det här är mitt hem. Såna insikter fick jag aldrig i Sävast, jag kan inte komma ihåg ett enda tillfälle då jag slagits av tanken att jag faktiskt bodde där. Ändå har jag aldrig tvivlat på att det är hemma. Någonsin.

Emellanåt känns boendet här ganska tillfälligt och vi pratar ofta om hur det kommer att bli när man bosätter sig på riktigt. Det är lite svårt att veta vad vi menar med det, men eftersom alla som är involverade i dessa samtal kommer från "kärnfamiljer i villa" så tror jag att det är det man menar: Det kommer att vara skönt när man bor med man/fru, barn och hund i en villa med en volvo (eller saab om de finns kvar när vi har tagit examen) på uppfarten och ett heltidsjobb som finansierar fritidsintressena (att ha ett jobb vi faktiskt gillar verkar vara allt för osannolikt att prata om).

Det är på grund av såna samtal som gör att det känns så skönt varje gång jag inser att jag bor här och att jag trivs på de här överprisade kvadratmeterna. Det här känns faktiskt mycket mer som ett hemma än vad förra lägenheten någonsin gjorde. Det är skönt...men jag kan inte låta bli att tänka på det där riktiga hemmet jag ska få sen, i framtiden, när jag är stor på riktigt.

/Elin