Jag tror inte att det här är den mest optimala platsen att sitta och skriva blogg på (uppe på Island med skärmen mot ingången), men ärligt talat borde folk gå på lunch nu och inte irriteras över att jagi nte gör skolarbete ;)
Sen jag kom hem från Japan har jag kämpat för att ta igen det förra förlorade akademiska året (måste börja se det som bara ett förlorat akademiskt år och inte ett förlorat år totalt) samtdigt som jag försöker hitta motivationen att fortsätta hela vägen till examen. I tre års tid var motivationen att komma till Japan, det var det man pluggade för, det man kämpade för. Direkt eller indirekt. Nu ligger det bakom mig och de där två åren som skulle vara kvar verkar bara bli längre för varje tenta jag klarar (hur nu det är möjligt?). När man inte har en morrot framför sig är det väldigt svårt att förmå sig att springa efter en väg som bara verkar bli längre och längre. Framförallt när alla som springer med mig kommer i mål en efter en...
Snart ska jag cykla till HU och sticka Isabelle i fingret. Det brukar vara kul, om man hoppar över själva "cykla till HU"-biten. Med biotekniken har jag prövat hur det är att välja efter eget huvud och inte bry sig om vad alla andra gör och tänker...så nu vet jag att jag inte ska göra om det.
Kanske behöver jag ett miljöombyte? (Något annat än HU that is). Fast jag vet inte vad det skulle vara för något. Jag har inte ens några riktiga drömmar. (Hör i huvudet hur Jasmine säger "Jag har inte ens några riktiga vänner" så förstår ni hur den är levererad). Tur att jag ska till Japan i juni, då har jag i alla fall något att se fram emot även om det inte motiverar studierna så mycket.
/Elin
Sen jag kom hem från Japan har jag kämpat för att ta igen det förra förlorade akademiska året (måste börja se det som bara ett förlorat akademiskt år och inte ett förlorat år totalt) samtdigt som jag försöker hitta motivationen att fortsätta hela vägen till examen. I tre års tid var motivationen att komma till Japan, det var det man pluggade för, det man kämpade för. Direkt eller indirekt. Nu ligger det bakom mig och de där två åren som skulle vara kvar verkar bara bli längre för varje tenta jag klarar (hur nu det är möjligt?). När man inte har en morrot framför sig är det väldigt svårt att förmå sig att springa efter en väg som bara verkar bli längre och längre. Framförallt när alla som springer med mig kommer i mål en efter en...
Snart ska jag cykla till HU och sticka Isabelle i fingret. Det brukar vara kul, om man hoppar över själva "cykla till HU"-biten. Med biotekniken har jag prövat hur det är att välja efter eget huvud och inte bry sig om vad alla andra gör och tänker...så nu vet jag att jag inte ska göra om det.
Kanske behöver jag ett miljöombyte? (Något annat än HU that is). Fast jag vet inte vad det skulle vara för något. Jag har inte ens några riktiga drömmar. (Hör i huvudet hur Jasmine säger "Jag har inte ens några riktiga vänner" så förstår ni hur den är levererad). Tur att jag ska till Japan i juni, då har jag i alla fall något att se fram emot även om det inte motiverar studierna så mycket.
/Elin
Jag tror att du behöver en paus. En paus som får dig att längta lite till studier igen. Räcker sommarlovet och en resa till Japan?
SvaraRaderaJag behöver en paus, sommarlovet skulle duga gott, men det är alldeles för långt bort..
Eller, egentligen behöver jag inte en paus, jag behöver en ny kurs för jag kräks över den här snart!!! Just nu håller vi på med cirkulation, och vår föreläsare sa; "Alla säger att det bara är formler, men det är inte sant, den enda formel ni behöver kunna är den här; *visar en omarbetat version av Ohms lag*"
Sen spenderar han 4 h igår, och 2 h idag med att kasta fram den ena fysiska formeln efter den andra, och de tycks bara bli krångligare och krångligare!
Nu känner jag nog lite som du när du "tvingades" läsa "mitt" område. ;)