En timme tidigare

Idag, i hällregnet, for jag till skolan en timme tidigare än vanligt för att plugga till quizet som vi skulle ha på lektionen. Eftersom det hällregnade så tog jag tåget istället för att cykla också.

Det är märkligt hur så små brott från rutinerna kan ge så olika upplevelser. Jag trodde att jag hade Inage ganska figured out, men se det hade jag inte. Långt innan jag har klivit upp ur sängen på morgonen är det en mängd människor som redan har börjat sina liv för dagen.

Bilköerna ut på huvudleden var absurda och passerade tre rödljus. Inte en enda parkerade dock över övergångsställena och det måste man lyfta på hatten för. Det måste ha varit rusningen för de som ska in till Chiba och jobba...de som ska till Tokyo borde nog ta tåget.

Trottoaren var överfylld av små skolbarn som knappt räckte mig till knäna. De gick två och två eller tre och tre i bredd, alla med lika färgglada paraplyer...kändes lite som dvärgarnas version av Pride paraden. Därför fick jag böja mig fram och lite förynt börja fråga ifall de inte kunde maka lite på sig så att jag också kunnde få komma fram. Dock hann jag aldrig så långt, det räckte med ett ursäkta, innan barnen befann sig så långt ut på trottoaren som möjligt.

Från stationen kom våg efter våg med gymnasieungdomar i sina skoluniformer. Uppenbarligen helt obekymrade över regnet gick de under sina paraplyer och skrattade, lyssnade på musik och ignorerade biltrafiken medan de korsade gatorna i horder.

Tillsammans med mig, i rikting mot stationen, gick andra löjligt stora grupper av gymnasieelever i skoluniformer blandat med viktiga män med viktiga portföljer. För att inte tala om alla oviktiga äldre pojkar med ryggsäckar.

Inne på Inage station stod folk i långa, raka köer för att vänta på bussen. Mellan var tredje ungefär fanns utrymme att ta sig igenom om man nu promt skulle gå från ena sidan av kön till den andra.

Ett fullsmockade tåg mot Tokyo hann passera innan mitt till tåg mot Nishi-Chiba kom. Det tåget var lika fullt det av gymnasieelever, viktiga män, oviktiga män och en och annan universitetsstudent.

På stationen välde vi ut ur tåget (ungefär 1/14 av alla som var på) och pressade oss igenom biljettspärren...Ingen panik, ingen panik, alla på en gång...hälften kom inte längre än till busshållplatsen där ytterligare en lång kö bildades.

Campus var ovanligt tomt, men det var ju en timme innan första lektionen började....och nu, 5 timmar senare regnar det ännu mer än i morse, men nu är jag i alla fall hemma igen för att sova och tvätt. Men dagens tips är att kliva upp en timme tidigare och gå ut och titta på hur världen ser ut vid den tiden.

/Elin