Söndag 13.3.99

Den 13 mars 1999 var en lördag märkligt nog. I alla fall om man ska tro internetkalendern jag hittat. Vem lägger ut gamla kalendrar på nätet? och vem har intresse av att veta vilken veckodag vissa datum hade vissa år? Å just det...jag har intresse av det. Hur kunde jag glömma det?

Hon känner efter om det här är att vara fri
Om det här är ett liv med någon mening i
Det är ingen som tjatar längre
Det är ingen här som ber henne stiga upp

Har ni tänkt på att världen krymper och att alla tycker att man ska chansen att upptäcka världen när man är ung? Om man inte har någon vilja eller längtan ut i världen verkar folk tycka att man kastar bort sitt liv. Normerna om vad man ska göra med sitt liv har ändrats drastiskt och om man skaffar barn innan man än 30 tycker folk att det är tidigt...och gifter man sig är folks första tanke att man är frireligiös. Nej nu för tiden ska man fara utomlands, supa, spy och jobba som bartender någonstans. Eller varför inte dra till Norge, jobba ett år, få massa pengar och sen fara och bara supa och spy i ett annat land?

Jag ligger på en säng på andra sidan jorden och undrar vad alla strävar efter? Varför skulle det vara en så viktig del att fara från Sverige för att titta på hur världen ser ut utanför? Visst är det en jättebra upplevelse. Det är verkligen ett bra sätt att lära sig hantera sig själv och andra. Man får mycket större förståelse för hur andra kan ha det...men det här är inte för alla och helt klart inte för mig. Det förvånar mig så att så många strävar efter det här. Jag undrar om de verkligen strävar efter det eller om de bara vill göra det för att "alla ska göra det"?

Till alla som tycker att det är så tufft att jag är i Japan: det är inte det. Visst, kanske är det tuffare än att vara alla fem år i Linköping, men ärligt...det är inte så mycket att hänga i julgranen. Tiden här är för kort för att verkligen rota sig men för lång för att ta som en semester.

Hon går och plockar och hittar sina gamla brev
Lite konstigt att läsa om gamla planer när hon vet hur det blev
Nu är det ingen som skriver längre
Det finns ingenting här som är värt att skriva upp

Jag förstår om folk inte orkar med att läsa om hur jag längtar hem eller hur jag klagar när jag borde vara glad att jag ens är här. Men just nu händer det inte så mycket mer i mitt liv än detta. Jag hatar att vara ledig i Japan. Det finns för lite att göra...undra om det är så det skulle vara om jag stannade en sommar i Linköping?

Även om jag aldrig verkar få slut på saker att skriva så kan jag mycket väl förstå att andra inte orkar med att traggla på om sitt liv dag ut och dag in. Det blir ju ganska slentriant även i Japan. Har jag börjat upprepa mig jag också?

Det fanns stunder när hon visste hur det skulle va
Men det är som om hon glömt vad som var så bra
Hon har för länge sen tappat lusten
Har för länge sedan glömt vad som var värt nånting

Det är ju rätt kul att jag började läsa både japanska och I för att jag skulle få fara till Japan. Är det ett bra argument att basera sin karriär på? Antagligen inte, men minst lika bra som att man har sett TopGun för många gånger. Å andra sidan tror jag att han är mer nöjd med sin utbildning än jag är.

Ibland funderar jag på om jag skulle tycka det var en roligare utbildning om jag inte alltid fick höra att ekonomi var tråkigt och onödigt? Det skulle ju kunna vara så, eller så har jag bara valt fel. Hur som helst så hjälper det sällan att höra. Bara för att jag inte hade några egentliga mål i livet så betyder det ju inte att jag valt helt fel? Eller?

Det retar mig så fruktansvärt att jag inte är bäst längre förresten. Inte att jag inte är bäst av oss i Japan eller oss på I, utan att jag inte är bäst av oss från gymnasiet. Framförallt stör det mig att jag inte är bättre än Joel eftersom vi faktiskt läser samma sak. Alla sprang om mig och alla läser saker som de faktiskt vill läsa, eller så lurar alla mig och påstår att deras utbildningar är så himla roliga! Jag har faktiskt svårt att se att någons utbildning skulle vara så fantastiskt kul...men jag har inte hört någon klaga som jag själv gör i alla fall...

Jag borde nog sluta klaga, det underlättar nog inte heller...

Hon känner efter om livet kan va lite mer
Det är grått som om ett moln träffat hennes kvarter
Det är ingen som pratar längre
Det är såna dagar som vänder allt upp och ner

Om en liten stund ska jag gå ut på karaoke och vara där hela natten. Från 23 till 5. Inte för att jag egentligen vill göra annat än fortsätta ligga på min säng och titta på House och Will & Grace. Jag behöver en sån här dag per månad. En dag då jag bara sitter och stirrar menlöst ut i luften och hatar mitt liv. Det är för att starta om, bryta ihop...det här min tredje sån här dag den här månaden. Happy Monday, my ass!

Alla påstår att det inte skulle vara någon press, alla säger uppmuntrande små saker om att det inte är så lång stund kvar. Jag förstår inte vad folk skulle vara avundsjuka på, jag undrar om jag verkligen är så här otacksam. Vad skulle jag säga om jag kom hem igen? Jag vet inte hur det känns att ge upp ännu och jag tänker inte utforska det nu heller...nej för det här ska ju vara mitt livs äventyr! En sån här chans kommer aldrig tillbaka! Bra...då kan jag stanna hemma sen.

Ändå känns det som om hela världen sjunger

Har du kommit nånstans
Har du sumpat din sista chans
Är du framme nu
Har du valt en väg att gå
ett mål att sikta på
är det verkligen du?
Är det verkligen du?

Random bild för att föra inlägget roligare:

Det här kan vara den bästa bilden jag sett på Shibuya-crossing. Fotograf ingen mindre än lilla Ida. Han blev överkörd av en buss.

/Elin