Att arbeta med japaner

Jag har under ett antal veckor deltagit i ett grupparbeta med fyra japanska studenter som alla pluggar utbildningsvetenskap (om jag översätter saker rätt) i olika årskurser. Mest har jag tyckt att det varit jobbigt och ganska störande, men nu på senaste dagarna har jag verkligen insett vilken grej det var!

Till att börja med är det fascinerande att den enda killen i gruppen var den som skötte allt. Jag vet inte om det var för att han var kille eller i en högre årskurs eller om det berodde på båda. Det kommer jag nog aldrig få veta heller, men det var intressant att uppleva hur ingen av oss andra ens pratade med varandra när vi satt och väntade på att han skulle komma från någon lektion. Detta berodde inte bara på språkbristningar, för den yngsta tjejen var hemskt bra på engelska (med japanska mått mätt såklart).

Sen en dag, av någon anledning, så var det ytterligare en kille med på mötet. Det tänkte ju inte jag så mycket på eftersom han inte kunde engelska alls. Jag reflekterade först inte över japanernas språkbruk, men efter att en av tjejerna tilltalat den här killen med sempai så var det enda jag kunde fokusera på resten av mötet hur de pratade japanska med varandra.

Sempai pratade bara i kortform, de andra fyra pratade i kortform mellan varandra (och till mig de gånger de faktiskt vände sig till mig) och masu-form till sempai. De funderade inte ens på det utan bytte mitt i meningar när de helt plötlsigt bytte riktning på den. Jag hade kunnat sitta där och fascineras länge.

Nu slår det mig förresten, rörande killen och tjejernas relationer: killen kallade alla vid förnamn, alla (utom jag) kallade honom vid efternamn och tjejerna kallade varandra vid förnamn. Hm...

De senaste dagarna nu har vi repeterat inför den här presentationen. Om och om igen har vi gjort det, både ensamma och tillsammans med hela familjen :P När alla involverade var samlade i aulan (i huset som jag kallade Chibas motsvarithet till Origo) var det igen så där underbart att bara sitta och lyssna på hur de pratade till varandra. För då var ju plötsligt sensei med också, visserligen var han inte så strikt och mega-keigo behövdes visst inte användas, men det märktes i alla fall. Hur de sen bugar och backar och ursäktar sig hit och dit och berömmer småsaker...det är ett under att de faktiskt får något gjort däremellan.

Idag var det ju som sagt presentation och japanskan gick väl rätt okej för mig även om det var mest läsa innantill och de svåra orden var överlämnade till Mitt-i-floden. Min största behållning var dock att se den manlige konferenciern iklädd kimono eftersom han under repetitonerna haft en mössa nertryckt till ögonbrynen, nitar på bältet och tighta jeans. Kimono och slätt, platt hår kändes verkligen inte som han.

Jag gillar honom, han var den enda som visade irritation över att jag inte förstod vad han sa när han pratade japanska. Antar att det var stressen som fick honom att tappa ansiktet så, för efteråt kom han och bad lydigt om ursäkt och berömde som sedan kräver av honom. Inte för att jag förstod honom då heller...mer än att han tänkte "jävla utbytesstudent!" ;)

Idag slår jag alltså ett slag för keigo (något jag aldrig trott jag skulle göra)! Så länge jag slipper använda det that is. Jag ska sitta och titta på japansk hierarki fler gånger.

/Elin

P.s. missa inte det undre inlägget D.s.