Idag blev jag äntligen av med dem! Jag är färdig med min presentation om Sverige. Det har kostat mycket tid och ännu mer irritation över de fyra japaner som skulle hjälpa mig. Mest var det riktat mot den enda killen i gruppen, av den enkla anledningen att han pratade engelska. Så om man ser tillbaka på det så har jag varit en ganska dålig människa i det här grupparbetet, han missförstod mig mest eftersom det var han som förstod mig mest.
Idag var det föredrag som gällde. Det var lite nervöst, men inget jag inte var van vid och jag hade ju faktiskt stått på den där scenen och pratat två gånger redan så jag visste precis vad det var frågan om. Det var till och med varmt i lokalen idag och det var en härlig omväxling!
Jag fick tre skratt (på rätt ställen) under min presentation och jag har ingen aning om hur min japanska var och det är ju direkt omöjligt att få en vettig åsikt ur alla dessa japaner.
Nu när jag sitter i mitt lilla rum och ser tillbaka på det så är det ett helt otroligt projekt och en helt fantastisk upplevelse som jag har fått ta del av och jag slår mig själv i huvudet och sparkar mig i rumpan över hur jag lämnade den. Efter några missförstånd gav jag mig nämligen av hem istället för att följa med de andra ut och äta middag.
Jag vet inte riktigt vad som hänt men jag börjar få svårare och svårare att beskriva känslor i ord. Undra om min svenska blir sämre eller mina känslor mer komplexa?
Jag har varit irriterad, arg och less på den här skiten och bara önskat att den ska vara över så jag slipper umgås med dessa japaner som inte förstår mig och som jag inte förstår mig på men nu inser jag hur mycket jag kommer att sakna dem. Just på grund av språkbristningarna kommer det inte bli spontant att prata eller umgås med dem annars, även om kanske fler än jag vill...jag vet inte japaner är så svåra att tyda.
Sen i oktober har jag haft minst ett möte i veckan med dessa människor och nu på slutet dagligen...så varför sitter jag då på mitt rum och skriver blogg istället för att faktiskt umgås med dem under det sista organiserade som vi har tillsammans? Det är märkligt (och besvärligt) att man ska sakna saker som man har irriterat sig på!
Igår drog jag en (totalt bortkastad) liknelse för Jessica och sa att de är som Monica. Monica var min biologilärare på gymnasiet...hemsk som lärare, jättetrevlig som människa. Dessa fyra människor är det samma sak med...jag vill aldrig mer göra ett arbete med dem, men jag skulle inte ha något emot att faktiskt ha lite kontakt med dem.
Jaja, jag vet, det är bara att göra!
Så jag säger hej då till min lilla grupp av japaner och hoppas att de också har fått ut i alla fall hälften så mycket av det här som jag.
/Elin
Idag var det föredrag som gällde. Det var lite nervöst, men inget jag inte var van vid och jag hade ju faktiskt stått på den där scenen och pratat två gånger redan så jag visste precis vad det var frågan om. Det var till och med varmt i lokalen idag och det var en härlig omväxling!
Jag fick tre skratt (på rätt ställen) under min presentation och jag har ingen aning om hur min japanska var och det är ju direkt omöjligt att få en vettig åsikt ur alla dessa japaner.
Nu när jag sitter i mitt lilla rum och ser tillbaka på det så är det ett helt otroligt projekt och en helt fantastisk upplevelse som jag har fått ta del av och jag slår mig själv i huvudet och sparkar mig i rumpan över hur jag lämnade den. Efter några missförstånd gav jag mig nämligen av hem istället för att följa med de andra ut och äta middag.
Jag vet inte riktigt vad som hänt men jag börjar få svårare och svårare att beskriva känslor i ord. Undra om min svenska blir sämre eller mina känslor mer komplexa?
Jag har varit irriterad, arg och less på den här skiten och bara önskat att den ska vara över så jag slipper umgås med dessa japaner som inte förstår mig och som jag inte förstår mig på men nu inser jag hur mycket jag kommer att sakna dem. Just på grund av språkbristningarna kommer det inte bli spontant att prata eller umgås med dem annars, även om kanske fler än jag vill...jag vet inte japaner är så svåra att tyda.
Sen i oktober har jag haft minst ett möte i veckan med dessa människor och nu på slutet dagligen...så varför sitter jag då på mitt rum och skriver blogg istället för att faktiskt umgås med dem under det sista organiserade som vi har tillsammans? Det är märkligt (och besvärligt) att man ska sakna saker som man har irriterat sig på!
Igår drog jag en (totalt bortkastad) liknelse för Jessica och sa att de är som Monica. Monica var min biologilärare på gymnasiet...hemsk som lärare, jättetrevlig som människa. Dessa fyra människor är det samma sak med...jag vill aldrig mer göra ett arbete med dem, men jag skulle inte ha något emot att faktiskt ha lite kontakt med dem.
Jaja, jag vet, det är bara att göra!
Så jag säger hej då till min lilla grupp av japaner och hoppas att de också har fått ut i alla fall hälften så mycket av det här som jag.
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar