Idag har det blivit för mycket japanska. Min mesta icke-japan-kontakt har varit Jessica som jag har terroristerat med mail hela dagen. Annars har jag ätit lunch och middag med japaner, övat tal i 3 timmar med japaner (som tycker mitt sätt att säga: ha-hi-fu-he-ho är hysteriskt kul eftersom jag betonar fel) och sedan haft träning inför i morgon. Det är för mycket just nu! Japaner, japaner, överallt japaner!
Jag har en känsla som är så svår att forma i ord, har suttit i tio minuter nu och bara suddat ut försök efter försök. Det enklaste sättet att beskriva det är nog att jag behöver svenska. Det handlar inte om att jag inte kan bli förstådd, för jag får samma behov om jag är med utbytesstudenterna och tvingas prata engelska. Jag behöver kunna falla tillbaka på svenskan, det är min trygghet.
Förutom alla uppenbara saker (familj, vänner, LiU och isolering i husen) så är svenskaspråket det jag saknar mest. Efter så gott som varje möte jag haft med mina japaner så ringer jag till Jessica, dels för att beklaga mig över hur dumma de är och dels för att bara få prata svenska. När jag far till och från skolan varje dag så lyssnar jag (med fara för mitt eget liv ibland) på Lars Winnerbäck och jag ser hellre på nyheterna på svt.se än jag läser det i webbtidningar.
Det är så jag gör för att överleva vardagen. Hur gör alla ni andra? Har ni ens det här problemet? Vad gör ni när allt det främmande blir för överväldigande? När ni kvävs av det faktum att ni inte vet hur eller vad ni ska göra för att få det att bli rätt?
/Elin
Jag har en känsla som är så svår att forma i ord, har suttit i tio minuter nu och bara suddat ut försök efter försök. Det enklaste sättet att beskriva det är nog att jag behöver svenska. Det handlar inte om att jag inte kan bli förstådd, för jag får samma behov om jag är med utbytesstudenterna och tvingas prata engelska. Jag behöver kunna falla tillbaka på svenskan, det är min trygghet.
Förutom alla uppenbara saker (familj, vänner, LiU och isolering i husen) så är svenskaspråket det jag saknar mest. Efter så gott som varje möte jag haft med mina japaner så ringer jag till Jessica, dels för att beklaga mig över hur dumma de är och dels för att bara få prata svenska. När jag far till och från skolan varje dag så lyssnar jag (med fara för mitt eget liv ibland) på Lars Winnerbäck och jag ser hellre på nyheterna på svt.se än jag läser det i webbtidningar.
Det är så jag gör för att överleva vardagen. Hur gör alla ni andra? Har ni ens det här problemet? Vad gör ni när allt det främmande blir för överväldigande? När ni kvävs av det faktum att ni inte vet hur eller vad ni ska göra för att få det att bli rätt?
/Elin
Skaffa en svensk pojkvän som du åker med ;) Puss!! Ps. God Jul :)
SvaraRaderaJa, det är en bra ide, att ha med sig någon alltså! Men det kanske är lite svårt nu. Jag menar, problemet just nu är ju att det inte finns några svenskar att tillgå. Men anledningen till att iallafall jag står ut är ju förstås att jag har min familj, sen kan ju jag knappt någon japanska själv heller. Men det jag tänkte säga egentligen är att Rasmus pappa påpekade ett flertal gånger innan vi åkte att efter 3 månader i ett främmande land hamnar man ofta i en typ av kris där man blir less på allt och bara vill hem. Men om man överlever den så ska allt gå bättre sedan. Man kan ju alltid hoppas att det är sant och att det kan vara en liten tröst iallafall. Sen får du ju komma hit och hälsa på också:)
SvaraRadera