Första adventen i Japan då.
/Elin
30 november 2008
Do they know it's Christmas time at all?
Så...idag är det första advent. I ett blått hus i norra Sverige tänder mamma snart det första ljuset i adventsljusstaken på frukostbordet. Jag tror att det är röda ljus i år. Det bara känns så.
I ett litet rum i mellersta (?) Japan har det hängts upp en stjärna i fönstret, en tomte på dörren och det väntas på mörkret när det faktiskt kommer synas att ljus och stjärnan är tända. Bamsekallenderns första lucka är öppnad, det är så mysigt att det är en adventskalender och inte en julkalender.
Tre kompisar for till Ikea idag men innan det kom de ner med hemmagjord sushi till mig. Så till lunch idag har jag haft sushi och grönt te. Det kändes ju juligt. Nu ångrar jag lite att jag åt upp alla pepparkakskolor, även om jag har Annas pepparkakor i en blå burk i bokhyllan.
Jag har tillbringat advent ensam under tre års tid, det är inte det som är grejen. Men här finns inget som känns juligt. Inget alls, inte ens tomtarna som jag har köpt känns riktigt juliga, vet inte varför.
Om jag varit i Linköping nu hade vi nog druckit glögg tillsammans och ätit pepparkakor, eller så hade jag åter igen tjatat mig till att vi skulle julbaka på första advent (och ingen annan dag!) eftersom det är traditionen i Boden.
Första året jag var i Linköping bakade jag pepparkakor själv, men en kavel jag fick från en snäll granne. Hon ville inte ha tillbaka den när jag kom med den eftersom hon var säker på att jag behövde den fler gånger. Sån vill jag också bli när jag blir gammal. Sen tog jag kort på mig själv när jag bakade pepparkakorna och skickade till mamma så att hon kunde sätta in mig i fotoalbumet tillsammans med alla andra som bakade pepparkakor.
Andra året jag var i Linköping bakade jag pepparkakor och lussekatter med Jessica, Johan, David, Oscar, Hanna och Kim. Vi lyckades fram till sista plåten innan vi brände några kakor, men det var för att vi börjat fika lussekatter och te redan. Vi bakade kanji som vi gav till Li och små pepparkakshus i olika former...Hanna gjorde en palm och en kamel att skicka till sina föräldrar i Afrika. Vi hade ingen kavel alls, så vi använde glöggflaskorna istället och det gick lysande.
Tredje året försvann advent av någon anledning. Istället hade Hybris julmiddag och jag hade en söt röd klänning på mig och tomtar i öronen. Pernilla, Lam och Emma var med från Norrköping. Det finns jättefina bilder från den tillställningen och Brian var tomte. Var tog advent vägen förra året?
I Linköping brukar jag gnälla på Oscar för att han vill sätta upp sin gran och sina ljusstake för tidigt och sen pyntar jag mitt hus så mycket jag kan på första advent. Första julen jag bodde i min nya lägenhet var det en tjej i flygeln mittemot som hade en enorm ljuskrans i sitt fönster. Den var så vacker och det hände mer än en gång att jag stod och tittade på den och blev glad av det. Så jag bestämde mig att återgälda tjänsten och köpte den största julstjärna jag kunde hitta (för jag hade faktiskt enorma fönster). Jag hoppas att någon såg den och blev glad.
/Elin
I ett litet rum i mellersta (?) Japan har det hängts upp en stjärna i fönstret, en tomte på dörren och det väntas på mörkret när det faktiskt kommer synas att ljus och stjärnan är tända. Bamsekallenderns första lucka är öppnad, det är så mysigt att det är en adventskalender och inte en julkalender.
Tre kompisar for till Ikea idag men innan det kom de ner med hemmagjord sushi till mig. Så till lunch idag har jag haft sushi och grönt te. Det kändes ju juligt. Nu ångrar jag lite att jag åt upp alla pepparkakskolor, även om jag har Annas pepparkakor i en blå burk i bokhyllan.
Jag har tillbringat advent ensam under tre års tid, det är inte det som är grejen. Men här finns inget som känns juligt. Inget alls, inte ens tomtarna som jag har köpt känns riktigt juliga, vet inte varför.
Om jag varit i Linköping nu hade vi nog druckit glögg tillsammans och ätit pepparkakor, eller så hade jag åter igen tjatat mig till att vi skulle julbaka på första advent (och ingen annan dag!) eftersom det är traditionen i Boden.
Första året jag var i Linköping bakade jag pepparkakor själv, men en kavel jag fick från en snäll granne. Hon ville inte ha tillbaka den när jag kom med den eftersom hon var säker på att jag behövde den fler gånger. Sån vill jag också bli när jag blir gammal. Sen tog jag kort på mig själv när jag bakade pepparkakorna och skickade till mamma så att hon kunde sätta in mig i fotoalbumet tillsammans med alla andra som bakade pepparkakor.
Andra året jag var i Linköping bakade jag pepparkakor och lussekatter med Jessica, Johan, David, Oscar, Hanna och Kim. Vi lyckades fram till sista plåten innan vi brände några kakor, men det var för att vi börjat fika lussekatter och te redan. Vi bakade kanji som vi gav till Li och små pepparkakshus i olika former...Hanna gjorde en palm och en kamel att skicka till sina föräldrar i Afrika. Vi hade ingen kavel alls, så vi använde glöggflaskorna istället och det gick lysande.
Tredje året försvann advent av någon anledning. Istället hade Hybris julmiddag och jag hade en söt röd klänning på mig och tomtar i öronen. Pernilla, Lam och Emma var med från Norrköping. Det finns jättefina bilder från den tillställningen och Brian var tomte. Var tog advent vägen förra året?
I Linköping brukar jag gnälla på Oscar för att han vill sätta upp sin gran och sina ljusstake för tidigt och sen pyntar jag mitt hus så mycket jag kan på första advent. Första julen jag bodde i min nya lägenhet var det en tjej i flygeln mittemot som hade en enorm ljuskrans i sitt fönster. Den var så vacker och det hände mer än en gång att jag stod och tittade på den och blev glad av det. Så jag bestämde mig att återgälda tjänsten och köpte den största julstjärna jag kunde hitta (för jag hade faktiskt enorma fönster). Jag hoppas att någon såg den och blev glad.
/Elin
Det regnar hela tiden
Snart har året runnit bort,
det känns som höstarna blir värre
när vintern är så kort
Men bilen rullar hemmåt,
den gråa snön blir vit.
Det som gör ont kan inte nå mig nu,
det hittar aldrig hit
Jag kommer hem igen till jul,
jag önskar samma sak som du
ingen familj inga paket,
det e bara du och jag som vet,
jag kommer hem igen till jul.
Och innan dagen börjat,
är kvällen redan här
men jag vet att jag är framme snart
och jag vet att du är där.
Peter Jöback - Jag kommer igen till jul
Min favoritjulsång sen jag flyttade hemifrån
Snart har året runnit bort,
det känns som höstarna blir värre
när vintern är så kort
Men bilen rullar hemmåt,
den gråa snön blir vit.
Det som gör ont kan inte nå mig nu,
det hittar aldrig hit
Jag kommer hem igen till jul,
jag önskar samma sak som du
ingen familj inga paket,
det e bara du och jag som vet,
jag kommer hem igen till jul.
Och innan dagen börjat,
är kvällen redan här
men jag vet att jag är framme snart
och jag vet att du är där.
Peter Jöback - Jag kommer igen till jul
Min favoritjulsång sen jag flyttade hemifrån
28 november 2008
Pepparkakskola i tänderna!
Jag har lite tråkigt, så jag försöker se hur många pepparkakskolor jag kan få in i munnen samtidigt.
Var i hela friden hittar man pepparkakskola i Japan undrar du då, men det ska jag tala om för dig att det gör man inte! Man hittar pepparkakskola på Lagerhaus och eftersom de är bäst före 2009-12-31 måste jag ju skynda mig!
Dock kan jag meddela att det går jättebra att gå in på Lagerhaus och köpa pepparkakskola och sedan posta det till Japan. De fastnar inte i tullen, bara i tänderna!
Eftersom det är första advent på söndag så hade jag ju kunnat spara några, men se, det är inte lika gott då och jag har faktiskt 500 pepparkakor som Anna sägs ha bakat. IKEA är bra skit faktiskt. Ska ta dit en japan på fredag för att försöka göra kulturkrocken mindre för henne när hon kommer till LiU nästa år.
Jag ska bli avritad också, av den japanska australiensaren. Tsk, så många blandade nationaliteter att jag blir alldeles yr. Aja, min släkt har varit svensk längre än både Amerika och Australien var befolkade av vita människor. AHA!
För den som nu är jättenyfiken, pepparkakskolorna kom i ett paket från Pernilla och Lam (om jag inte redan skrivit det, vilket jag kan ha gjort för jag börjar bli helt omikring när det kommer till vad jag skrivit och inte skrivit utan bara tänkt skriva (fast det är klart, paketet var från Pernilla och Lam även om jag skrivit det tidigare).
Anyway...i det paketet fanns också en trevlig bok som handlar om hur man ska förändra sitt singelliv (till att inte vara singel alltså). Jag har tänkt ta väldigt seriöst på denna bok, för många av uppdragen är riktigt kul...tyvärr måste man kunna prata med folk för att genomföra de flesta uppdragen, men jag kan ta alla "tråkiga" uppdrag i Japan och fortsätta på bred front när jag kommer hem igen.
Jag skrattade när jag hittade ett uppdrag som gick ut på att dra TVn till sängen och sedan ligga där hela dagen, titta på Vänner och deppa ihop totalt för "det kan inte gå uppåt innan man nåt botten.". Jadu Oscar...var det vad vi höll på med? Försökte ta oss ner till botten för att kunna klättra upp igen? ;)
Annan kul grej: jag har fått ett stipendium! Hemskt kul att få yen när kronan inte tycker om att springa ikapp alla andra vaultor i världen.
/Elin
Var i hela friden hittar man pepparkakskola i Japan undrar du då, men det ska jag tala om för dig att det gör man inte! Man hittar pepparkakskola på Lagerhaus och eftersom de är bäst före 2009-12-31 måste jag ju skynda mig!
Dock kan jag meddela att det går jättebra att gå in på Lagerhaus och köpa pepparkakskola och sedan posta det till Japan. De fastnar inte i tullen, bara i tänderna!
Eftersom det är första advent på söndag så hade jag ju kunnat spara några, men se, det är inte lika gott då och jag har faktiskt 500 pepparkakor som Anna sägs ha bakat. IKEA är bra skit faktiskt. Ska ta dit en japan på fredag för att försöka göra kulturkrocken mindre för henne när hon kommer till LiU nästa år.
Jag ska bli avritad också, av den japanska australiensaren. Tsk, så många blandade nationaliteter att jag blir alldeles yr. Aja, min släkt har varit svensk längre än både Amerika och Australien var befolkade av vita människor. AHA!
För den som nu är jättenyfiken, pepparkakskolorna kom i ett paket från Pernilla och Lam (om jag inte redan skrivit det, vilket jag kan ha gjort för jag börjar bli helt omikring när det kommer till vad jag skrivit och inte skrivit utan bara tänkt skriva (fast det är klart, paketet var från Pernilla och Lam även om jag skrivit det tidigare).
Anyway...i det paketet fanns också en trevlig bok som handlar om hur man ska förändra sitt singelliv (till att inte vara singel alltså). Jag har tänkt ta väldigt seriöst på denna bok, för många av uppdragen är riktigt kul...tyvärr måste man kunna prata med folk för att genomföra de flesta uppdragen, men jag kan ta alla "tråkiga" uppdrag i Japan och fortsätta på bred front när jag kommer hem igen.
Jag skrattade när jag hittade ett uppdrag som gick ut på att dra TVn till sängen och sedan ligga där hela dagen, titta på Vänner och deppa ihop totalt för "det kan inte gå uppåt innan man nåt botten.". Jadu Oscar...var det vad vi höll på med? Försökte ta oss ner till botten för att kunna klättra upp igen? ;)
Annan kul grej: jag har fått ett stipendium! Hemskt kul att få yen när kronan inte tycker om att springa ikapp alla andra vaultor i världen.
/Elin
26 november 2008
Luleå vs Sapporo!
Den här matchen är så uppgjord i förväg att det knappt är kul, men jag hade i alla fall roligt medan jag hittade fler och fler saker att jämföra städerna med.
Storlek:
Luleå: 28 810 000 kvm
Sapporo: 1 121, 12 kvm
(Luleå diskad i denna gren eftersom de räknar med hela kommunen)
Invånarantal:
Luleå: 45 467 st (2005)
Sapporo: 1 894 000 st (2007)
(Sapporo diskad eftersom de hade två år till)
Longitud:
Luleå: 65° 35′ 4″ N
Sapporo: 43° 4′ 0″ N
(Grenen är för otydlig för att vinnare ska kunna utses)
Universitet:
Luleå: Ja, Luleå Tekniska Universitet
Sapporo: Ja, Hokkaido Daigaku
(Oavgjort)
Sportarenor:
Luleå: Delfinen (eller Coop Arena nu mer), Pontushallen, Måtsundsbacken
Sapporo: Sapporo Dome, Okurayama Ski Jump Stadium, Teine...och alla andra ställen som OS 72 hölls.
(Vinst till Sapporo)
Snökonst:
Luleå: Rutchkanor i form av vilda djur i stadsparken varje vinter.
Sapporo: Sapporos snöfestival.
(Vinst igen till Sapporo, även om djuren är hemskt fina i stadsparken)
Flygplatser:
Luleå: 1
Sapporo: 2
(Sapporo vinner igen)
Om man nu räknar ihop poängen så ser vi att Luleå vinner en jordskredsseger! Domar'n dömer, så var bara tyst.
Nej egentligen hade jag tänkt en mer ordbajsande jämförelse (för att använda ett uttryck som Jessica oftast beskriver mitt skrivande med ;)
Jag har lätt för att gå omkring och försöka aplicera Japan på Sverige för att lättare kunna förstå människor och tänka mig in i deras vardag. Hur är det att vara 22 och bo i Chiba egentligen? Tycker man att staden är fjantigt liten och allt man vill är att flytta till Tokyo? eller tycker man att alla Tokyobor är dryga och jobbiga? Är Tokyobor lika självcentrerade som Stockholmare och är Inage egentligen bara *infoga valfri liten förort till Stockholm*? Vad är Japans Göteborg? Är det kanske Osaka? Sånt här går jag omkring och tänker på när jag inte har bättre för mig, så inte var det konstigt att jag började jämföra Sapporo med Luleå när jag var där.
Staden ligger i kyla och snö lite mer än en timme (med flyg) från landets huvudstad. Det blåser alltid för att stadsarkitekten tyckte det var en kul grej att lägga alla gator parallelt med varandra. Flygplatsen är så pass liten att man kan exprimentera med nya rutiner där utan att det blir för många som utsätts för obekvämligheten, men samtidigt är den stor nog för att det ska kunna jämföras med en stor flygplats.
Luleå eller Sapporo?
/Elin
Storlek:
Luleå: 28 810 000 kvm
Sapporo: 1 121, 12 kvm
(Luleå diskad i denna gren eftersom de räknar med hela kommunen)
Invånarantal:
Luleå: 45 467 st (2005)
Sapporo: 1 894 000 st (2007)
(Sapporo diskad eftersom de hade två år till)
Longitud:
Luleå: 65° 35′ 4″ N
Sapporo: 43° 4′ 0″ N
(Grenen är för otydlig för att vinnare ska kunna utses)
Universitet:
Luleå: Ja, Luleå Tekniska Universitet
Sapporo: Ja, Hokkaido Daigaku
(Oavgjort)
Sportarenor:
Luleå: Delfinen (eller Coop Arena nu mer), Pontushallen, Måtsundsbacken
Sapporo: Sapporo Dome, Okurayama Ski Jump Stadium, Teine...och alla andra ställen som OS 72 hölls.
(Vinst till Sapporo)
Snökonst:
Luleå: Rutchkanor i form av vilda djur i stadsparken varje vinter.
Sapporo: Sapporos snöfestival.
(Vinst igen till Sapporo, även om djuren är hemskt fina i stadsparken)
Flygplatser:
Luleå: 1
Sapporo: 2
(Sapporo vinner igen)
Om man nu räknar ihop poängen så ser vi att Luleå vinner en jordskredsseger! Domar'n dömer, så var bara tyst.
Nej egentligen hade jag tänkt en mer ordbajsande jämförelse (för att använda ett uttryck som Jessica oftast beskriver mitt skrivande med ;)
Jag har lätt för att gå omkring och försöka aplicera Japan på Sverige för att lättare kunna förstå människor och tänka mig in i deras vardag. Hur är det att vara 22 och bo i Chiba egentligen? Tycker man att staden är fjantigt liten och allt man vill är att flytta till Tokyo? eller tycker man att alla Tokyobor är dryga och jobbiga? Är Tokyobor lika självcentrerade som Stockholmare och är Inage egentligen bara *infoga valfri liten förort till Stockholm*? Vad är Japans Göteborg? Är det kanske Osaka? Sånt här går jag omkring och tänker på när jag inte har bättre för mig, så inte var det konstigt att jag började jämföra Sapporo med Luleå när jag var där.
Staden ligger i kyla och snö lite mer än en timme (med flyg) från landets huvudstad. Det blåser alltid för att stadsarkitekten tyckte det var en kul grej att lägga alla gator parallelt med varandra. Flygplatsen är så pass liten att man kan exprimentera med nya rutiner där utan att det blir för många som utsätts för obekvämligheten, men samtidigt är den stor nog för att det ska kunna jämföras med en stor flygplats.
Luleå eller Sapporo?
/Elin
25 november 2008
Sapporo Cribs!
Många (kanske mest jag?) har gnällt på Jessica och Johan att de inte har lagt in bilder på hur det ser ut hemma hos dem så....
Yooo! Wazup MTV? This is Cribs....come on lets go...
So, welcome home to Jessica and Johan...this is the main entrance. Observe the statue of...a big black thing to the left of the door...it really helps to get that feeling of class that you're looking for during an exchange year in Japan.
Now this is the door to the actual apartment, notice the rich vomit coloure. You can't get that anywhere.
Just inside the couple are getting ready for a night on the town. The entrance hall is just as cool as the outside! And when I say cool, I mean ice cold. See how she tighten her fists to be able to hold on to that hot wibe a litle bit longer.
This is the main room! IKEA and it's compact living can go and hide somewhere. This space serves as dinnigroom, office, sorages, partyspace...it's only your imagination that puts the boundaries! The art on the walls are very personal and gives the places its final touch!
All the light that flows in over the room comes from the thin glass doors that separates the room from the balcony on which the couple can enjoy this view of Souen:
If you take a closer look at the office section you can se more of the personal art, and not to mension the skies which bring colour and a feeling of a mountain cabin.
This is the gourmet kitchen where the most delicious meals are prepared on the gas stove or in the travling sized own.
Now this is where the magic happens...
...and it also dubbles as a movie theater! (observe parts of the guest-room in the lower, right corner).
And how would anyone be able to live without their own panic room?
It has all the modern conveniences...and even in the bathroom you get a wibe of the ice cold coolness!
The apartment is then complet with a drier and washing machine...
As you can see it has a lot of space but still you will never feel small in this palace...
...och där släpper vi engelskan, även om det inte går att vara fullt lika fjantig på svenska utan att det ska kännas superfjantigt.
Ber om ursäkt för stavningen, orkar inte tänka så mycket på den!
Det var en trevlig, om än iskall, lägenhet. Eftersom jag bara är dryga 170 cm var det där med låga dörrposter inga problem, men då Jessica just lyckas gå under har Johan lite problem. Det är helt klart känslan av en skidstuga, inte minst med hjälp av skidorna som står mot väggen och bara väntar på att få bli använda! Lite hål och smuts dekorerar väggarna, men jag tror det är standard i Japan om jag jämför med mina egna....
Sen lovar jag att det är mitt fel att det är stökigt, Jessica och Johan har alltid städat hemma hos sig!
/Elin
och eeh jo...en bild är fejk...ni får gissa vilken ;)
Yooo! Wazup MTV? This is Cribs....come on lets go...
So, welcome home to Jessica and Johan...this is the main entrance. Observe the statue of...a big black thing to the left of the door...it really helps to get that feeling of class that you're looking for during an exchange year in Japan.
Now this is the door to the actual apartment, notice the rich vomit coloure. You can't get that anywhere.
Just inside the couple are getting ready for a night on the town. The entrance hall is just as cool as the outside! And when I say cool, I mean ice cold. See how she tighten her fists to be able to hold on to that hot wibe a litle bit longer.
This is the main room! IKEA and it's compact living can go and hide somewhere. This space serves as dinnigroom, office, sorages, partyspace...it's only your imagination that puts the boundaries! The art on the walls are very personal and gives the places its final touch!All the light that flows in over the room comes from the thin glass doors that separates the room from the balcony on which the couple can enjoy this view of Souen:
If you take a closer look at the office section you can se more of the personal art, and not to mension the skies which bring colour and a feeling of a mountain cabin.
This is the gourmet kitchen where the most delicious meals are prepared on the gas stove or in the travling sized own.
Now this is where the magic happens...
...and it also dubbles as a movie theater! (observe parts of the guest-room in the lower, right corner).
And how would anyone be able to live without their own panic room?
It has all the modern conveniences...and even in the bathroom you get a wibe of the ice cold coolness!The apartment is then complet with a drier and washing machine...
As you can see it has a lot of space but still you will never feel small in this palace...
...och där släpper vi engelskan, även om det inte går att vara fullt lika fjantig på svenska utan att det ska kännas superfjantigt.
Ber om ursäkt för stavningen, orkar inte tänka så mycket på den!
Det var en trevlig, om än iskall, lägenhet. Eftersom jag bara är dryga 170 cm var det där med låga dörrposter inga problem, men då Jessica just lyckas gå under har Johan lite problem. Det är helt klart känslan av en skidstuga, inte minst med hjälp av skidorna som står mot väggen och bara väntar på att få bli använda! Lite hål och smuts dekorerar väggarna, men jag tror det är standard i Japan om jag jämför med mina egna....
Sen lovar jag att det är mitt fel att det är stökigt, Jessica och Johan har alltid städat hemma hos sig!
/Elin
och eeh jo...en bild är fejk...ni får gissa vilken ;)
Borta bra, men långt borta bättre?
Ja hörrni, nu är jag tillbaka i Chiba igen efter en lång helg i Sapporo. Det känns inte alls så där trevligt skönt som det brukar göra när man kommer hem efter en lång resa (det tog ca 6 h att ta mig från Sapporo station till Inage station), det känns mest bara jobbigt att vara tillbaka i mitt lilla, ensamma rum igen.
Plugga måste jag göra, och sova...men det är roligare att sitta här och knappra ner lite tankar och funderingar om helgen, för trots att det har varit full fart och mycket att göra har det ju funnits mycket tid för diskussion (som i slutändan alltid ledde till slutsatsen att Sverige faktiskt är bäst) och nya sätt att se på saker och ting. Det är väl det man har vänner till? Att döva ensamheten och sätta saker i perspektiv?
Till att börja med kan jag ju säga att det var kallast någonsin när vi vaknade i morse och då var det ändå bara -4 grader ute...tänk stackars Jessica och Johan när det blir kallt "på riktigt". Att behöva gå upp tidigt på morgonen är svårt nog utan att man ska behöva frysa ihjäl...eller slå på vattnet för den delen. För det måste de göra, slå på och slå av vattnet varje dag för att det inte ska frysa. Där jag sitter nu (vid en glasdörr ut till balkongen som nästan går att stänga ordentligt) känns det skitkallt, men jag är ändå säker på att det inte är kallare än 17-18 grader...och mitt vatten fungerar jämnt, vare sig jag slår på eller av det...fast det är klart, i Sapporo har de inga kackerlackor...
Så det har varit en hel helg med svenska och turistande. Inte i ordets egentliga mening eftersom jag, med handen på hjärtat, inte är så brydd i Sapporo. Jag är brydd i den värld som Jessica och Johan lever i och platserna där de fördriver sin tid. Annars är det väl Japan Japan även där uppe? Visst hann vi med några av platserna man "ska" se i Sapporo...inte minst klocktornet (bild snodd från Jessica och Johans blogg) som de tydligen är hemskt stolta över och sen TV-tornet som visst är Sapporos "nollpunkt" och platsen som alla adresser utgår från. Vi gick och frös i Odori-park som kommer bli jättefin när de tänder all julbelysning.
Intressantare tyckte jag dock det var att se karaokebaren med de prickiga väggarna där Jessica och Johan & Co oftast sjunger karaoke, prova restaurangerna som Jessica brukar prata om eller bara träffa människorna som de umgås med. För att inte tala om vilken höjdare det var att faktiskt få träffa Jessica och Johan också ;)
Något annat som jag gillade var onsen! En onsen är en naturlig varm källa med vatten och att få sjunka ner i en sån efter en dags springande i snålblås och snöstorm är inte fyskam ska jag säga! (Hemskt bra uppladning inför karaoke med nomihoudai är det också.) Det var avslappnande och uppiggande på samma gång...eller ja, det var avslappnanade att ligga i varmvattenbaden (som resulterade i att vi européer och amerikanare som var där såg ut som kräftor när vi klev upp) och det var uppiggande att gå ner i kallvattenbaden för att kyla av sig efteråt för att slippe eftersvettas i fyra år.
Roligt var också när jag i badet råkade stöta till en äldre japansk kvinna och ursäktade mig på japanska för då vände hon sig om till sin väninna och utbrast "Hon kan japanska!"...undra hur mycket skit de hade suttit och pratat om oss....
Något annat jag tyckte om där uppe var snön!
Det är hårt att vara norrlänning utan egentligt hopp om att få se snö i år...men japanerna skrattade gott åt mig.
Det här var verkligen ett av mina bästa impulsköp någonsin! Visserligen så känns det väldigt jobbigt just nu att ta tag i livet här nere igen men jag skulle ändå inte för nåt i världen vilja byta bort den här helgen. A little bit of home...nåt som inte var IKEA, nåt som inte hade lösningen i kanten (för att citera någon annan som ligger mig varmt om hjärtat). Det känns lite ensamt och jag avundas dem som är två. Johan sa att han inte hade haft så mycket hemlängtan tills dess jag kom och vi pratat så mycket om Sverige och allt som är bra med vårt avlånga land ("Det långa landet Falukorv", vars fyndighet visst blir lost in translation när det ska till engelska) och jag håller med, det är lättare att gilla läget och göra det bästa av situationen när Sverige och hemma är långt borta. Då kan man skärma av. Fast jag har inte hemlängtan som i att jag vill hem nu, jag vill bara att det ska vara augusti nästa år så att det här är bortgjort och jag kan flytta in i en ny lägenhet i Linköping...en med isolering och ugn!
Men som sagt, trots ökad hemlängtan var det bästa impulsköpet jag kunnat gjort!
Tack
/Elin
Plugga måste jag göra, och sova...men det är roligare att sitta här och knappra ner lite tankar och funderingar om helgen, för trots att det har varit full fart och mycket att göra har det ju funnits mycket tid för diskussion (som i slutändan alltid ledde till slutsatsen att Sverige faktiskt är bäst) och nya sätt att se på saker och ting. Det är väl det man har vänner till? Att döva ensamheten och sätta saker i perspektiv?
Till att börja med kan jag ju säga att det var kallast någonsin när vi vaknade i morse och då var det ändå bara -4 grader ute...tänk stackars Jessica och Johan när det blir kallt "på riktigt". Att behöva gå upp tidigt på morgonen är svårt nog utan att man ska behöva frysa ihjäl...eller slå på vattnet för den delen. För det måste de göra, slå på och slå av vattnet varje dag för att det inte ska frysa. Där jag sitter nu (vid en glasdörr ut till balkongen som nästan går att stänga ordentligt) känns det skitkallt, men jag är ändå säker på att det inte är kallare än 17-18 grader...och mitt vatten fungerar jämnt, vare sig jag slår på eller av det...fast det är klart, i Sapporo har de inga kackerlackor...
Så det har varit en hel helg med svenska och turistande. Inte i ordets egentliga mening eftersom jag, med handen på hjärtat, inte är så brydd i Sapporo. Jag är brydd i den värld som Jessica och Johan lever i och platserna där de fördriver sin tid. Annars är det väl Japan Japan även där uppe? Visst hann vi med några av platserna man "ska" se i Sapporo...inte minst klocktornet (bild snodd från Jessica och Johans blogg) som de tydligen är hemskt stolta över och sen TV-tornet som visst är Sapporos "nollpunkt" och platsen som alla adresser utgår från. Vi gick och frös i Odori-park som kommer bli jättefin när de tänder all julbelysning.
Intressantare tyckte jag dock det var att se karaokebaren med de prickiga väggarna där Jessica och Johan & Co oftast sjunger karaoke, prova restaurangerna som Jessica brukar prata om eller bara träffa människorna som de umgås med. För att inte tala om vilken höjdare det var att faktiskt få träffa Jessica och Johan också ;)
Något annat som jag gillade var onsen! En onsen är en naturlig varm källa med vatten och att få sjunka ner i en sån efter en dags springande i snålblås och snöstorm är inte fyskam ska jag säga! (Hemskt bra uppladning inför karaoke med nomihoudai är det också.) Det var avslappnande och uppiggande på samma gång...eller ja, det var avslappnanade att ligga i varmvattenbaden (som resulterade i att vi européer och amerikanare som var där såg ut som kräftor när vi klev upp) och det var uppiggande att gå ner i kallvattenbaden för att kyla av sig efteråt för att slippe eftersvettas i fyra år.
Roligt var också när jag i badet råkade stöta till en äldre japansk kvinna och ursäktade mig på japanska för då vände hon sig om till sin väninna och utbrast "Hon kan japanska!"...undra hur mycket skit de hade suttit och pratat om oss....
Något annat jag tyckte om där uppe var snön!
Det är hårt att vara norrlänning utan egentligt hopp om att få se snö i år...men japanerna skrattade gott åt mig.
Det här var verkligen ett av mina bästa impulsköp någonsin! Visserligen så känns det väldigt jobbigt just nu att ta tag i livet här nere igen men jag skulle ändå inte för nåt i världen vilja byta bort den här helgen. A little bit of home...nåt som inte var IKEA, nåt som inte hade lösningen i kanten (för att citera någon annan som ligger mig varmt om hjärtat). Det känns lite ensamt och jag avundas dem som är två. Johan sa att han inte hade haft så mycket hemlängtan tills dess jag kom och vi pratat så mycket om Sverige och allt som är bra med vårt avlånga land ("Det långa landet Falukorv", vars fyndighet visst blir lost in translation när det ska till engelska) och jag håller med, det är lättare att gilla läget och göra det bästa av situationen när Sverige och hemma är långt borta. Då kan man skärma av. Fast jag har inte hemlängtan som i att jag vill hem nu, jag vill bara att det ska vara augusti nästa år så att det här är bortgjort och jag kan flytta in i en ny lägenhet i Linköping...en med isolering och ugn!
Men som sagt, trots ökad hemlängtan var det bästa impulsköpet jag kunnat gjort!
Tack
/Elin
Ännu lite äldre
tar jag flyget därifrån
och tänker att jag blivit lite starkare,
tänker att jag bara måste
och se mig om
leva lite mer
ni vet hur jag är...
Nu går solen upp
och jag står på en balkong
i ett land jag aldrig känt
och tittar västerut.
Ett land jag aldrig känt
med nya smaker att förnimma
steg som måste tas
och mina hyllor för mig själv.
Stolt som en bödel
som bara gör sitt jobb
väntar jag på frälsning
och förlåtelse.
Jag fattar ingenting...
- Jag fattar ingenting, Lars Winnerbäck
(med modifiering av mig)
tar jag flyget därifrån
och tänker att jag blivit lite starkare,
tänker att jag bara måste
och se mig om
leva lite mer
ni vet hur jag är...
Nu går solen upp
och jag står på en balkong
i ett land jag aldrig känt
och tittar västerut.
Ett land jag aldrig känt
med nya smaker att förnimma
steg som måste tas
och mina hyllor för mig själv.
Stolt som en bödel
som bara gör sitt jobb
väntar jag på frälsning
och förlåtelse.
Jag fattar ingenting...
- Jag fattar ingenting, Lars Winnerbäck
(med modifiering av mig)
24 november 2008
Vintern är lång ändå här i den fjällhöga norden!
Så...
Jag vet inte varför det förra inlägget hette som det hette, hade tänkt skriva lite om snön men det var så mycket annat som ville komma ut före, så det blev inte så.
Snö finns det i alla fall och jag förvånas och förundras över japanernas totala oförmåga att bygga hus som inte släpper ut 87% av värmen. Det är otroligt att människor som har snö från november till april/maj varje år inte förstår sig på att isolera! Att ha en balkong med två enkla glasdörrar som enda skiljevägg mellan inne och ute är inte optimalt.
Jessica och Johans lägenhet är ca 12 grader varje morgon när de stiger upp och att gå omkring utan tofflor gör mina fötter väldigt, väldigt frusna. Hela första natten låg jag också och försökte bädda in mig i täcket så att det inte fanns några springor. Det gick åt mer tid åt det än att sova...på mitt eget överdrivna vis ;P Sen kom jag på att lägga en vilt över fötterna natten efter. Nu sover jag riktigt bra..även om den här familjen får för sig att snooza i en timme istället för att sova den timme ;)
Ikväll ska vi till en Sverige-kåt japan som vill bjuda Jessica och Johan på mat och jag fick följa med för jag var också från Sverige. Innan dess ska vi springa lite mer i Sapporo och försöka hitta Harry Potter på japanska bland annat...och äta Sapporo-specialitéer.
Så nu måste jag borsta tänderna!
/Elin
23 november 2008
Allting är vitt, vitt, vitt!
Så jag är i Sapporo.
Vissa människor impulsköper tuggummi, andra kläder och skor, vissa galna människor impulsköper bilar och TV-apparater...jag impulsköper utbildningar och flygresor! Men sen är det ju bara andra som hävdar min inteligens och inte jag själv.
Vi har Happy-Monday på måndag. Happy-Monday är japanska statens bästa gåva till sitt utarbetade folk och för en utbytesstudent som har ledigt på tisdagar är det ett ypperligt tillfälle att fara till Sapporo och hälsa på Jessica och Johan! Så i tisdags köpte jag en tur- och retur-biljett till Hokkaido (vars kanji så fint kan översättas till "Norra havs vägen"). Ordet "impuls" får kanske tas med en nypa salt, för jag hade faktiskt frågat om jag fick komma först.
Flyga var det naturliga valet eftersom det är så jag brukar transportera mig norröver. Alla jag pratat med i Chiba tyckte dock att det var konstigt att jag inte tog tåget. Vad vet jag? Kanske är det bara i Sverige som skillnaden i pris mellan tåg och flyg inte kompenserar tidsskillnaden? För mig var det dock inget att tänka på, flyg tar lite mer än en timme från Tokyo till Sapporo vilket gör att jag får mer tid i Sapporo! Sen var det inte dyrare än att flyga inrikes i Sverige, så det var verkligen inget att diskutera.
Än en gång kan jag konstatera att jag aldrig mer kommer bekymra mig om att resa i Sverige (eller i någon annan del av den engelskspråkiga världen). Allt gick helt utan bekymmer även om jag hade fyra, fem scenarion om vad som kunde gå fel och sedan ett antal mindre panikattacker när saker inte betedde sig som i Sverige...men vid det här laget borde jag ju ha fattat att inget i Japan beter sig som i Sverige!
När man är van att flyga i ett terroristparanoit Europa så kändes det ganska otrygt att de bad mig plocka upp alla glöggflaskor från väskan och bära med mig det som handbagage istället. Inte heller frågade de något om påsarna med pulver som jag hade med mig (tacokryddor från Old El Paso!). Dock var de lite fundersamma kring den lilla vattenflaskan men när de såg att jag hade biljetten i samma fodral som min elektroniska ordbok så skickade de bara iväg mig som en dum utlänning! Hurra för det!
Så, efter två timmar på tåg (en timme på varje sida av flygresan) och ett antal mail och minst lika många telefonsamtal hittade jag ut genom labyriten som också kallas Sapporo station och rakt in i armarna på Jessica! Det sägs ju att man inte saknar ko förrän båset är tomt, men man inser inte riktigt hur mycket man har saknat någon innan man träffar dem igen...och jag har saknat Jessica massor!
Det var småkallt och slaskigt i Sapporo, men det gjorde inget. Rent vädermässigt var det faktiskt precis som att fara hem till Boden från Linköping efter första tentap...eller kanske vid jul med tanke på dagens klimat. Den resan tar mig från vänner till familj och fast jag inte insåg det förrän jag satt och åt middag hemma hos Jessica och Johan, men det gjorde den här resan också. Från vänner till familj. För Jessica och Johan ju min familj, min Linköpingsfamilj. Hem till dem kan man alltid komma och sitta och vara och skräpa och känna sig precis som hemma! Det visade sig att här i Japan är det precis samma sak.
Johan hade lagat en helt underbar middag (kycklingfilé med philadelfia ost inlindade i bacon med klyftpotatis) och vi satt och lovsjöng Sverige i väldigt många tonarter i väldigt många timmar. Sverige äger, det är bara så. Inte minst det faktum att vi kan isolera våra hus...här i snön borde man faktiskt ha lärt sig att inte ha bara glasdörrar ut till balkongen! Insåg också hur mycket jag saknat att prata med Johan! Brukar ju prata med honom lika mycket med honom som med Jessica och nu har jag dagligen pratat med Jessica i två månader men bara med Johan en gång.
Men nu vill Jessica gå och äta ramen (det är dagen efter idag heh...) så jag återkommer senare...kanke med en berättelse om min första Onsen...eller vilken hit jag och Jessica gjorde på karaoken när vi körde Sailor Moon på svenska....eller om vilka goda, rosa drinkar vi hittade. Vi får se...
/Elin
Vissa människor impulsköper tuggummi, andra kläder och skor, vissa galna människor impulsköper bilar och TV-apparater...jag impulsköper utbildningar och flygresor! Men sen är det ju bara andra som hävdar min inteligens och inte jag själv.
Vi har Happy-Monday på måndag. Happy-Monday är japanska statens bästa gåva till sitt utarbetade folk och för en utbytesstudent som har ledigt på tisdagar är det ett ypperligt tillfälle att fara till Sapporo och hälsa på Jessica och Johan! Så i tisdags köpte jag en tur- och retur-biljett till Hokkaido (vars kanji så fint kan översättas till "Norra havs vägen"). Ordet "impuls" får kanske tas med en nypa salt, för jag hade faktiskt frågat om jag fick komma först.
Flyga var det naturliga valet eftersom det är så jag brukar transportera mig norröver. Alla jag pratat med i Chiba tyckte dock att det var konstigt att jag inte tog tåget. Vad vet jag? Kanske är det bara i Sverige som skillnaden i pris mellan tåg och flyg inte kompenserar tidsskillnaden? För mig var det dock inget att tänka på, flyg tar lite mer än en timme från Tokyo till Sapporo vilket gör att jag får mer tid i Sapporo! Sen var det inte dyrare än att flyga inrikes i Sverige, så det var verkligen inget att diskutera.
Än en gång kan jag konstatera att jag aldrig mer kommer bekymra mig om att resa i Sverige (eller i någon annan del av den engelskspråkiga världen). Allt gick helt utan bekymmer även om jag hade fyra, fem scenarion om vad som kunde gå fel och sedan ett antal mindre panikattacker när saker inte betedde sig som i Sverige...men vid det här laget borde jag ju ha fattat att inget i Japan beter sig som i Sverige!
När man är van att flyga i ett terroristparanoit Europa så kändes det ganska otrygt att de bad mig plocka upp alla glöggflaskor från väskan och bära med mig det som handbagage istället. Inte heller frågade de något om påsarna med pulver som jag hade med mig (tacokryddor från Old El Paso!). Dock var de lite fundersamma kring den lilla vattenflaskan men när de såg att jag hade biljetten i samma fodral som min elektroniska ordbok så skickade de bara iväg mig som en dum utlänning! Hurra för det!
Så, efter två timmar på tåg (en timme på varje sida av flygresan) och ett antal mail och minst lika många telefonsamtal hittade jag ut genom labyriten som också kallas Sapporo station och rakt in i armarna på Jessica! Det sägs ju att man inte saknar ko förrän båset är tomt, men man inser inte riktigt hur mycket man har saknat någon innan man träffar dem igen...och jag har saknat Jessica massor!
Det var småkallt och slaskigt i Sapporo, men det gjorde inget. Rent vädermässigt var det faktiskt precis som att fara hem till Boden från Linköping efter första tentap...eller kanske vid jul med tanke på dagens klimat. Den resan tar mig från vänner till familj och fast jag inte insåg det förrän jag satt och åt middag hemma hos Jessica och Johan, men det gjorde den här resan också. Från vänner till familj. För Jessica och Johan ju min familj, min Linköpingsfamilj. Hem till dem kan man alltid komma och sitta och vara och skräpa och känna sig precis som hemma! Det visade sig att här i Japan är det precis samma sak.
Johan hade lagat en helt underbar middag (kycklingfilé med philadelfia ost inlindade i bacon med klyftpotatis) och vi satt och lovsjöng Sverige i väldigt många tonarter i väldigt många timmar. Sverige äger, det är bara så. Inte minst det faktum att vi kan isolera våra hus...här i snön borde man faktiskt ha lärt sig att inte ha bara glasdörrar ut till balkongen! Insåg också hur mycket jag saknat att prata med Johan! Brukar ju prata med honom lika mycket med honom som med Jessica och nu har jag dagligen pratat med Jessica i två månader men bara med Johan en gång.
Men nu vill Jessica gå och äta ramen (det är dagen efter idag heh...) så jag återkommer senare...kanke med en berättelse om min första Onsen...eller vilken hit jag och Jessica gjorde på karaoken när vi körde Sailor Moon på svenska....eller om vilka goda, rosa drinkar vi hittade. Vi får se...
/Elin
22 november 2008
19 november 2008
Alla dessa ord, II
Hej på er igen!
Tänkte ta mig för att svara på några av era kommentarer! Helt utan hänsyn till ordning eller ämne.
Mamma och Pernilla:
Än en gång: sluta oroa er för maten! Det är inget att bekymra sig om när man väl är här...och det är som med småbarn ni vet...ingen svälter sig frivilligt! Eller jo det finns ju såna också, men hungern är den bästa kryddan, eller som det står på sockerpaketen på Plumeria: Taste is the sweetest art.
Pernilla igen:
Det är billigare med campusbussen till Norrköping än JR till Tokyo, så där tar Norrköping många poäng.
Cedric:
Jag vet nog allt när du är och skriver dryga kommentarer! ;P
Oscar:
Hur kan bara ris göra en japansk maträtt? och jag var seriös rörande filmen...när skickar du den? Jag är inte bra nog för att hacka in Youtube i mina PP ;)
Sofie:
Expanding reality...mja, inte jättemycket marknadsföring, men tokmycket stress och nervositet!
Pernilla för sista gången:
motbevisar: "O jag skulle aldrig svära elin...det vet du väl ;)"
med: "Hahaha så jävla roligt!! (förlåt att jag svär)"
Cedric:
Jag kan säga att jag har för långt hår för att det inte gör att göra vettiga frisyrer med det! Ser ut som en varulv när jag har cyklat till skolan om dagarna.
Cedric igen:
Nej, du skulle inte säga "Sluta sjung på stationen", du bara blänger och muttrar. Sen tycker jag inte att någon som gått i tysk skola ska komma här och tro att han kan svenska bättre än mig :P
Alexandra:
Japp, det är just han som inte kan mutea sin telefon...tsk, morgondagens ingenjörer, jag säger då det haha.
Carrl:
Alltid lika full av kunskap och råd! Tack :)
Ida:
Bara för att Hon-som-inte-kan-öppna-dörrar inte kan öppna dörrar betyder det ju inte att hon kan blåsa ut ljus...
Per(nilla):
Vem i hela friden det här nu faktiskt var...Mitt i floden är en av mina japaner juh! Nakagawa ;)
Ellmo:
Varför kallade du dig Karl? Nog för att min bror inte använder ord som "vore på sin plats" så blir det komplicerat om du kallar dig för saker jag inte känner dig under. Sparar dock många kaffekvitton i vilket fall som...
Helena:
Skitkul! :) Ska pojkvännen också plugga här? Börja fundera på hur ni ska göra med boendet medan ni är här och fråga om det är något!
Emma:
Det är därför jag är här, för att roa under tvättdagar och hitta Disney på engelska!
Elina:
Jag ska bli ett uppslagsverk när jag blir stor!
Pappa:
Curlingförälder 2? Varför 2?
Ett stort tack till alla som tar sig tid att läsa och kommentera bloggen! Det gör det så mycket roligare att skriva och det blir lite mindre ensamt att sitta här i på mina obefintliga kvadratmeter och ignorera disk och läxa!
Tack!
/Elin
Tänkte ta mig för att svara på några av era kommentarer! Helt utan hänsyn till ordning eller ämne.
Mamma och Pernilla:
Än en gång: sluta oroa er för maten! Det är inget att bekymra sig om när man väl är här...och det är som med småbarn ni vet...ingen svälter sig frivilligt! Eller jo det finns ju såna också, men hungern är den bästa kryddan, eller som det står på sockerpaketen på Plumeria: Taste is the sweetest art.
Pernilla igen:
Det är billigare med campusbussen till Norrköping än JR till Tokyo, så där tar Norrköping många poäng.
Cedric:
Jag vet nog allt när du är och skriver dryga kommentarer! ;P
Oscar:
Hur kan bara ris göra en japansk maträtt? och jag var seriös rörande filmen...när skickar du den? Jag är inte bra nog för att hacka in Youtube i mina PP ;)
Sofie:
Expanding reality...mja, inte jättemycket marknadsföring, men tokmycket stress och nervositet!
Pernilla för sista gången:
motbevisar: "O jag skulle aldrig svära elin...det vet du väl ;)"
med: "Hahaha så jävla roligt!! (förlåt att jag svär)"
Cedric:
Jag kan säga att jag har för långt hår för att det inte gör att göra vettiga frisyrer med det! Ser ut som en varulv när jag har cyklat till skolan om dagarna.
Cedric igen:
Nej, du skulle inte säga "Sluta sjung på stationen", du bara blänger och muttrar. Sen tycker jag inte att någon som gått i tysk skola ska komma här och tro att han kan svenska bättre än mig :P
Alexandra:
Japp, det är just han som inte kan mutea sin telefon...tsk, morgondagens ingenjörer, jag säger då det haha.
Carrl:
Alltid lika full av kunskap och råd! Tack :)
Ida:
Bara för att Hon-som-inte-kan-öppna-dörrar inte kan öppna dörrar betyder det ju inte att hon kan blåsa ut ljus...
Per(nilla):
Vem i hela friden det här nu faktiskt var...Mitt i floden är en av mina japaner juh! Nakagawa ;)
Ellmo:
Varför kallade du dig Karl? Nog för att min bror inte använder ord som "vore på sin plats" så blir det komplicerat om du kallar dig för saker jag inte känner dig under. Sparar dock många kaffekvitton i vilket fall som...
Helena:
Skitkul! :) Ska pojkvännen också plugga här? Börja fundera på hur ni ska göra med boendet medan ni är här och fråga om det är något!
Emma:
Det är därför jag är här, för att roa under tvättdagar och hitta Disney på engelska!
Elina:
Jag ska bli ett uppslagsverk när jag blir stor!
Pappa:
Curlingförälder 2? Varför 2?
Ett stort tack till alla som tar sig tid att läsa och kommentera bloggen! Det gör det så mycket roligare att skriva och det blir lite mindre ensamt att sitta här i på mina obefintliga kvadratmeter och ignorera disk och läxa!
Tack!
/Elin
Det kom en dröm på posten.
Det kom en dröm på posten,
ett med mitt namn på sned.
Dagen innan min födelsedag fick jag ett litet paket från Jessica och Johan som innehöll de mest söta små saker. Inte minst en kylskåpsmagnet med dem båda på. Idag hämtade jag ut ett lite större paket som mamma och pappa skickat mig.
I det paketet fanns förutom laddaren till min kamera (och väckarklocka/mobiltelefon) och tre Marabou-chokladkakor; en Försvarets hudsalva (med rosa design...va fan?) och en Bamsetidning med julkalendern! Tänk, jag hade tänkt önska den men glömt bort det hela tiden. Great minds...Sen fanns det också 12 kartor med piller utkastade i kuvertet! Järntabletter och värktabletter, precis som önskat, men det såg hemskt kul ut!
Jag har också fått ett mail om att Pernilla har skickat mig allt jag har önskat från Linköping! Jag kommer snart att föra över dina pengar, jag lovar!
Tack ska ni ha allihopa!
/Elin
I det paketet fanns förutom laddaren till min kamera (och väckarklocka/mobiltelefon) och tre Marabou-chokladkakor; en Försvarets hudsalva (med rosa design...va fan?) och en Bamsetidning med julkalendern! Tänk, jag hade tänkt önska den men glömt bort det hela tiden. Great minds...Sen fanns det också 12 kartor med piller utkastade i kuvertet! Järntabletter och värktabletter, precis som önskat, men det såg hemskt kul ut!
Jag har också fått ett mail om att Pernilla har skickat mig allt jag har önskat från Linköping! Jag kommer snart att föra över dina pengar, jag lovar!
Tack ska ni ha allihopa!
/Elin
17 november 2008
Så går en dag ifrån vår tid...
Under den väntetid vi hade innan vi fick mat i lördags så kom ämnet bloggar upp. Jonas fick en kommentar att han inte hade uppdaterat sin blogg sen i september, men han försvarade det med att det var så tråkigt att blogga. Något som David inte var sen att hålla med om, men sen tittade han på mig och log så där som bara David gör och sa "Eller ja...." innan jag ens haft möjlighet att protestera och säga hur roligt det var att blogga!
Fast det är klart, skriva har alltid varit mitt medium.
Jag brukar skriva upp små noteringar under dagarna om saker jag skulle kunna tänka mig ta med i bloggen senare ikväll, eller helt andra dagar när det passar i sammanhanget. För det mesta rinner idéerna ut i sanden och därför tänkte jag nu skriva upp allt som jag faktiskt funderat på under dagen. Det var väl vad du bad mig göra Pernilla?
I morse fick jag veta att japaner är väldigt stolta över att de har fyra årstider. Kan inte hjälpa att undra vad det är som är så speciellt med det? Det måste ju vara tokmånga fler länder som har årstider än som inte har det. Dock verkar inga länder ha så strikta årstider som Japan, där man på dagen kan säga att nu är det höst/vinter/vår/sommar och sen går inte det att ifrågasätta...även om jag tycker det är lika mycket höst nu som förra veckan (vilket det självklart inte är eftersom vintern började förra torsdagen).
Tilläggas bör att det finns träd som inte har börjat byta färg på bladen ännu.
Vi har en tjej i min gramatikkurs som är precis som Rasmus i det avseendet att hon aldrig har lärt sig var mute-knappen på hennes telefon sitter. Detta är okej om man som jag inte har någon som ringer en under dagtid men hon får mail stup i kvarten och istället för att stänga av ljudet så ursäktar hon sig bara. Idiot! Ingen ingenjör där inte.
På tal om att ringa så ringer det fortfarande i mina öron efter klubben. Jag hoppas det går över, men annars har jag ju ett konstant minne av en trevlig kväll haha! Helgen blir f.ö. väldigt kort när man är ute till 7 på morgonen nästa dag...Själva kvällen och festen blir lång, men ack så fort det är måndag och skola igen.
På Plumeria frågade de varifrån jag kom och när jag sa att jag var från Sverige fick jag (den naturliga) följdfrågan: Känner du Carl? Då svarar jag ett glatt "Jajjamensan!" fast på japanska och det känns så tragiskt att jag antagligen är den andra svensken de träffar någonsin och så lyckas jag känna den andra svensken. Befolkningsmässigt är Sverige knappt ett fågelbo i jämförelse med en myrstack om man ser till Japan...så att alla svenskar känner varandra är väl lika naturligt som att alla i Norrbotten känner varandra. Det är för övrigt en lika kul fördom att få bekräftad för sig själv, som när Erik som går Ii har varit i Tyskland med en tjej från Boden och jag behöver tre detaljer: Blond, samhälls, 86:a, för att veta vem det är. Boden är faktiskt så litet.
Japanskalektionerna är sååååå tråkiga.
På kanji-lektionen idag sa vår lärare att hon tyckte det var konstigt att så många av oss européer och amerikaner bryter på kinesiska när vi skriver. Hon väntade sig det från kineserna, men verkligen inte från oss. När det kommer till mig och Peter skyller jag på Li.
Sen tar jag tillbaka allt jag sagt om japanska namn och hur svåra de är...shit...mongoliska namn är totalt omöjliga och hur långa som helst. Liksom de indonesiska.
Mitt i floden har gett mig ett kanjinamn nu förresten! Det var sött av henne tycker jag!
/Elin
Fast det är klart, skriva har alltid varit mitt medium.
Jag brukar skriva upp små noteringar under dagarna om saker jag skulle kunna tänka mig ta med i bloggen senare ikväll, eller helt andra dagar när det passar i sammanhanget. För det mesta rinner idéerna ut i sanden och därför tänkte jag nu skriva upp allt som jag faktiskt funderat på under dagen. Det var väl vad du bad mig göra Pernilla?
I morse fick jag veta att japaner är väldigt stolta över att de har fyra årstider. Kan inte hjälpa att undra vad det är som är så speciellt med det? Det måste ju vara tokmånga fler länder som har årstider än som inte har det. Dock verkar inga länder ha så strikta årstider som Japan, där man på dagen kan säga att nu är det höst/vinter/vår/sommar och sen går inte det att ifrågasätta...även om jag tycker det är lika mycket höst nu som förra veckan (vilket det självklart inte är eftersom vintern började förra torsdagen).
Tilläggas bör att det finns träd som inte har börjat byta färg på bladen ännu.
Vi har en tjej i min gramatikkurs som är precis som Rasmus i det avseendet att hon aldrig har lärt sig var mute-knappen på hennes telefon sitter. Detta är okej om man som jag inte har någon som ringer en under dagtid men hon får mail stup i kvarten och istället för att stänga av ljudet så ursäktar hon sig bara. Idiot! Ingen ingenjör där inte.
På tal om att ringa så ringer det fortfarande i mina öron efter klubben. Jag hoppas det går över, men annars har jag ju ett konstant minne av en trevlig kväll haha! Helgen blir f.ö. väldigt kort när man är ute till 7 på morgonen nästa dag...Själva kvällen och festen blir lång, men ack så fort det är måndag och skola igen.
På Plumeria frågade de varifrån jag kom och när jag sa att jag var från Sverige fick jag (den naturliga) följdfrågan: Känner du Carl? Då svarar jag ett glatt "Jajjamensan!" fast på japanska och det känns så tragiskt att jag antagligen är den andra svensken de träffar någonsin och så lyckas jag känna den andra svensken. Befolkningsmässigt är Sverige knappt ett fågelbo i jämförelse med en myrstack om man ser till Japan...så att alla svenskar känner varandra är väl lika naturligt som att alla i Norrbotten känner varandra. Det är för övrigt en lika kul fördom att få bekräftad för sig själv, som när Erik som går Ii har varit i Tyskland med en tjej från Boden och jag behöver tre detaljer: Blond, samhälls, 86:a, för att veta vem det är. Boden är faktiskt så litet.
Japanskalektionerna är sååååå tråkiga.
På kanji-lektionen idag sa vår lärare att hon tyckte det var konstigt att så många av oss européer och amerikaner bryter på kinesiska när vi skriver. Hon väntade sig det från kineserna, men verkligen inte från oss. När det kommer till mig och Peter skyller jag på Li.
Sen tar jag tillbaka allt jag sagt om japanska namn och hur svåra de är...shit...mongoliska namn är totalt omöjliga och hur långa som helst. Liksom de indonesiska.
Mitt i floden har gett mig ett kanjinamn nu förresten! Det var sött av henne tycker jag!
/Elin
16 november 2008
Jag har inte haft knästrumpor sen jag var 6 år.
Därför tänkte jag att det vore utmärkt att ha det när jag skulle till Tokyo och fira min 22:a födelsedag!
Jag ska inte gå in på hur många gånger jag bytte kläder och provade olika saker inför min första all-nighter i storstan, för det skulle bli pinsamt. Framförallt med tanke på att de jag skulle träffa var Jonas och David...och de har sett mig i de mest osmickrande utstyrschlar och situationer, så jag visste att de inte skulle fundera så mycket på ifall jag hade kjol eller byxor.
Funderar killar alls på sånt?
Jag funderade och provade och övervägde och provade igen i alla fall. Sen gick jag iväg till Maruetsu och köpte svarta knästrumpor! Länge höll jag dem i handen och funderade på om jag verkligen kunde pull-it-off, men konstaterade sedan att det var 280 yen och det kunde jag faktiskt kosta på mig. Klädseln för kvällen blev den svarta kjolen med de vita blommorna, ett svart linne, min vita kavaj och då de knähöga strumporna med mina ursöta små lackskor.
Runt 17 hoppar jag ner för trapporna och ut genom dörren. Slänger en sista blick i postfacket och ser PAKETET FRÅN SAPPORO! Det hade inte varit där när jag gick och köpte knästrumporna. Jag låste upp och klämde lite. Det var mjukt och min första tanke var vantar! Men jag hade lovat att inte öppna det förrän på söndag (idag) så jag sprang upp med det igen och lämnade det just innanför dörren.
Tågresan gick snabbt, tydligen kommer Yamanote-line hela tiden och lite oftare, så det där med tågbyten och väntetider var inget jag behövde bekymra mig om. Alltså kom jag tidigt till Shibuya där kvällen var planerad att äga rum. Jonas hade gjort en plan och den skulle starta kl 20 vid en av Shibuya-stations alla utgångar.
Två blonda pojkar (varav den ena är riktigt lång i jämförelse med japanerna) kan tyckas lätta att hitta, men icke. Det finns mycket människor i Shibuya och många är inte japaner. Sen att vi var på olika sidor av den enorma korsningen underlättade inte att hitta dem ;) Men vi hade ju mobiltelefoner och det gör allt mycket lättare!
Vi började kvällen med att vänta i ca 1 timme på ett bord på en restaurang som Jonas hade beskrivit som lite dyrare, men inte jättedyr och det var ett kul ställe som han trodde jag skulle gilla. SOM jag gillade det :D
Förutom väntetiden som var lite lång (och avslöjande eftersom vi hann med att se ganska mycket av spexet i förhand) var det stället toppen! Det var på andra bottenvåningen, i en grotta och det var som ett spökhus att gå ner där. Sen blev vi instängda i en cell (även om de var dåliga på att komma ihåg att stänga dörren) med ett litet bord och inga fönster.
David fascinerades över att jag och Jonas kunde sitta under bordet och sträckte sedan ut sina egna ben på hela den andra sidan där han satt själv. Kan inte säga att jag klandrar honom, måste vara jobbigt att vara lång i ett kort land. Själv gav jag upp att sitta ordentligt efter fem minuter och sträckte ut mina ben under bordet istället. Kunde tåflirta med Davids ben, haha, hoppas mina fötter inte störde för mycket.
Här till det roligaste med det här stället: Drinkarna.
NvTe...kommer ni ihåg hur vi pratade om att ha en fest där vi drack allting ur provrör, e-kolvar, bäger etc? Well, nu har jag gjort det!
I provrören var det likörer som man använde pipetten att få upp och blandade det sedan med det vita i e-kolven i en bägare som vi fått att dricka ur. Sen när det vita tog slut kunde man utan större problem shotta upp resten av likören. I mätglaset är 電気-shock (elchock), Davids drink, (det var jag och Jonas som lekte kemister med provrören) och det var verkligen en chock även om elen var utbytt mot alkohol.
För mig var annars chocken att David var den som drack upp sin öl fortast. Fast jag hade ju en så rolig drink att leka med...hihi....
Jag var dock nöjd med denna kemidrink, pojkarna däremot fortsatte sina expriment med diverse andra intressanta saker. Man kunde köpa tabletter och pulver till drinkarna också, men det ansåg vi oss klara oss utan. Sen behöver ingen vara orolig, med tanke på priserna så kan det omöjligt ha varit annat än placebo ;)
Jonas med ingredienser för att göra en kärleksdryck, även om han ansåg att det inte var någon höjdare att dricka persikoklumpar genom ett sugrör.
Det här kan vara kvällens bästa bild. Jag gissar att han injicerar den trögflytande röda geggan snarare än han drar ut blod, men man vet ju aldrig. Min alltid lika förståndiga lillasyster frågade om sprutan var vass, men det var bara en så där medicinspruta som man åt alvedon med när man var liten. Det tyckte hon lät bra eftersom fulla människor mycket väl kunde få för sig att injicera spriten...och ja Ida, du ser ju ;)
Min födesedagstårta var denna:
Det var ett spöke och en fångvaktare i röd läderkjol som kom med den efter att allt hade blinkat och varit svart och de försökt skrämma oss massa. Jag blev jätteglad :D
De söta pojkarna (Jonas och David) gav mig Aladdin på japanska i födelsedagspresent! Jag tror de känner mig haha! Så det blir något jag ska titta på här någon dag! UTAN text tänkte jag till och med. Borde förstå handlingen ändå ;)
Sen drog vi vidare!
Karaoke på tre personer är inte att förkasta! Det var jätteroligt och många sånger fick vi sjunga. Det är alltid kul att gå på karaoke med människor man inte gjort det med tidigare, inte minst när det är människor man känner väl...se vilka låtar de väljer, höra hur de sjunger...Karaoken var skitkul!
Sista delen av kvällen (tror att vi lämnade karaoken just efter 12) tillbringades på en klubb som hette Camelot. Jonas hade biljetter som gjorde det väldigt billigt för kvinnor och utlänningar att komma in. Vilket var en ganska...intressant målgrupp tycker jag.
Där inne spelades kanske inte riktigt min typ av musik, men när "min typ av musik" är [hg]:s repertuar är det kanske inte så kontisgt. För de som inte besökt [hg] så är "trallvänligt" och "svenskt" ord som man skulle kunna använda för att beskriva den. Väldigt lite schlager i Japan...
Det var jättekul att få dansa igen! Det var så länge sedan jag var ute och gjorde något annat än drack och sjöng karaoke. Visst, det är kul, men det är det att dansa också. Så jag njöt! I stora drag även om jag inte kunde sjunga med i låtarna (oftast för att det inte fanns någon text). På klubben träffade vi också Oscars kusin, aka Galna kendo-Martin. Av någon anledning tog han inte till sig det namnet riktigt när jag utbrast: ÅÅÅÅH! Det är ju du som är Galna kendo-Martin! Förstår inte vad han kunde ha emot det? :P
Klockan 5 stängde klubben.
Vid det laget var mina fötter trötta (men inte värre än en kväll på Flamman) och jag hade lyckats halka och falla pladask på rumpan en sväng. Hoppas inte allt för många såg det. Jag och David hade knölat in våra jackor i samma lilla skåp och det tog oss några 5 minuter att hitta igen rätt skåp igen. Jonas var borta, fast då och andra sidan händer det ofta när man går ut med honom. Vi ringde och började gå mot stationen eftersom tågen hade börjat gå igen. Där ringde vi en gång till och då var han på väg men samtalet bröts. Jag försökte ringa upp med min telefon men jag är så förutseende när jag tar mig an något att jag inte hade laddat min telefon inför resan. Vilket är en typiskt dålig grej egentligen. Utan att ha fått tag på Jonas igen tog jag och David tåget hem. Förlåt Jonas :( Vi var trötta.
Jag stod i strumplesten och väntade på tåget för fötterna orkade inte högklackat längre och det var inte så kallt. Samma sak gjorde jag på tåget efter att David gått av på andra eller tredje stationen efter Shibuya. Själv hade jag ytterligare 18-20 minuter på Yamanote...om nu det hade räckt. På Tokyostation fick jag vänta 3-7 minuter på tåget när jag tillsist kommit till rätt perrong (jag kan läsa skyltarna relativt väl nu) och hann svepa en burk med kaffe innan jag gick och satte mig. Hurra för sittplats mot Chiba!
Jag vågade inte luta mig bakåt, jag vågade inte sluta ögonen. Det var långa 40 minuter till Chiba i morse. Jag lyssnade på Winnerbäck och Beatles och försökte skriva något i mitt skrivblock för att inte somna. Blev dåligt skrivet, men somna gjorde jag inte.
Just innan klockan 7 var jag framme i Inage.
Det var lugnt och skönt. Ingen rusning.
Det är märkligt harmoniskt att vandra hem helt bedövad av trötthet och med ett ringande i öronen som fortfarande inte har gett med sig. Efter sista trafikljuset bytte jag till Winnerbäcks Kom och skuttade och sjöng hela vägen hem. Kvällen, natten och morognen hade varit lyckad...jag var lycklig.
När jag kom hem hittade jag presenten från Jessica och Johan igen och så fort mina stackars fötter kommit ur skorna tog jag paketet, trillade in i rummet och föll ner på stolen med paketet halvöppnat. Jag öppnade det och började gråta. Ingen lång stund, men av trötthet och släppta spänningar. Jag kramade luddet jag fått och satte fast mobilsmycket på mobilen.
När jag samlat mig igen och satt mobilen på laddning ringde jag hem eftersom det bara var 23 i Sverige. Det hindrade dock inte familjen Essner för att ha gått och lagt sig. Vad nu det är för stil på en lördagskväll.
Mamma undrade vad jag gjorde hemma redan, jag skulle ju inte komma hem ikväll. Vad svarar man på det? Klockan är sju mamma, jag kom inte hem ikväll.
Det gick lätt att somna.
Hur ska jag göra nu då? Ska jag ge en beskrvning av resten av dagen också? Ni kommer inte orka läsa och jag orkar faktiskt inte skriva heller. Hela resten av dagen (jag klev upp kl 13 vilket var bra för Jessica ringde nästan direkt efter att jag slängt benen över sängkanten) har varit full av små överraskningar från alla här! Inte minst frukosten utanför dörren eller att så många ville komma och fika med mig på Plumeria.
Jag satt fyra timmar på fiket och lyckades hälla i mig tre koppar kaffe och en kopp te. Hade tänkt sitta längre, men de stängde klockan 18 och vid det laget var jag faktiskt lite less på att sitta där. Men jag lär fler och fler ordet och innebörden av "fika" i alla fall.
Både igår och idag har varit toppendagar och jag vill tacka alla som har förgyllt den! Även om de flesta inte förstår svenska och läser detta haha. Ni som förstår ska ha ett extra stort tack, för det var ni som gjorde det mesta och det bästa!
Det här är mina födelsedagspresenter:
/Elin - 22 år
Jag ska inte gå in på hur många gånger jag bytte kläder och provade olika saker inför min första all-nighter i storstan, för det skulle bli pinsamt. Framförallt med tanke på att de jag skulle träffa var Jonas och David...och de har sett mig i de mest osmickrande utstyrschlar och situationer, så jag visste att de inte skulle fundera så mycket på ifall jag hade kjol eller byxor.
Funderar killar alls på sånt?
Jag funderade och provade och övervägde och provade igen i alla fall. Sen gick jag iväg till Maruetsu och köpte svarta knästrumpor! Länge höll jag dem i handen och funderade på om jag verkligen kunde pull-it-off, men konstaterade sedan att det var 280 yen och det kunde jag faktiskt kosta på mig. Klädseln för kvällen blev den svarta kjolen med de vita blommorna, ett svart linne, min vita kavaj och då de knähöga strumporna med mina ursöta små lackskor.
Runt 17 hoppar jag ner för trapporna och ut genom dörren. Slänger en sista blick i postfacket och ser PAKETET FRÅN SAPPORO! Det hade inte varit där när jag gick och köpte knästrumporna. Jag låste upp och klämde lite. Det var mjukt och min första tanke var vantar! Men jag hade lovat att inte öppna det förrän på söndag (idag) så jag sprang upp med det igen och lämnade det just innanför dörren.
Tågresan gick snabbt, tydligen kommer Yamanote-line hela tiden och lite oftare, så det där med tågbyten och väntetider var inget jag behövde bekymra mig om. Alltså kom jag tidigt till Shibuya där kvällen var planerad att äga rum. Jonas hade gjort en plan och den skulle starta kl 20 vid en av Shibuya-stations alla utgångar.
Två blonda pojkar (varav den ena är riktigt lång i jämförelse med japanerna) kan tyckas lätta att hitta, men icke. Det finns mycket människor i Shibuya och många är inte japaner. Sen att vi var på olika sidor av den enorma korsningen underlättade inte att hitta dem ;) Men vi hade ju mobiltelefoner och det gör allt mycket lättare!
Vi började kvällen med att vänta i ca 1 timme på ett bord på en restaurang som Jonas hade beskrivit som lite dyrare, men inte jättedyr och det var ett kul ställe som han trodde jag skulle gilla. SOM jag gillade det :D
Förutom väntetiden som var lite lång (och avslöjande eftersom vi hann med att se ganska mycket av spexet i förhand) var det stället toppen! Det var på andra bottenvåningen, i en grotta och det var som ett spökhus att gå ner där. Sen blev vi instängda i en cell (även om de var dåliga på att komma ihåg att stänga dörren) med ett litet bord och inga fönster.
David fascinerades över att jag och Jonas kunde sitta under bordet och sträckte sedan ut sina egna ben på hela den andra sidan där han satt själv. Kan inte säga att jag klandrar honom, måste vara jobbigt att vara lång i ett kort land. Själv gav jag upp att sitta ordentligt efter fem minuter och sträckte ut mina ben under bordet istället. Kunde tåflirta med Davids ben, haha, hoppas mina fötter inte störde för mycket.
Här till det roligaste med det här stället: Drinkarna.
NvTe...kommer ni ihåg hur vi pratade om att ha en fest där vi drack allting ur provrör, e-kolvar, bäger etc? Well, nu har jag gjort det!
I provrören var det likörer som man använde pipetten att få upp och blandade det sedan med det vita i e-kolven i en bägare som vi fått att dricka ur. Sen när det vita tog slut kunde man utan större problem shotta upp resten av likören. I mätglaset är 電気-shock (elchock), Davids drink, (det var jag och Jonas som lekte kemister med provrören) och det var verkligen en chock även om elen var utbytt mot alkohol.
För mig var annars chocken att David var den som drack upp sin öl fortast. Fast jag hade ju en så rolig drink att leka med...hihi....
Jag var dock nöjd med denna kemidrink, pojkarna däremot fortsatte sina expriment med diverse andra intressanta saker. Man kunde köpa tabletter och pulver till drinkarna också, men det ansåg vi oss klara oss utan. Sen behöver ingen vara orolig, med tanke på priserna så kan det omöjligt ha varit annat än placebo ;)
Jonas med ingredienser för att göra en kärleksdryck, även om han ansåg att det inte var någon höjdare att dricka persikoklumpar genom ett sugrör.
Det här kan vara kvällens bästa bild. Jag gissar att han injicerar den trögflytande röda geggan snarare än han drar ut blod, men man vet ju aldrig. Min alltid lika förståndiga lillasyster frågade om sprutan var vass, men det var bara en så där medicinspruta som man åt alvedon med när man var liten. Det tyckte hon lät bra eftersom fulla människor mycket väl kunde få för sig att injicera spriten...och ja Ida, du ser ju ;)Min födesedagstårta var denna:
Det var ett spöke och en fångvaktare i röd läderkjol som kom med den efter att allt hade blinkat och varit svart och de försökt skrämma oss massa. Jag blev jätteglad :DDe söta pojkarna (Jonas och David) gav mig Aladdin på japanska i födelsedagspresent! Jag tror de känner mig haha! Så det blir något jag ska titta på här någon dag! UTAN text tänkte jag till och med. Borde förstå handlingen ändå ;)
Sen drog vi vidare!
Karaoke på tre personer är inte att förkasta! Det var jätteroligt och många sånger fick vi sjunga. Det är alltid kul att gå på karaoke med människor man inte gjort det med tidigare, inte minst när det är människor man känner väl...se vilka låtar de väljer, höra hur de sjunger...Karaoken var skitkul!
Sista delen av kvällen (tror att vi lämnade karaoken just efter 12) tillbringades på en klubb som hette Camelot. Jonas hade biljetter som gjorde det väldigt billigt för kvinnor och utlänningar att komma in. Vilket var en ganska...intressant målgrupp tycker jag.
Där inne spelades kanske inte riktigt min typ av musik, men när "min typ av musik" är [hg]:s repertuar är det kanske inte så kontisgt. För de som inte besökt [hg] så är "trallvänligt" och "svenskt" ord som man skulle kunna använda för att beskriva den. Väldigt lite schlager i Japan...
Det var jättekul att få dansa igen! Det var så länge sedan jag var ute och gjorde något annat än drack och sjöng karaoke. Visst, det är kul, men det är det att dansa också. Så jag njöt! I stora drag även om jag inte kunde sjunga med i låtarna (oftast för att det inte fanns någon text). På klubben träffade vi också Oscars kusin, aka Galna kendo-Martin. Av någon anledning tog han inte till sig det namnet riktigt när jag utbrast: ÅÅÅÅH! Det är ju du som är Galna kendo-Martin! Förstår inte vad han kunde ha emot det? :P
Klockan 5 stängde klubben.
Vid det laget var mina fötter trötta (men inte värre än en kväll på Flamman) och jag hade lyckats halka och falla pladask på rumpan en sväng. Hoppas inte allt för många såg det. Jag och David hade knölat in våra jackor i samma lilla skåp och det tog oss några 5 minuter att hitta igen rätt skåp igen. Jonas var borta, fast då och andra sidan händer det ofta när man går ut med honom. Vi ringde och började gå mot stationen eftersom tågen hade börjat gå igen. Där ringde vi en gång till och då var han på väg men samtalet bröts. Jag försökte ringa upp med min telefon men jag är så förutseende när jag tar mig an något att jag inte hade laddat min telefon inför resan. Vilket är en typiskt dålig grej egentligen. Utan att ha fått tag på Jonas igen tog jag och David tåget hem. Förlåt Jonas :( Vi var trötta.
Jag stod i strumplesten och väntade på tåget för fötterna orkade inte högklackat längre och det var inte så kallt. Samma sak gjorde jag på tåget efter att David gått av på andra eller tredje stationen efter Shibuya. Själv hade jag ytterligare 18-20 minuter på Yamanote...om nu det hade räckt. På Tokyostation fick jag vänta 3-7 minuter på tåget när jag tillsist kommit till rätt perrong (jag kan läsa skyltarna relativt väl nu) och hann svepa en burk med kaffe innan jag gick och satte mig. Hurra för sittplats mot Chiba!
Jag vågade inte luta mig bakåt, jag vågade inte sluta ögonen. Det var långa 40 minuter till Chiba i morse. Jag lyssnade på Winnerbäck och Beatles och försökte skriva något i mitt skrivblock för att inte somna. Blev dåligt skrivet, men somna gjorde jag inte.
Just innan klockan 7 var jag framme i Inage.
Det var lugnt och skönt. Ingen rusning.
Det är märkligt harmoniskt att vandra hem helt bedövad av trötthet och med ett ringande i öronen som fortfarande inte har gett med sig. Efter sista trafikljuset bytte jag till Winnerbäcks Kom och skuttade och sjöng hela vägen hem. Kvällen, natten och morognen hade varit lyckad...jag var lycklig.
När jag kom hem hittade jag presenten från Jessica och Johan igen och så fort mina stackars fötter kommit ur skorna tog jag paketet, trillade in i rummet och föll ner på stolen med paketet halvöppnat. Jag öppnade det och började gråta. Ingen lång stund, men av trötthet och släppta spänningar. Jag kramade luddet jag fått och satte fast mobilsmycket på mobilen.
När jag samlat mig igen och satt mobilen på laddning ringde jag hem eftersom det bara var 23 i Sverige. Det hindrade dock inte familjen Essner för att ha gått och lagt sig. Vad nu det är för stil på en lördagskväll.
Mamma undrade vad jag gjorde hemma redan, jag skulle ju inte komma hem ikväll. Vad svarar man på det? Klockan är sju mamma, jag kom inte hem ikväll.
Det gick lätt att somna.
Hur ska jag göra nu då? Ska jag ge en beskrvning av resten av dagen också? Ni kommer inte orka läsa och jag orkar faktiskt inte skriva heller. Hela resten av dagen (jag klev upp kl 13 vilket var bra för Jessica ringde nästan direkt efter att jag slängt benen över sängkanten) har varit full av små överraskningar från alla här! Inte minst frukosten utanför dörren eller att så många ville komma och fika med mig på Plumeria.
Jag satt fyra timmar på fiket och lyckades hälla i mig tre koppar kaffe och en kopp te. Hade tänkt sitta längre, men de stängde klockan 18 och vid det laget var jag faktiskt lite less på att sitta där. Men jag lär fler och fler ordet och innebörden av "fika" i alla fall.
Både igår och idag har varit toppendagar och jag vill tacka alla som har förgyllt den! Även om de flesta inte förstår svenska och läser detta haha. Ni som förstår ska ha ett extra stort tack, för det var ni som gjorde det mesta och det bästa!
Det här är mina födelsedagspresenter:
/Elin - 22 år14 november 2008
Ber om ursäkt...
Inser att jag inte skrivit något om Plumeria tidigare.
Plumeria är en restaurang/café mittemot universitetet där jag har spenderat hemskt mycket pengar på senaste tiden. Vi går dit en gång per dag så där och dricker kaffe. Måste snart dementera det där om att man inte hittar gott kaffe i Japan.
Idag gick jag dit (själv) innan jag for till Chiba och kvinnan i kassan slog in studentrabatten utan att jag behövde visa kortet och frågade om jag skulle fira att det var fredag...det skulle jag :)
/Elin
Plumeria är en restaurang/café mittemot universitetet där jag har spenderat hemskt mycket pengar på senaste tiden. Vi går dit en gång per dag så där och dricker kaffe. Måste snart dementera det där om att man inte hittar gott kaffe i Japan.
Idag gick jag dit (själv) innan jag for till Chiba och kvinnan i kassan slog in studentrabatten utan att jag behövde visa kortet och frågade om jag skulle fira att det var fredag...det skulle jag :)
/Elin
Jag dansar för mig själv fastän jag vet att sånt kan kallas ensamhet.
Det finns en annan Winnerbäckstrof som har ekat i mitt huvud under en längre tid: Jag är en av alla dom som kan gå vilse när som helst om jag behagar, se tiden an. Och jag går gärna vilse just inatt.
Detta i kombination med något pappa sa till mig när jag flyttade till Linköping (att man måste gå ut och lära känna sin omgivning, för hur ska man annars hitta?) har under en längre tid fått mig att vilja fara till Chiba och bara...gå vilse.
Så idag gjorde jag det!
Jag tog tåget från Inage till Chiba (två hållplatser och ingen tid) en stund efter klockan 15 (hade farit hem från skolan först för att ringa och gratta pappa på födelsedagen innan han for på jobbet). Sen följde jag strömmen av människor ut från stationen och stod en stund och tittade mig omkring ute på trottoaren.
Vart skulle jag bäst gå? Chiba sägs ha lika många invånare som Stockholm, men jag antar att det är på en komprimerad yta. I vilket fall som helst så är det ganska mycket potentiellt område att gå vilse på. Jag gick rakt fram, sen åt vänster, så rakt fram och så vänster igen. Jag fortsatte att gå utan att fundera, gick över gatan där det var grönt, svängde där det var rött, hittade många lustigt målade hus i små gränder, blinkade skyltar både här och var, ja till och med en snidad Napoleon på en husvägg...men vilse kom jag inte.
I en timmes tid vandrade jag omkring i Chiba, utan mål eller plan. Jag skulle inte köpa något även om jag hade pengar ifall jag skulle hitta något jag ville ha, jag hade ingen tid att passa (även om jag ska vara på middag om 20 minuter) och jag hade ingen med mig som kunde komma med åsikter. Det var bara jag och min iPod.
Jag var inte så intresserad av mp3-spelare när de kom eftersom jag tyckte det gjorde musiken för lättillgänglig. Vilket låter som ett jättedumt argument, men nu, när jag har den så håller jag fast vid att det gör musiken alldeles för lättillgänglig och hela mitt liv får ett soundtrack. Ibland passar det, ibland passar det inte, men att tågets dörrar öppnas samtidigt som Darkwing Duck-themet började tyckte jag var kul. Lika så att The day before you came spelades medan jag korsade en stor gata och Top Gun-themet är alltid en höjdare när man går på stora, raka gator...
Vad jag försöker säga är att musiken nog tog bort lite av staden.
När mina fötter fört mig till ett Starbucks bestämde jag mig för att gå in och sätta mig där. Beställde kaffe och kaka för massa pengar och satte mig vid det stora fönstrena och tog fram min skrivbok. Här tog jag av mig mp3-spelaren och lyssnade till människorna omkring mig och espressomaskinens pysande som blandades med amerikanska julsånger. De flesta kunder satt som jag med en bok och en kopp kaffe, obekymrade om världen omkring dem. Väldigt få var där med någon.
Jag tycker om att sitta på café ensam. Jag tycker visserligen om att göra det tillsammans med folk också, men jag har ingenting emot att sitta där själv. Att vara på ett café är att vara ensam tillsammans med andra. När jag i Linköping säger att "idag gick jag ner på stan, köpte en kaffe och satte mig vid kyrkan och drack den." brukar folk titta undrande på mig och fråga "Själv?" Ja, själv. Då säger många "Det skulle jag aldrig göra!" och de får väl stå för dem. Jag kan dricka kaffe själv, det behöver ingen hjälpa mig med.
Bara för att jag är själv betyder det inte att jag är ensam. De gånger man väljer att vara för sig själv är man inte ensam, det är gångerna man inte väljer det som man är ensam. Jag tror många har svårt att förstå det. De som har stört problem med att förstå sig på mina kaffe-drickar-vanor är de som aldrig har varit ensamna och är rädda för att bli det. Visst leker jag psykolog nu, men jag tror det ligger något i det.
Jag vet vad det är att vara ensam, men jag vet också hur det är att bara vara för mig själv. Att vara för mig själv är emellanåt det jag gillar bästa i hela världen. Därför tycker jag om att dricka kaffe med bara ett block och en penna...ibland till och med utan det. I Sex and the City finns det ett avsnitt som heter "plus One is the lonliest number" och det tror jag verkligen. Att vara själv är inte ensamt, det är att vara utan någon som är jobbigt. Jag är inte utan någon, jag är bara själv och i dagsläget trivs jag bra med mig själv.
Nu måste jag dock försvinna två trappor upp där min middag väntar!
/Elin
Ps. Personalen på Plumeria känner igen mig! Tihi
Detta i kombination med något pappa sa till mig när jag flyttade till Linköping (att man måste gå ut och lära känna sin omgivning, för hur ska man annars hitta?) har under en längre tid fått mig att vilja fara till Chiba och bara...gå vilse.
Så idag gjorde jag det!
Jag tog tåget från Inage till Chiba (två hållplatser och ingen tid) en stund efter klockan 15 (hade farit hem från skolan först för att ringa och gratta pappa på födelsedagen innan han for på jobbet). Sen följde jag strömmen av människor ut från stationen och stod en stund och tittade mig omkring ute på trottoaren.
Vart skulle jag bäst gå? Chiba sägs ha lika många invånare som Stockholm, men jag antar att det är på en komprimerad yta. I vilket fall som helst så är det ganska mycket potentiellt område att gå vilse på. Jag gick rakt fram, sen åt vänster, så rakt fram och så vänster igen. Jag fortsatte att gå utan att fundera, gick över gatan där det var grönt, svängde där det var rött, hittade många lustigt målade hus i små gränder, blinkade skyltar både här och var, ja till och med en snidad Napoleon på en husvägg...men vilse kom jag inte.
I en timmes tid vandrade jag omkring i Chiba, utan mål eller plan. Jag skulle inte köpa något även om jag hade pengar ifall jag skulle hitta något jag ville ha, jag hade ingen tid att passa (även om jag ska vara på middag om 20 minuter) och jag hade ingen med mig som kunde komma med åsikter. Det var bara jag och min iPod.
Jag var inte så intresserad av mp3-spelare när de kom eftersom jag tyckte det gjorde musiken för lättillgänglig. Vilket låter som ett jättedumt argument, men nu, när jag har den så håller jag fast vid att det gör musiken alldeles för lättillgänglig och hela mitt liv får ett soundtrack. Ibland passar det, ibland passar det inte, men att tågets dörrar öppnas samtidigt som Darkwing Duck-themet började tyckte jag var kul. Lika så att The day before you came spelades medan jag korsade en stor gata och Top Gun-themet är alltid en höjdare när man går på stora, raka gator...
Vad jag försöker säga är att musiken nog tog bort lite av staden.
När mina fötter fört mig till ett Starbucks bestämde jag mig för att gå in och sätta mig där. Beställde kaffe och kaka för massa pengar och satte mig vid det stora fönstrena och tog fram min skrivbok. Här tog jag av mig mp3-spelaren och lyssnade till människorna omkring mig och espressomaskinens pysande som blandades med amerikanska julsånger. De flesta kunder satt som jag med en bok och en kopp kaffe, obekymrade om världen omkring dem. Väldigt få var där med någon.
Jag tycker om att sitta på café ensam. Jag tycker visserligen om att göra det tillsammans med folk också, men jag har ingenting emot att sitta där själv. Att vara på ett café är att vara ensam tillsammans med andra. När jag i Linköping säger att "idag gick jag ner på stan, köpte en kaffe och satte mig vid kyrkan och drack den." brukar folk titta undrande på mig och fråga "Själv?" Ja, själv. Då säger många "Det skulle jag aldrig göra!" och de får väl stå för dem. Jag kan dricka kaffe själv, det behöver ingen hjälpa mig med.
Bara för att jag är själv betyder det inte att jag är ensam. De gånger man väljer att vara för sig själv är man inte ensam, det är gångerna man inte väljer det som man är ensam. Jag tror många har svårt att förstå det. De som har stört problem med att förstå sig på mina kaffe-drickar-vanor är de som aldrig har varit ensamna och är rädda för att bli det. Visst leker jag psykolog nu, men jag tror det ligger något i det.
Jag vet vad det är att vara ensam, men jag vet också hur det är att bara vara för mig själv. Att vara för mig själv är emellanåt det jag gillar bästa i hela världen. Därför tycker jag om att dricka kaffe med bara ett block och en penna...ibland till och med utan det. I Sex and the City finns det ett avsnitt som heter "plus One is the lonliest number" och det tror jag verkligen. Att vara själv är inte ensamt, det är att vara utan någon som är jobbigt. Jag är inte utan någon, jag är bara själv och i dagsläget trivs jag bra med mig själv.
Nu måste jag dock försvinna två trappor upp där min middag väntar!
/Elin
Ps. Personalen på Plumeria känner igen mig! Tihi
12 november 2008
Går det att få stil på den här då?
Ja, värre har jag sett...Här förvandlas smuts och trasor, till silkesrosett.
Först: Jag vet att Mulan är kines. Våga inte ifrågasätta mina Disneykunskaper!Rätt asiatiskt land eller inte, liknande som på bilden över hände mig idag!
För någon vecka sedan gav de oss ett papper att fylla i över japanska kultursaker som vi ville prova på. Glad i hågen kryssade jag för allt, lämnade in och sedan glömde jag bort det till i måndags när de skickade mig ett mail till telefonen och sa att jag skulle komma till Tatamarummet ovanför cafeterian kl 12.50 på onsdag (idag). Man argumenterar inte med mail till telefonen, så idag kl 12.50 befann jag mig i tatamarummet ovanför cafeterian för att prova yukata. I korta ord är en yukata en traditionell japansk klädsel, en sommarkimono och mycket lättare (och simplare) än det plagg som poppar upp i svenskars huvud när man hör ordet "kimono" (om man inte är den som direkt tänker på en yukata och inte alls tänker på en kimono? hmm). Om man vill veta mer så finns ju alltid wikipedia.
Det var en grupp med söta gamla män och kvinnor som var medlemmar i någon form av kulturförening i Chiba. Jag tror det är människor som saknar sitt studentliv och skapar cirklar efter att de gått i pension. De var hemskt trevliga och verkade ha väldigt roligt tillsammans.
Kvinnorna hade ordnat så fint och lagt fram yukata åt oss (det är märkligt att inte göra ord till plural) och vi fick välja en av dem. Jag tog en blå med ett rött band! Knappt hade jag gjort det innan en av kvinnorna kom fram och efter någon bugning tog den ifrån mig igen och bad mig vika upp jeansen och ta av mig tjocktröjan. Allt med japanska och kroppsspråk.
Sen började hon klä på mig. Hon kändes som en av mössen i Askungen när hon tassade omkring mig och drog saker åt ena och andra hållet. Jag vet inte alls allt hon gjorde. Mumlade lite gjorde hon, frågade varifrån jag var och om jag provat en yukata tidigare. Hon band ett så vackert band runt min mage (eller nedre delen av revbenen egentligen) och sen placerade hon dit en platta, band ett till band runt och sen var det dags för det fina röda banet!
Det var länge sedan jag var så nära en annan människa som jag var denna japanska kvinna. Hon praktiskt taget stod på mig medan hon sträckte sina armar runt mig för att knyta och linda och binda. Från alla håll! Hon drog och hon ordnade och hon donade. Sen gick hon ett steg tillbaka, tittade på mig och suckade, drog lite i något på yukata och sa "hen..." vilket betyder typ "konstigt". Så hon ordnade lite till och sen var jag klar!
Trodde jag...efter några fotograferingar, ett antal korta samtal med japanska män och kvinnor som underade samma saker som kvinnan som klätt på mig (varifrån jag kom och ifall jag haft yukata tidigare), tog en kvinna tag i mig och sa att rosetten på ryggen var fel! Så medan jag stod med armarna utåt drog tre små japanska kvinnor i detta röda band och rättade till knuten. Aldrig har så många brytt sig om vad jag haft på mig.
Nelle (Tyskland), jag, Jasmine (USA)
Den första rosetten
Samtliga som var med på provningen och kvinnorna som hjälpte oss./Elin
11 november 2008
Tema: Japansk mat II
Tydligen så blev alla inte nöjda med det förra matinlägget, så nu har jag ett till. Den här gången inte lika riktat till mor och Pernilla, men jag hoppas ändå att de ska bli lite mer positivt inställda till maten.
Vi börjar med okonomiyaki. Vi åt detta när den kinesiska kanadensiskan fyllde 20 och de som tillagar okonomiyakin i denna film är de alltid lika underbara Makie (besticken) och Nozomi (skålen med smet). Det var mycket gott och jag tror att det här är vad vi ska göra när mamma fyller år. Vad säger du mamma? Det är lite som omelett och pizza i ett!
Vi börjar med okonomiyaki. Vi åt detta när den kinesiska kanadensiskan fyllde 20 och de som tillagar okonomiyakin i denna film är de alltid lika underbara Makie (besticken) och Nozomi (skålen med smet). Det var mycket gott och jag tror att det här är vad vi ska göra när mamma fyller år. Vad säger du mamma? Det är lite som omelett och pizza i ett!
Nästa hälsning kommer från Askungen, som vill berätta om hur hon fick sin klänning...eller så är nästa film från ett sushiställe en bits cykelväg från var jag bor. Sushin är...inte den bästa, men det är rätt billigt och absolut inte äckligt. Ber om ursäkt för att det är en rätt tråkig film med lite mat på rullbandet, men i filmen som faktiskt hade mycket mat är det en tysk som sträcker sig fram och täcker hela bilen en stund, så jag föredrog denna.
/Elin
10 november 2008
Tusen blad-stammen
Idag har jag haft möte med mina japaner. Det är totalt omöjligt för mig att hänga med när de pratar och aldrig har väl uttrycket bits-and-pieces funkat bättre när man ska förklara hur mycket jag förstår av samtalet omkring mig. Hemskt många ord tror jag mig känna igen, men betydelsen lämnade jag kvar på kanjikorten som slängde i flytten.
Mina japaner, om jag inte sagt det redan, ska hjälpa mig med presentationen av Sverige och LiU. Vi konstaterade att jag ska sammanställa material och sedan göra PPP:n (Power Point Presentationen för den som inte är insatt i I-sektionens förkortningar). Schemat för nästa vecka är:
Elin: Make material. and Japanese.
The others: Study Sweden. and English.
Jag tyckte det var väldigt kul att jag skulle få göra japanska, för då skulle jag göra det mycket lättare än vad det är nu. Skämtet gick dock rakt över huvudet på mina japaner.
Jag vet inte vad någon av dem heter. Vet nästan vad killen heter, men det hjälper inte mycket när det är oartigt att kalla folk vid pronomen. Jag vet inte heller hur de skriver sina namn med kanji vilket gör det totalt omöjligt för lilla mig att ta kontakt med dem via telefonen. Jag måste ta och lära killen säga: "Ring inte oss, vi ringer dig" Haha!
För att göra namnsaken lättare har jag bestämt mig för att döpa om dem till deras indiannamn. Indiannamn är ju bra på så vis att när de vita kom till Amerika så översattes namnen till engelska. Alltså borde det gå lika bra att översätta det till svenska.
Min stam består av följande individer (tror jag):
Guldrisfältet
Mitt i bäcken
Söta Sawa (hittade ingen betydelse för: 澤, men namnet blev ändå lättare att komma ihåg)
Krysantemum damm (vilket inte gjorde det lättare förrän jag googlade krysantemum)
Sen är det jag då...Stands-with-fist eller något liknande udda. IKEA no kuni kara kita hito...slår Hon-som-inte-kan-öppna-dörrar iaf ;)
Puss på dig Ida!
/Elin
Mina japaner, om jag inte sagt det redan, ska hjälpa mig med presentationen av Sverige och LiU. Vi konstaterade att jag ska sammanställa material och sedan göra PPP:n (Power Point Presentationen för den som inte är insatt i I-sektionens förkortningar). Schemat för nästa vecka är:
Elin: Make material. and Japanese.
The others: Study Sweden. and English.
Jag tyckte det var väldigt kul att jag skulle få göra japanska, för då skulle jag göra det mycket lättare än vad det är nu. Skämtet gick dock rakt över huvudet på mina japaner.
Jag vet inte vad någon av dem heter. Vet nästan vad killen heter, men det hjälper inte mycket när det är oartigt att kalla folk vid pronomen. Jag vet inte heller hur de skriver sina namn med kanji vilket gör det totalt omöjligt för lilla mig att ta kontakt med dem via telefonen. Jag måste ta och lära killen säga: "Ring inte oss, vi ringer dig" Haha!
För att göra namnsaken lättare har jag bestämt mig för att döpa om dem till deras indiannamn. Indiannamn är ju bra på så vis att när de vita kom till Amerika så översattes namnen till engelska. Alltså borde det gå lika bra att översätta det till svenska.
Min stam består av följande individer (tror jag):
Guldrisfältet
Mitt i bäcken
Söta Sawa (hittade ingen betydelse för: 澤, men namnet blev ändå lättare att komma ihåg)
Krysantemum damm (vilket inte gjorde det lättare förrän jag googlade krysantemum)
Sen är det jag då...Stands-with-fist eller något liknande udda. IKEA no kuni kara kita hito...slår Hon-som-inte-kan-öppna-dörrar iaf ;)
Puss på dig Ida!
/Elin
09 november 2008
Alla dessa ord...
Jag har många idéer när det kommer till den här bloggen. Det finns så många saker som jag redan nu vet att jag ska skriva om. Saker som jag vill att ni ska läsa och få ta del av. Men det verkar alltid komma massa andra saker ivägen. Saker som är mer aktuella och saker som kanske passar bättre in i mitt humör för dagen. Listan med saker blir bara längre och längre, ändå får jag svårare och svårare att printa ner det här. Ni har kanske svårt att tro det efter att jag lagt upp tre inlägg igår, men det är så.
I nästan 6 timmar har jag nu suttit framför datorn och inte gjort någonting. Jag hade kunnat skriva om någon av alla dessa ämnen som vill ut, men istället sitter jag och försöker bli lika bra på engelska medicinska termer som jag är på engelska kriminaltermer. Fråga inte.
Jag hade också kunnat göra läxa, tyvärr vill jag aldrig mer göra läxa i hela mitt liv. Utan att låta allt för dryg, men jag är lite för smart för mitt eget bästa. Jag klarar mig tillräckligt bra på att inte plugga för att jag ska orka göra det. Efter tre år på universitetet har jag bara tre tentor efter mig...tänk vad det hade kunnat vara om jag pluggat lika hårt på universitetet som jag gjorde under högstadiet och gymnasiet? Jag får inga toppbetyg längre, men jag har slutat sträva efter dem. Det är för jobbigt och för osäkert nu mer. Förr visste jag att om jag slet hårt så fick jag mina MVG. Nu kan jag slita arslet av mig och fortfarande inte få en femma. Därför nöjer jag mig med att inte anstränga mig och knappt få en trea.
Vill ni veta varför jag började plugga efter gymnasiet? Jag hade inga andra alternativ. Ingenstans i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig något annat än att plugga vidare på universitetet direkt efter gymnasiet...för vad skulle jag göra i ett år? Jag hade provat jobba under hela gymnasietiden och visst, det var toppen att ha ett jobb och lite extra pengar, men vet ni hur tråkigt det är att plocka upp 112 trombylburkar? Då var ändå trombyl en av de roligare, just eftersom de var så många (siffran är för ovanlighetens skull korrekt, det kom alltid 112 trombyl åt gången). Jobba med något som inte krävde annat än socialkompetens i ett helt år var inget för mig och det visste jag. Ergo: börja plugga!
Tre år senare undrar jag nu vad jag gör med mitt liv. I dagsläget finns det inget som förmår mig att plugga. Jag är i Japan, men inte ens det kan motivera mig till att plugga japanska. Det enda som får mig att lyfta pennan är att det finns inlämningar. Hade det inte funnits hade jag inte ens gjort det lilla de kräver av oss. Kring 100 000 kostar det att vara här. Visst säger jag ofta, med viss stolthet över det svenska systemet, att jag inte behöver bekymra mig om pengar för jag "får" pengar av staten...och visst får jag dem nu, men lika fullt är det dubbelt studielån för det här året som ska betalas tillbaka.
Det sägs att man bara kommer ihåg de bra stunderna, och det är sant. Jag kommer inte ihåg hur jobbigt jag tyckte att gymnasiet var emellanåt, det enda jag minns är att jag hade the time of my life och tillsist somnade jag i en soffa på Boddan i min balklänning tillsammans med Joel. På samma sätt har jag egentligen inga minnen av högstadiet, bara en känsla för färgen på mitt skåp och den där röda sammetssoffan som jag satt i tillsammans med Magdalena den första dagen vi kom dit. Med andra ord kommer jag inte minnas kvällar som den här när jag lämnar Japan. Antagligen är det lika bra.
Visst, det är en av mina mer mellankoliska kvällar, men det blir så om man sitter bakom fördragna gardiner med läxa att göra som man inte gör och egentligen bara gömmer sig för resten av världen. Dock ändrar inte det faktumet att jag började plugga utan att veta vad jag ville bli när jag blir stor och att jag i 15 år har pluggat utan ett ordentligt break.
Någonstans på vägen tappade jag bort vem jag är...Åren jag skulle ha kommit fram till det ägnade jag åt att plugga och nu orkar jag inte plugga längre så jag måste hitta något annat att definiera min person som.
/Elin
I nästan 6 timmar har jag nu suttit framför datorn och inte gjort någonting. Jag hade kunnat skriva om någon av alla dessa ämnen som vill ut, men istället sitter jag och försöker bli lika bra på engelska medicinska termer som jag är på engelska kriminaltermer. Fråga inte.
Jag hade också kunnat göra läxa, tyvärr vill jag aldrig mer göra läxa i hela mitt liv. Utan att låta allt för dryg, men jag är lite för smart för mitt eget bästa. Jag klarar mig tillräckligt bra på att inte plugga för att jag ska orka göra det. Efter tre år på universitetet har jag bara tre tentor efter mig...tänk vad det hade kunnat vara om jag pluggat lika hårt på universitetet som jag gjorde under högstadiet och gymnasiet? Jag får inga toppbetyg längre, men jag har slutat sträva efter dem. Det är för jobbigt och för osäkert nu mer. Förr visste jag att om jag slet hårt så fick jag mina MVG. Nu kan jag slita arslet av mig och fortfarande inte få en femma. Därför nöjer jag mig med att inte anstränga mig och knappt få en trea.
Vill ni veta varför jag började plugga efter gymnasiet? Jag hade inga andra alternativ. Ingenstans i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig något annat än att plugga vidare på universitetet direkt efter gymnasiet...för vad skulle jag göra i ett år? Jag hade provat jobba under hela gymnasietiden och visst, det var toppen att ha ett jobb och lite extra pengar, men vet ni hur tråkigt det är att plocka upp 112 trombylburkar? Då var ändå trombyl en av de roligare, just eftersom de var så många (siffran är för ovanlighetens skull korrekt, det kom alltid 112 trombyl åt gången). Jobba med något som inte krävde annat än socialkompetens i ett helt år var inget för mig och det visste jag. Ergo: börja plugga!
Tre år senare undrar jag nu vad jag gör med mitt liv. I dagsläget finns det inget som förmår mig att plugga. Jag är i Japan, men inte ens det kan motivera mig till att plugga japanska. Det enda som får mig att lyfta pennan är att det finns inlämningar. Hade det inte funnits hade jag inte ens gjort det lilla de kräver av oss. Kring 100 000 kostar det att vara här. Visst säger jag ofta, med viss stolthet över det svenska systemet, att jag inte behöver bekymra mig om pengar för jag "får" pengar av staten...och visst får jag dem nu, men lika fullt är det dubbelt studielån för det här året som ska betalas tillbaka.
Det sägs att man bara kommer ihåg de bra stunderna, och det är sant. Jag kommer inte ihåg hur jobbigt jag tyckte att gymnasiet var emellanåt, det enda jag minns är att jag hade the time of my life och tillsist somnade jag i en soffa på Boddan i min balklänning tillsammans med Joel. På samma sätt har jag egentligen inga minnen av högstadiet, bara en känsla för färgen på mitt skåp och den där röda sammetssoffan som jag satt i tillsammans med Magdalena den första dagen vi kom dit. Med andra ord kommer jag inte minnas kvällar som den här när jag lämnar Japan. Antagligen är det lika bra.
Visst, det är en av mina mer mellankoliska kvällar, men det blir så om man sitter bakom fördragna gardiner med läxa att göra som man inte gör och egentligen bara gömmer sig för resten av världen. Dock ändrar inte det faktumet att jag började plugga utan att veta vad jag ville bli när jag blir stor och att jag i 15 år har pluggat utan ett ordentligt break.
Någonstans på vägen tappade jag bort vem jag är...Åren jag skulle ha kommit fram till det ägnade jag åt att plugga och nu orkar jag inte plugga längre så jag måste hitta något annat att definiera min person som.
/Elin
08 november 2008
Dagens I-landsproblem i Japan.
- Min toalett är fruktansvärt liten! När man duschar blir hela rummet blött och man kan inte gå på toa efter det utan att bli blöt om fötterna (på flera, flera timmar).
- Larmet på min telefon ringer inte om telefonen är avslagen. Vilket innebär att jag inte kan stänga av den under natten, vilket i sin tur innebär att den kan ladda ur och inte väcka mig på morgonen.
- Köket i lägenheten har bara en platta. Det är alltså svårt att laga mat som kräver mer än två kastruller/pannor.
- Frysfacket är minimalt. Så att storhandla är out of the question.
- Lakanen har dragkedjor! Jobbigt att få till en bra bäddning när hela sidan på lakanet är ett stort hål. Saknar "armhålen" högst upp på lakanet.
- Kaffet är svagt. Å andra sidan är det ganska billigt, så det jämnar kanske ut sig?
- Internet är svajigt. Med andra ord helt opålitligt, vissa dagar är de bra andra gånger är det dåligt. Alla dagar är det irriterande.
- Sidorna jag ser kriminalserier på stör Skype. Detta kan vara det mest irriterande och mest onödiga problemet av alla, men det irriterar mig dagligen.
- Mitt hår börjar bli för långt...och jag kan fortfarande inte förklara för en frisör hur jag vill ha det.
- Criminal Minds, Heroes, Greys och CSI kommer inte ut ofta nog. Så nu har jag börjat se på House också.
07 november 2008
Sing along Songs!
Jag sjunger när jag cyklar till skolan.
Det spelar ingen roll vad det är för väder, det finns alltid en sång att sjunga. Framförallt när man har en iPod full med musik. Det är inte bara Lars Winnerbäck längre, även om det ofta börjar med en sån...annars är Penny Lane en ny favorit, framförallt när det är soligt ute.
Högt sjunger jag när jag cyklar till skolan.
Morgontrafiken i Inage är ganska hettsig. Antagligen inte värre än någon annanstans, men jag befinner mig sällan på cykel under rusningstimmarna någon annanstans. Affärsmän som springer till bussar och tåg, skolungdomar i sina uniformer, ointresserade universitetsstudenter på sina cyklar, bilar som fortfarande kör på fel sida av vägen...Ingen bryr sig om att lyssna när jag sjunger och även om de gjorde det skulle de inte förstå och sen är jag borta en sekund senare.
Vad säger Herrna "Sluta sjung på stationen" och "Man sjunger inte i korridorskök"?
Jag sjunger när jag skuttar (!) omkring på campus också...bara för att jag kan. Det är totalt omöjligt att sticka ut i Japan, det är också totalt omöjligt för en utlänning att passa in...så varför anstränga sig i onödan att göra det ena eller det andra? Jag sjunger när det passar mig (för vem stör det under rusningstrafiken om jag sjunger Winnerbäck och Beatles?) och skuttar när det passar mig (inte som om folk inte stirrar nog ändå).
Om detta inte funkar heller så finns ju alltid karaoke...
Undra varför karaoke inte är större i Sverige egentligen? Allsångens förlovade land...Svenskar sjunger, framförallt när de är berusade. Så varför är inte karaokebarer mer vanligt förekommande i Sverige? Jag ska nog ordna det när jag kommer hem...
Jag har förresten hittat det absolut roligaste med karaoke: Disney, Sailor Moon och Pokemon!
Varför? Vi är många människor, från många olika delar av världen och med nästan lika många språk. Språk är den absolut största barriären att ta sig över när man ska lära känna människor. Kan man inte kommunicera så är det svårt att bygga upp och uppehålla en relation. För de av er som läser Jessica och Johans blogg så skrev Johan för ett tag sedan några kloka ord om hur uppenbart det faktiskt blir med språkbarriärer när man är i såna här situationer.
Därför är dessa tre (Disney, Saolor Moon och Pokemon) så underbara. Vi upptäckte det på Girls-night-out när en av de japanska tjejerna slog på Sailor Moon introt och en av amerikanskorna började sjunga den på engelska. En sång, tre språk (japanska, engelska, svenska). Idag gjorde vi samma sak med Hakuna matata: en sång, fem(!) språk (engelska, svenska, japanska, spanska och portugisiska). Språkskillnaderna spelade ingen roll, en låt men allas modersmål. Det var helt underbart att sitta där medan micken gick varvet runt.
Som avslutning måste jag bara säga att det enda som förstör mina karaoke-kvällar är tankar på vilka sånger jag skulle ha sjungit om jag varit där med andra människor. Jag sitter med den telefonkatalogtjocka boken och bläddrar medan jag tänker saker som "Den här måste vi sjunga när mamma och pappa kommer", "Jag och Ida kan sjunga den här", "Undra om Karl kan den här texten?", "Tänk att få göra det här med tjejrna i Boden...Då skulle vi ta allt från Boddans dansgolv!", "Tänk att ha det här före en kravall..." osv osv osv tills jag väljer Penny Lane eller Wonderwall (eller varför inte Waterloo och sjunger den på svenska?).
/Elin
(Ja, jag menar Cedric och Oscar, och pokemon var också tre språk för den som undrade.)
Det spelar ingen roll vad det är för väder, det finns alltid en sång att sjunga. Framförallt när man har en iPod full med musik. Det är inte bara Lars Winnerbäck längre, även om det ofta börjar med en sån...annars är Penny Lane en ny favorit, framförallt när det är soligt ute.
Högt sjunger jag när jag cyklar till skolan.
Morgontrafiken i Inage är ganska hettsig. Antagligen inte värre än någon annanstans, men jag befinner mig sällan på cykel under rusningstimmarna någon annanstans. Affärsmän som springer till bussar och tåg, skolungdomar i sina uniformer, ointresserade universitetsstudenter på sina cyklar, bilar som fortfarande kör på fel sida av vägen...Ingen bryr sig om att lyssna när jag sjunger och även om de gjorde det skulle de inte förstå och sen är jag borta en sekund senare.
Vad säger Herrna "Sluta sjung på stationen" och "Man sjunger inte i korridorskök"?
Jag sjunger när jag skuttar (!) omkring på campus också...bara för att jag kan. Det är totalt omöjligt att sticka ut i Japan, det är också totalt omöjligt för en utlänning att passa in...så varför anstränga sig i onödan att göra det ena eller det andra? Jag sjunger när det passar mig (för vem stör det under rusningstrafiken om jag sjunger Winnerbäck och Beatles?) och skuttar när det passar mig (inte som om folk inte stirrar nog ändå).
Om detta inte funkar heller så finns ju alltid karaoke...
Undra varför karaoke inte är större i Sverige egentligen? Allsångens förlovade land...Svenskar sjunger, framförallt när de är berusade. Så varför är inte karaokebarer mer vanligt förekommande i Sverige? Jag ska nog ordna det när jag kommer hem...
Jag har förresten hittat det absolut roligaste med karaoke: Disney, Sailor Moon och Pokemon!
Varför? Vi är många människor, från många olika delar av världen och med nästan lika många språk. Språk är den absolut största barriären att ta sig över när man ska lära känna människor. Kan man inte kommunicera så är det svårt att bygga upp och uppehålla en relation. För de av er som läser Jessica och Johans blogg så skrev Johan för ett tag sedan några kloka ord om hur uppenbart det faktiskt blir med språkbarriärer när man är i såna här situationer.
Därför är dessa tre (Disney, Saolor Moon och Pokemon) så underbara. Vi upptäckte det på Girls-night-out när en av de japanska tjejerna slog på Sailor Moon introt och en av amerikanskorna började sjunga den på engelska. En sång, tre språk (japanska, engelska, svenska). Idag gjorde vi samma sak med Hakuna matata: en sång, fem(!) språk (engelska, svenska, japanska, spanska och portugisiska). Språkskillnaderna spelade ingen roll, en låt men allas modersmål. Det var helt underbart att sitta där medan micken gick varvet runt.
Som avslutning måste jag bara säga att det enda som förstör mina karaoke-kvällar är tankar på vilka sånger jag skulle ha sjungit om jag varit där med andra människor. Jag sitter med den telefonkatalogtjocka boken och bläddrar medan jag tänker saker som "Den här måste vi sjunga när mamma och pappa kommer", "Jag och Ida kan sjunga den här", "Undra om Karl kan den här texten?", "Tänk att få göra det här med tjejrna i Boden...Då skulle vi ta allt från Boddans dansgolv!", "Tänk att ha det här före en kravall..." osv osv osv tills jag väljer Penny Lane eller Wonderwall (eller varför inte Waterloo och sjunger den på svenska?).
/Elin
(Ja, jag menar Cedric och Oscar, och pokemon var också tre språk för den som undrade.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)