Stockholms central skrämmer mig inte längre.

Vissa människor försätter sig verkligen i jobbiga situationer. Om det är med flit eller inte är nog olika från person till person och de bakomliggande motiven varierar nog också friskt, men hur kan man fara till Tokyo, Asiens metropol, med mig som guide?

Idag var jag i Tokyo igen, den här gången tillsammans med tre andra utbytesstudenttjejer från Chiba. Det var (från vänster) Tracy; den kinesiska kanadensiskan, Kelly; den koreanska amerikanskan och Jamsine; den mexikanska amerikanskan (väldigt tråkigt att bara vara svensk ibland...).


Diskussionerna om resan hade varit ganska lösa och jag hade bidragit med att veta hur Harajuku skrevs med kanji (med andra ord kunde jag hitta det på kartan), men vi hade inte sagt att vi skulle dit. På vägen till stationen fick jag dock veta att det bara var jag som varit i Tokyo tidigare och att ingen annan hade koll på någonting. Heh...

Jag är från Boden, ett samhälle som har fyra busslinjer (plus länstrafiken). Jag tycker att Stockholms centralstation är stor och skrämmande. Mitt lokalsinne är bara snäppet bättre än norrköpingsbornas... :P En av mitt livs största bedrifter är att själv ta mig från Cedric till Victor med hjälp av Stockholms lokaltrafik (Cedric bor norr om stan, Victor söder om den). Det enda som egentligen talade för mig var väl att jag visste hur Harajuku skrevs i kanji. Hade du valt att fara till Tokyo med mig som sakkunnig? Men vi tog oss dit utan större problem (inga problem alls faktiskt och vi hade sittplats hela vägen!) och jag var så stolt över mig själv att jag lyckades ta rätt håll på Yamanote linjen för att ta oss till Harajuku. Jag visste inte om de ville fara dit, men det var dit jag hittade, så de hade inget val!

Istället för att gå till vänster för att titta på "Tokyos Champs-Élysées", som den mexikanska amerkanskan kallade det efter att jag förklarat vad som fanns där, så gick vi till höger över en bro. Där på andra sidan bron låg Meiji Jingū, ett shintotempel som är uppkallt och tillägnat (och även spirituella gravplatsen för) kejsar Meiji. Det är lustigt att Wikipedia säger att det skulle ligga i Shibuya eftersom det bara är på andra sidan järnvägsspåret från Harajukus station, men jag kan inte ge mig in på att diskutera det där. Inte heller har jag tänkt ge mig in på att beskriva Meiji Jingū ikväll, det skulle göra inlägget för långt. Det tar jag i morgon.

När vi vandrat färdigt hos den gamle kejsarens ande tog vi oss dock till presentbutiken (eftersom alla helgedomar med självrespekt har en?) och tillbringade nästan lika lång tid där inne som vi hade gjort på tempelområdet. Allt var så fint och så välgjort och så dyrt....så i slutändan köpte vi inte så mycket mer än vykort i alla fall.

På vägen därifrån såg jag för första gången det där som Harajuku skulle vara känt för: ungdomar med uttrycksfull klädsel! Visserligen var det Halloween igår, men här i Japan verkar man bara fira Halloween på låtsas (lite som i Sverige fast med fler pumpor), och de här umgdomarna sägs gå klädda så här dagligen. Tyvärr var jag för feg för att ta kort på alla, men här är några:

Personen på den sista bilden är faktiskt, trot eller ej, en kille. Dessutom är bilden tagen under universitetsfestivalen, men han hade passat lika bra in i Harajuku där det finns affär efter affär med utstyschlar som dessa. Det fanns hemskt många som gick omkring i liknande kreationer på stan, men jag vågade som sagt inte ta kort.

Efter att ha känt oss malplacerade i dessa buktiker en stund och ätit lunch på ett mysigt jazz/bluse ställe gick vår trevande resa genom Tokyo vidare till Shinjuku. Än en gång överraskade jag mig själv med att ta befället (vilket kanske inte var jättekonstigt eftersom jag redan hade det i form av "den enda som varit där förr") och lyckades utan problem lokalisera två kanji som jag trodde var rätt (det slutade ju på samma sak som Harajuku) och tog oss sedan dit. Det var rätt! Men där började dock våra problem för dagen...

Det hade varit ganska smidigt att ta sig runt i Harajuku eftersom jag varit där en gång tidigare och vi egentligen bara gick gata upp och gata ner bland affärena med tuffast kläder. I Shinjuku hade vi ingen koll på något förutom att där skulle det finnas en Agnes B-affär (antagligen finns det på fler platser, men vi hade ingen annan adress). Med hjälp av adresslappen och vår knackliga japanska hittade vi dock tillsist rätt! Dock inte före att jag lett oss åt totalt fel håll...men tar ingen annan komandot så måste jag ju...eller?

Agnes B är tydligen ett väskmärke, något jag inte visste om tidigare. Detta startade dock en chain of events som innebar att fyra utbytestudenter sedan gick i alla väskaffärer som vi hittade fram till dess två av oss (inte jag) var panka för att för många väskor köpts. Då bytte vi till prylaffärer, men utan att faktiskt köpa något utan bara gå och peka och pilla och säga: Naaaaaaaw.

Det är väldigt, väldigt olika att uppleva Tokyo tillsammans med tre tjejer i jämförelse med att göra det med tre killar. Jag säger inte att det är bättre, bara att det är enorm skillnad. Sen att det var jag som ledde gruppen istället för att bara följa efter var också...intressant. Det är jobbigt att leda en grupp med människor som man inte riktigt känner eller vet vad de vill. Nå jag ville ha kaffe i alla fall och struntade i om de inte drack...för de sa inte emot. Sen tog jag oss tillbaka till Tokyos station via en helt annan linje än den vi åkt först (pluspoäng till mig!) och efter en timmes vandrande i det som tydligen heter "Tokyo" så hamnade vi i Ginza (tror vi) och då bestämde jag att det var dags att fara hem!

Sagt och gjort, ett byte senare satt vi alla fyra och sov på tåget hem till Inage igen. Sov är en överdrift, men när jag tittade upp igen var vi framme vid stationen just innan Inage (eller det var vad jag gissade på eftersom jag nästan kände igen kanjina).

Idag var en bra dag och även om jag inte köpte den där väskan så har jag fått se Tokyo med helt nya ögon. Mitt perspektiv och min vilja. Jag är väldigt övertygad om att Stockholms central kommer kännas lika stor nästa gång jag är där. Kanske är jag inte längre hon som är rädd för Centralen? Kanske kan jag fara till Tokyo själv nästa gång? Det finns så många sätt att växa på och Tokyo fortsätter att förbluffa och förstumma. Dock har jag redan hittat det bästa med Japans huvudstad...


/Elin