Jag har inte haft knästrumpor sen jag var 6 år.

Därför tänkte jag att det vore utmärkt att ha det när jag skulle till Tokyo och fira min 22:a födelsedag!

Jag ska inte gå in på hur många gånger jag bytte kläder och provade olika saker inför min första all-nighter i storstan, för det skulle bli pinsamt. Framförallt med tanke på att de jag skulle träffa var Jonas och David...och de har sett mig i de mest osmickrande utstyrschlar och situationer, så jag visste att de inte skulle fundera så mycket på ifall jag hade kjol eller byxor.

Funderar killar alls på sånt?

Jag funderade och provade och övervägde och provade igen i alla fall. Sen gick jag iväg till Maruetsu och köpte svarta knästrumpor! Länge höll jag dem i handen och funderade på om jag verkligen kunde pull-it-off, men konstaterade sedan att det var 280 yen och det kunde jag faktiskt kosta på mig. Klädseln för kvällen blev den svarta kjolen med de vita blommorna, ett svart linne, min vita kavaj och då de knähöga strumporna med mina ursöta små lackskor.

Runt 17 hoppar jag ner för trapporna och ut genom dörren. Slänger en sista blick i postfacket och ser PAKETET FRÅN SAPPORO! Det hade inte varit där när jag gick och köpte knästrumporna. Jag låste upp och klämde lite. Det var mjukt och min första tanke var vantar! Men jag hade lovat att inte öppna det förrän på söndag (idag) så jag sprang upp med det igen och lämnade det just innanför dörren.

Tågresan gick snabbt, tydligen kommer Yamanote-line hela tiden och lite oftare, så det där med tågbyten och väntetider var inget jag behövde bekymra mig om. Alltså kom jag tidigt till Shibuya där kvällen var planerad att äga rum. Jonas hade gjort en plan och den skulle starta kl 20 vid en av Shibuya-stations alla utgångar.

Två blonda pojkar (varav den ena är riktigt lång i jämförelse med japanerna) kan tyckas lätta att hitta, men icke. Det finns mycket människor i Shibuya och många är inte japaner. Sen att vi var på olika sidor av den enorma korsningen underlättade inte att hitta dem ;) Men vi hade ju mobiltelefoner och det gör allt mycket lättare!

Vi började kvällen med att vänta i ca 1 timme på ett bord på en restaurang som Jonas hade beskrivit som lite dyrare, men inte jättedyr och det var ett kul ställe som han trodde jag skulle gilla. SOM jag gillade det :D

Förutom väntetiden som var lite lång (och avslöjande eftersom vi hann med att se ganska mycket av spexet i förhand) var det stället toppen! Det var på andra bottenvåningen, i en grotta och det var som ett spökhus att gå ner där. Sen blev vi instängda i en cell (även om de var dåliga på att komma ihåg att stänga dörren) med ett litet bord och inga fönster.

David fascinerades över att jag och Jonas kunde sitta under bordet och sträckte sedan ut sina egna ben på hela den andra sidan där han satt själv. Kan inte säga att jag klandrar honom, måste vara jobbigt att vara lång i ett kort land. Själv gav jag upp att sitta ordentligt efter fem minuter och sträckte ut mina ben under bordet istället. Kunde tåflirta med Davids ben, haha, hoppas mina fötter inte störde för mycket.

Här till det roligaste med det här stället: Drinkarna.

NvTe...kommer ni ihåg hur vi pratade om att ha en fest där vi drack allting ur provrör, e-kolvar, bäger etc? Well, nu har jag gjort det!


I provrören var det likörer som man använde pipetten att få upp och blandade det sedan med det vita i e-kolven i en bägare som vi fått att dricka ur. Sen när det vita tog slut kunde man utan större problem shotta upp resten av likören. I mätglaset är 電気-shock (elchock), Davids drink, (det var jag och Jonas som lekte kemister med provrören) och det var verkligen en chock även om elen var utbytt mot alkohol.

För mig var annars chocken att David var den som drack upp sin öl fortast. Fast jag hade ju en så rolig drink att leka med...hihi....

Jag var dock nöjd med denna kemidrink, pojkarna däremot fortsatte sina expriment med diverse andra intressanta saker. Man kunde köpa tabletter och pulver till drinkarna också, men det ansåg vi oss klara oss utan. Sen behöver ingen vara orolig, med tanke på priserna så kan det omöjligt ha varit annat än placebo ;)

Jonas med ingredienser för att göra en kärleksdryck, även om han ansåg att det inte var någon höjdare att dricka persikoklumpar genom ett sugrör.

Det här kan vara kvällens bästa bild. Jag gissar att han injicerar den trögflytande röda geggan snarare än han drar ut blod, men man vet ju aldrig. Min alltid lika förståndiga lillasyster frågade om sprutan var vass, men det var bara en så där medicinspruta som man åt alvedon med när man var liten. Det tyckte hon lät bra eftersom fulla människor mycket väl kunde få för sig att injicera spriten...och ja Ida, du ser ju ;)

Min födesedagstårta var denna:

Det var ett spöke och en fångvaktare i röd läderkjol som kom med den efter att allt hade blinkat och varit svart och de försökt skrämma oss massa. Jag blev jätteglad :D

De söta pojkarna (Jonas och David) gav mig Aladdin på japanska i födelsedagspresent! Jag tror de känner mig haha! Så det blir något jag ska titta på här någon dag! UTAN text tänkte jag till och med. Borde förstå handlingen ändå ;)

Sen drog vi vidare!

Karaoke på tre personer är inte att förkasta! Det var jätteroligt och många sånger fick vi sjunga. Det är alltid kul att gå på karaoke med människor man inte gjort det med tidigare, inte minst när det är människor man känner väl...se vilka låtar de väljer, höra hur de sjunger...Karaoken var skitkul!

Sista delen av kvällen (tror att vi lämnade karaoken just efter 12) tillbringades på en klubb som hette Camelot. Jonas hade biljetter som gjorde det väldigt billigt för kvinnor och utlänningar att komma in. Vilket var en ganska...intressant målgrupp tycker jag.

Där inne spelades kanske inte riktigt min typ av musik, men när "min typ av musik" är [hg]:s repertuar är det kanske inte så kontisgt. För de som inte besökt [hg] så är "trallvänligt" och "svenskt" ord som man skulle kunna använda för att beskriva den. Väldigt lite schlager i Japan...

Det var jättekul att få dansa igen! Det var så länge sedan jag var ute och gjorde något annat än drack och sjöng karaoke. Visst, det är kul, men det är det att dansa också. Så jag njöt! I stora drag även om jag inte kunde sjunga med i låtarna (oftast för att det inte fanns någon text). På klubben träffade vi också Oscars kusin, aka Galna kendo-Martin. Av någon anledning tog han inte till sig det namnet riktigt när jag utbrast: ÅÅÅÅH! Det är ju du som är Galna kendo-Martin! Förstår inte vad han kunde ha emot det? :P

Klockan 5 stängde klubben.

Vid det laget var mina fötter trötta (men inte värre än en kväll på Flamman) och jag hade lyckats halka och falla pladask på rumpan en sväng. Hoppas inte allt för många såg det. Jag och David hade knölat in våra jackor i samma lilla skåp och det tog oss några 5 minuter att hitta igen rätt skåp igen. Jonas var borta, fast då och andra sidan händer det ofta när man går ut med honom. Vi ringde och började gå mot stationen eftersom tågen hade börjat gå igen. Där ringde vi en gång till och då var han på väg men samtalet bröts. Jag försökte ringa upp med min telefon men jag är så förutseende när jag tar mig an något att jag inte hade laddat min telefon inför resan. Vilket är en typiskt dålig grej egentligen. Utan att ha fått tag på Jonas igen tog jag och David tåget hem. Förlåt Jonas :( Vi var trötta.

Jag stod i strumplesten och väntade på tåget för fötterna orkade inte högklackat längre och det var inte så kallt. Samma sak gjorde jag på tåget efter att David gått av på andra eller tredje stationen efter Shibuya. Själv hade jag ytterligare 18-20 minuter på Yamanote...om nu det hade räckt. På Tokyostation fick jag vänta 3-7 minuter på tåget när jag tillsist kommit till rätt perrong (jag kan läsa skyltarna relativt väl nu) och hann svepa en burk med kaffe innan jag gick och satte mig. Hurra för sittplats mot Chiba!

Jag vågade inte luta mig bakåt, jag vågade inte sluta ögonen. Det var långa 40 minuter till Chiba i morse. Jag lyssnade på Winnerbäck och Beatles och försökte skriva något i mitt skrivblock för att inte somna. Blev dåligt skrivet, men somna gjorde jag inte.

Just innan klockan 7 var jag framme i Inage.

Det var lugnt och skönt. Ingen rusning.

Det är märkligt harmoniskt att vandra hem helt bedövad av trötthet och med ett ringande i öronen som fortfarande inte har gett med sig. Efter sista trafikljuset bytte jag till Winnerbäcks Kom och skuttade och sjöng hela vägen hem. Kvällen, natten och morognen hade varit lyckad...jag var lycklig.

När jag kom hem hittade jag presenten från Jessica och Johan igen och så fort mina stackars fötter kommit ur skorna tog jag paketet, trillade in i rummet och föll ner på stolen med paketet halvöppnat. Jag öppnade det och började gråta. Ingen lång stund, men av trötthet och släppta spänningar. Jag kramade luddet jag fått och satte fast mobilsmycket på mobilen.

När jag samlat mig igen och satt mobilen på laddning ringde jag hem eftersom det bara var 23 i Sverige. Det hindrade dock inte familjen Essner för att ha gått och lagt sig. Vad nu det är för stil på en lördagskväll.

Mamma undrade vad jag gjorde hemma redan, jag skulle ju inte komma hem ikväll. Vad svarar man på det? Klockan är sju mamma, jag kom inte hem ikväll.

Det gick lätt att somna.

Hur ska jag göra nu då? Ska jag ge en beskrvning av resten av dagen också? Ni kommer inte orka läsa och jag orkar faktiskt inte skriva heller. Hela resten av dagen (jag klev upp kl 13 vilket var bra för Jessica ringde nästan direkt efter att jag slängt benen över sängkanten) har varit full av små överraskningar från alla här! Inte minst frukosten utanför dörren eller att så många ville komma och fika med mig på Plumeria.

Jag satt fyra timmar på fiket och lyckades hälla i mig tre koppar kaffe och en kopp te. Hade tänkt sitta längre, men de stängde klockan 18 och vid det laget var jag faktiskt lite less på att sitta där. Men jag lär fler och fler ordet och innebörden av "fika" i alla fall.

Både igår och idag har varit toppendagar och jag vill tacka alla som har förgyllt den! Även om de flesta inte förstår svenska och läser detta haha. Ni som förstår ska ha ett extra stort tack, för det var ni som gjorde det mesta och det bästa!

Det här är mina födelsedagspresenter:
/Elin - 22 år