Igår var jag, som sagt, vid mitt första shintotempel. Ordet "tempel" i det här sammanhanget är ganska dåligt använt eftersom ordet redan har en väldigt strikt betydelse i det svenska språket medan det finns (minst) åtta olika typer av shintotempel som egentligen inte alls är en byggnad som är avsedd för böner och offergåvor och annat.
Meiji Jingū är ett enormt tempelområde. En gigantisk park mitt i Tokyo vars fågelkvitter och höga träd faktiskt stänger ute ljudet från tågen som passerar just utanför. Man kliver in under den stora porten, torii 鳥居, och in i skuggan från de enorma träden. Bort från stadens pulserande stress och in i en rofylld värld...full av turiter.
Det är ofta många torii som leder upp till själva huvudbyggnaden (det som väl egentligen skulle kallas tempel) och jag räknade att jag gick genom tre stycken från den väg som jag kom. All ways leads to Rome, heter det ju, men många leder också upp till tempelbyggnaden i ett shintotempel. Jag kommer inte ihåg vad meningen med dessa torii var (det var så länge sedan jag hade Mats) men har för mig att det på något vis skulle symbolisera en pilgrimsresa. Kan dock inte lita mer på denna information än på wikipedia, så fäst inte så stor vikt vid det.
På engelska kallar man shintotempel för shinto shrine, detta för att i detta område har man "enshrined" en gud, själen hos en avliden eller liknande. I Meiji Jingū är det kejsar Meijis och hans hustru kejsarinnan Shōkens själar som helgedomen och de ska, enligt shitoismen, finnas i denna park. Att detta tempels namn översätts till Jingū visar på kopplingen till kejsarhuset. Själarna blev (i brist på översättning av ett ord som jag bara förstår andemeningen av) enshirned här 1 november 1920, vilket gjorde gårdagen till platsens födelsedag! Vilket var ett trevligt sammanträffande eftersom det gjorde platsen full av liv och rörelse.
Redan utanför var det fullt upp med ett enormt antal papperslampor som vi antog skulle tändas på kvällen (tyvärr hade vi redan lämnat den delen av Tokyo när mörkret kom) och en scen där de sjöng och dansade och spelade massa gamla japanska musikinstrument.Vi gick genom portarna en efter en och kände oss hela tiden iaktagna av TV-kamrorna som vi antog var där för att visa upp födelsedagsfestligheterna. Förutom alla oss turister så var nästan alla japaner fint uppklädda när de gick omkring här inne. Det är väl inte så konstigt egentligen eftersom det är deras helgedom och den fyllde år idag! I morgon är det förresten kejsar Meijis födelsedag och då är det årlig festival i templet om ni som bor i Tokyo kände för att titta dit.
Finast uppklädda var barnen. För tydligen, om barn kommer till templet så får de presenter. Undra om svenska kyrkan skulle lyckas bra med den typen av mutor? Kom till gudtjänsten på söndag så får ni godis? Aja, barnen var söta och glad i alla fall i sina utsökta små kimonos. Många verkade smått besvärade över allt tingeltangel de hade tvingats på, men samtidigt så var alla så där allvarliga och högtidliga som bara barn kan vara när de vet att de inte får springa omkring och leka som vanligt eftersom de har för fina klädet på sig.
När vi kom upp till själva tempelbyggnaden kändes den väldigt "Jaha..." i jämförelse med en underbara parken. Det kändes inte som om den passade in, men det är klart, bara för att det är huvudbyggnaden så kanske det inte är det viktigaste med platsen? Vi kom just när någon form av ceremoni slutat och vi fick se prästerskapet tåga up. Många var de och både lustiga skor och hattar hade de.Här kunde man också köpa böner och amuletter utav mikos, unga flickor som bär röda och vita klädnader och jobbar i templet. För alla er Sailor Moon-fans där ute så är Rei en miko när hon inte springer omkring i sina röda stiletklackar och skjuter eld i Mars namn.
I Bibeln kan vi läsa om hur Jesus går bärsärk i templet i Jerusalem och driver ut alla köpmän eftersom det är Guds hus och där ska man inte bedriva handel. Kejsar Meijis själ vekrar dock inte ha några större poblem med detta, inte heller någon annan av shintogudarna eftersom detta är vanligt förekommande i dessa tempel och helgedomar. Man köper något och sedan offrar man det till guden eller tar med sig det hem för att det ska bringa lycka. Pengarna går sedan till att driva verksamheten så att fler människor kan komma dit och be. Ett ganska praktiskt system tycker jag. Japaner skriver upp sina böner på papperslappar eller träbitar och hänger sedan upp dem för att guden ska komma och läsa (antar jag) och sedan hjälpa dem på vägen. Jag
läste också, så gott jag kunde och de flesta verkade handla om kärlek och karriär.Vi tog en annan väg ut från tempelbyggnaden (som egentligen var flera byggnader som satt ihop runt om en innergård snarare än en stor byggnad) och gick vidare till presentaffären (som också låg inne på själva området)! Vi gick därifrån fattigare och inte mycket mer spirituella än när vi kommit in...men å andra sidan är det bara japaner som kan vara shintoister.
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar