Jag har gjort något mindre intelligent. Mycket i Japan klarar man sig undan genom att bara nicka, le, bocka och be om ursäkt för att man existerar. Nodd and wave är något jag har blivit mycket bra på under de senaste veckorna, tyvärr är det inte alltid positivt att gå med på saker man inte riktigt förstår vad det är...
För en vecka sedan (?) så gick jag med på att jag skulle presentera Linköpings universitet på någon form av...gala? Jag fattade inte, fattar fortfarande inte faktiskt. Idag skulle det dock vara informationsmöte, vilket jag såg som något bra eftersom jag då faktiskt kunde få klarhet i vad i hela friden jag nu lovat.
Fel.
Ett lunchmöte som hålls av en 20-ishårig japan i en för stor, stickad hyllning till svartvitfilm och som med hjälp av några stödord, två människor som skriver på tavlan och en tjej i publiken som rättar honom...det ger inte så mycket. Sen reste sig alla för att gå, jag tänkte: bra! Då ska jag fråga den andra J-Pac studenten vad han hade förstått av det hela. Tyvärr försvann han och jag fick iställt fyra japaner som satte sig runt mig. Jahapp...
Det första de fick fram på engelska var: Har du några idéer?
Vad svarar man på det när man inte ens förstår vad man ska ha en åsikt om?
Efter lite ritningar, några staplande japanska meningar och några lika staplande engelska kom vi fram till att dne 17 december ska jag presentera Sverige, Linköping och Linköpings universitet för ca 200 pers. Presentationen ska vara 15 minuter och på japanska. Jag kan använda powerpoint om jag vill.
Yokatta!
Nytt möte på måndag efter skolan...det här kommer bli så intressant...får jag låna filmen från VSR-sitsen förra året? Snälla....
Efter detta gick jag och den enda av japanerna (en 18-årig tjej som hette något på A och som pluggade...något) som inte hade lektion till matsalen och åt. Det var faktiskt den mest givande stunden jag haft med en japan än så länge! :D Hon pratade engelska och jag pratade japanska. Vi höll oss på självpresentationsnivå och till bådas glädje blev det inte så många långa tystnader.
Sidenote är att pga mina bristande språkkunskaper är familjen Essner mycket coolare i Japan än i Sverige. Inte minst för att jag skriver böcker och min lillebror är fotbollsproffs...fast det är han ju i Annonsbladet också...eller vad den tidnignen heter nu för tiden med :P
/Elin
För en vecka sedan (?) så gick jag med på att jag skulle presentera Linköpings universitet på någon form av...gala? Jag fattade inte, fattar fortfarande inte faktiskt. Idag skulle det dock vara informationsmöte, vilket jag såg som något bra eftersom jag då faktiskt kunde få klarhet i vad i hela friden jag nu lovat.
Fel.
Ett lunchmöte som hålls av en 20-ishårig japan i en för stor, stickad hyllning till svartvitfilm och som med hjälp av några stödord, två människor som skriver på tavlan och en tjej i publiken som rättar honom...det ger inte så mycket. Sen reste sig alla för att gå, jag tänkte: bra! Då ska jag fråga den andra J-Pac studenten vad han hade förstått av det hela. Tyvärr försvann han och jag fick iställt fyra japaner som satte sig runt mig. Jahapp...
Det första de fick fram på engelska var: Har du några idéer?
Vad svarar man på det när man inte ens förstår vad man ska ha en åsikt om?
Efter lite ritningar, några staplande japanska meningar och några lika staplande engelska kom vi fram till att dne 17 december ska jag presentera Sverige, Linköping och Linköpings universitet för ca 200 pers. Presentationen ska vara 15 minuter och på japanska. Jag kan använda powerpoint om jag vill.
Yokatta!
Nytt möte på måndag efter skolan...det här kommer bli så intressant...får jag låna filmen från VSR-sitsen förra året? Snälla....
Efter detta gick jag och den enda av japanerna (en 18-årig tjej som hette något på A och som pluggade...något) som inte hade lektion till matsalen och åt. Det var faktiskt den mest givande stunden jag haft med en japan än så länge! :D Hon pratade engelska och jag pratade japanska. Vi höll oss på självpresentationsnivå och till bådas glädje blev det inte så många långa tystnader.
Sidenote är att pga mina bristande språkkunskaper är familjen Essner mycket coolare i Japan än i Sverige. Inte minst för att jag skriver böcker och min lillebror är fotbollsproffs...fast det är han ju i Annonsbladet också...eller vad den tidnignen heter nu för tiden med :P
/Elin
Hahaha, värsta soppen, starkt jobbat!
SvaraRaderaHahaha så jävla roligt!! (förlåt att jag svär)
SvaraRaderaJag önskar så himla mycket just nu att jag slipper sånt men jag önskar dej lycka till Elin! 15 min är ju asmycket...speciellt med tanke på paniken innan san-pun speach!
Kan du visa mig bilder på staplande meningar? Vad staplar de och använder de truckar från BT kanske? =P
SvaraRaderaMailar över filmen på en gång ;-)
SvaraRaderaBra jobbat Elin!!! Det luktar marknadsföring;)
SvaraRaderaKramar