Så går en dag ifrån vår tid...

Under den väntetid vi hade innan vi fick mat i lördags så kom ämnet bloggar upp. Jonas fick en kommentar att han inte hade uppdaterat sin blogg sen i september, men han försvarade det med att det var så tråkigt att blogga. Något som David inte var sen att hålla med om, men sen tittade han på mig och log så där som bara David gör och sa "Eller ja...." innan jag ens haft möjlighet att protestera och säga hur roligt det var att blogga!

Fast det är klart, skriva har alltid varit mitt medium.

Jag brukar skriva upp små noteringar under dagarna om saker jag skulle kunna tänka mig ta med i bloggen senare ikväll, eller helt andra dagar när det passar i sammanhanget. För det mesta rinner idéerna ut i sanden och därför tänkte jag nu skriva upp allt som jag faktiskt funderat på under dagen. Det var väl vad du bad mig göra Pernilla?

I morse fick jag veta att japaner är väldigt stolta över att de har fyra årstider. Kan inte hjälpa att undra vad det är som är så speciellt med det? Det måste ju vara tokmånga fler länder som har årstider än som inte har det. Dock verkar inga länder ha så strikta årstider som Japan, där man på dagen kan säga att nu är det höst/vinter/vår/sommar och sen går inte det att ifrågasätta...även om jag tycker det är lika mycket höst nu som förra veckan (vilket det självklart inte är eftersom vintern började förra torsdagen).

Tilläggas bör att det finns träd som inte har börjat byta färg på bladen ännu.

Vi har en tjej i min gramatikkurs som är precis som Rasmus i det avseendet att hon aldrig har lärt sig var mute-knappen på hennes telefon sitter. Detta är okej om man som jag inte har någon som ringer en under dagtid men hon får mail stup i kvarten och istället för att stänga av ljudet så ursäktar hon sig bara. Idiot! Ingen ingenjör där inte.

På tal om att ringa så ringer det fortfarande i mina öron efter klubben. Jag hoppas det går över, men annars har jag ju ett konstant minne av en trevlig kväll haha! Helgen blir f.ö. väldigt kort när man är ute till 7 på morgonen nästa dag...Själva kvällen och festen blir lång, men ack så fort det är måndag och skola igen.

På Plumeria frågade de varifrån jag kom och när jag sa att jag var från Sverige fick jag (den naturliga) följdfrågan: Känner du Carl? Då svarar jag ett glatt "Jajjamensan!" fast på japanska och det känns så tragiskt att jag antagligen är den andra svensken de träffar någonsin och så lyckas jag känna den andra svensken. Befolkningsmässigt är Sverige knappt ett fågelbo i jämförelse med en myrstack om man ser till Japan...så att alla svenskar känner varandra är väl lika naturligt som att alla i Norrbotten känner varandra. Det är för övrigt en lika kul fördom att få bekräftad för sig själv, som när Erik som går Ii har varit i Tyskland med en tjej från Boden och jag behöver tre detaljer: Blond, samhälls, 86:a, för att veta vem det är. Boden är faktiskt så litet.

Japanskalektionerna är sååååå tråkiga.

På kanji-lektionen idag sa vår lärare att hon tyckte det var konstigt att så många av oss européer och amerikaner bryter på kinesiska när vi skriver. Hon väntade sig det från kineserna, men verkligen inte från oss. När det kommer till mig och Peter skyller jag på Li.

Sen tar jag tillbaka allt jag sagt om japanska namn och hur svåra de är...shit...mongoliska namn är totalt omöjliga och hur långa som helst. Liksom de indonesiska.

Mitt i floden har gett mig ett kanjinamn nu förresten! Det var sött av henne tycker jag!

/Elin