Jag har läst ett brev undertecknat av Einstein idag. Det är rätt tufft faktiskt och jag tror inte ens att det var en kopia, för det stod att det kom från The Reagan library. Brevet skickades till Roosevelt och rörde forskningen och framstegen och funderingarna kring hur utvecklingen av atombomben gick. Det stod att om man skulle släppa en sån bomb i en hamn skulle nog hela hamnen försvinna och kanske lite av staden bredvid, men att bomben antagligen skulle bli för tung för att ta upp i planet.
Museet i Hiroshima beskriver väldigt objektivt stadens historia från 1868 (då Meiji blev kejsare) fram till slutet av 1945 (då 140 000 människor dött av atombomben). Hiroshima var en av de mest mobiliserade städerna i Japan under Andra världskriget och Japan hade legat i krig med olika läder sedan slutet av 1800-talet. Barn och ungdomar arbetade inom industrin och de flesta av landets resurser gick till krigen. Det enda jag inte lyckades komma fram till var varför Japan attackerade Pearl Harbour från första början.
Den 6 augusti 1945 lyfte bombplanet och hade Hiroshima som mål, om det var fint väder. Annars skulle man ta en annan stad från listan (grundlistan var på 17 eventuella städer som hade besparats från bombningar den senaste tiden för att kunna vara säker på vilka konsekvenser bomben hade). Det var fint väder över Hiroshima den dagen och alla klockor i staden stannade på 08:15. Det togs fem fotografier inne i staden den dagen, bara en fotograf var där och han kunde inte förmå sig att ta fler än så.
De sköt inte under mattan med att koreanska, kinesiska och amerikanska krigsfångar också dog i bombningen och det fanns beskrivet vad som hände med dem efter att kriget tog slut och de överlevande kunde ta sig tillbaka till sina hemländer. Överlag var det som sagt väldigt objektivt och ett mycket välgjort museum som verkligen berör och uppläxar emellanåt.
Jag gick där och funderade på alla människor som dött bara för att det varit fint väder, alla liv som aldrig blev bara för att det var molnfritt. Samtidigt tänkte jag på alla andra som faktiskt fått leva eftersom det var fint väder över Hiroshima den dagen. Jag vet inte vem någon av är, varken de som dog eller de som fick leva...men jag har svårt att inte fundera på det.
Det som var atombombens mål förresten, en T-formad bro, stod kvar efter att bomben detonerats.
Det som berörde mig mest var inte historierna om alla barn (mest 12-15 åringar som arbetade på en "building demolition site" inom en radie av 1,5 km från hypocenter) som hittades mer eller mindre igenkänliga av sina föräldrar och sedan dog några dagar senare eller bilderna av brännskadade eller den mänskliga skuggorna som var förevigad i stenbyggnader eller resterna av det svarta regnet som föll...det som berörde mig mest var telegrammen som borgmästarna av Hiroshima har skickat till presidenter och premiärministrar varje gång en provsprängning har ägt rum.
Det var inte långa telegram, bara några korta rader där man ber om att komma ihåg vad som hände i Hiroshima och med det i bakhuvudet aldrig mer experimentera med kärnvapen. Det var jättemånga telegram. Jättejättemånga. Har ni lust kan ni titta på den här videon från 2007.
/Elin
Museet i Hiroshima beskriver väldigt objektivt stadens historia från 1868 (då Meiji blev kejsare) fram till slutet av 1945 (då 140 000 människor dött av atombomben). Hiroshima var en av de mest mobiliserade städerna i Japan under Andra världskriget och Japan hade legat i krig med olika läder sedan slutet av 1800-talet. Barn och ungdomar arbetade inom industrin och de flesta av landets resurser gick till krigen. Det enda jag inte lyckades komma fram till var varför Japan attackerade Pearl Harbour från första början.
Den 6 augusti 1945 lyfte bombplanet och hade Hiroshima som mål, om det var fint väder. Annars skulle man ta en annan stad från listan (grundlistan var på 17 eventuella städer som hade besparats från bombningar den senaste tiden för att kunna vara säker på vilka konsekvenser bomben hade). Det var fint väder över Hiroshima den dagen och alla klockor i staden stannade på 08:15. Det togs fem fotografier inne i staden den dagen, bara en fotograf var där och han kunde inte förmå sig att ta fler än så.
De sköt inte under mattan med att koreanska, kinesiska och amerikanska krigsfångar också dog i bombningen och det fanns beskrivet vad som hände med dem efter att kriget tog slut och de överlevande kunde ta sig tillbaka till sina hemländer. Överlag var det som sagt väldigt objektivt och ett mycket välgjort museum som verkligen berör och uppläxar emellanåt.
Jag gick där och funderade på alla människor som dött bara för att det varit fint väder, alla liv som aldrig blev bara för att det var molnfritt. Samtidigt tänkte jag på alla andra som faktiskt fått leva eftersom det var fint väder över Hiroshima den dagen. Jag vet inte vem någon av är, varken de som dog eller de som fick leva...men jag har svårt att inte fundera på det.
Det som var atombombens mål förresten, en T-formad bro, stod kvar efter att bomben detonerats.
Det som berörde mig mest var inte historierna om alla barn (mest 12-15 åringar som arbetade på en "building demolition site" inom en radie av 1,5 km från hypocenter) som hittades mer eller mindre igenkänliga av sina föräldrar och sedan dog några dagar senare eller bilderna av brännskadade eller den mänskliga skuggorna som var förevigad i stenbyggnader eller resterna av det svarta regnet som föll...det som berörde mig mest var telegrammen som borgmästarna av Hiroshima har skickat till presidenter och premiärministrar varje gång en provsprängning har ägt rum.
Det var inte långa telegram, bara några korta rader där man ber om att komma ihåg vad som hände i Hiroshima och med det i bakhuvudet aldrig mer experimentera med kärnvapen. Det var jättemånga telegram. Jättejättemånga. Har ni lust kan ni titta på den här videon från 2007.
/Elin
Bombade de inte Pearl Harbor för att USA hade handelsblockad och för att de ville försöka slå ut deras flotta i ett svep - anfall är bästa försvar mot en "övermakt"?
SvaraRadera