Folk på hostel

Jag orkar inte berätta var vi varit de senaste dagarna, det är nämligen inte alls så intressant. A temple is a temple is a temple som jag brukar muttra när folk tycker man ska besöka det ena och det andra templet som ser likadant ut. Även om vi bara varit till ett tempel i Kyoto än så länge...Istället vill jag berätta om människorna som vi träffar på hostelen som vi flyttar runt på.

• Andra dagen i Osaka (egentligen första dagen) när vi gick omkring i köket på hostelet och pratade skit så sa en kille vid bordet plötsligt: "Varifrån Sverige är ni?". Den lille tjuven hade suttit tyst och lyssnat på oss för att se om vi skulle snacka skit om honom när vi trodde att ingen förstod. Han var österrikare men hade bott i Sverige tills han var åtta eller så. Pratade riktigt bra svenska, men bidrog inte med så mycket mer än att han såg till att vi är lite mer försiktiga med att prata svenska kring utlänningar.
• Den andra tjejen som delade rum med oss i Osaka (vi bodde i ett rum för tre tjejer och första natten sov en asiatisk tjej där) var från New York (eller Indien, beroende på hur man ser det) och även om vi inte gjorde något tillsammans i Osaka så bestämde vi oss att mötas i Hiroshima för att sjunga karaoke och äta ramen. Den kvällen slutade på en bänk i Peace Park.
• I Hiroshima kom en asiatisk kille med yakuza-tatuering in i sällskapsrummet på nedervåningen och sa "Så ni är svenskar!" med ett stort leende och en göteborgsdialekt. Han och hans kompis skulle tydligen pricka av varenda stad i hela Japan hade de tänkt. De hade redan gjort hela Kanto och Kansai och efter en dag i Hiroshima skulle de ner till Kyushu för att sova där en natt innan de fortsatte tillbaka till Kanto och Fuji innan de for hem från Narita. Varje gång de sa något blev vi allt gladare att vi tar god tid på oss.
• Sista natten i Hiroshima sprang vi efter vår nya rumskamrat och följde henne till Fredsparken eftersom vi inte litade på att hon hittade själv. Hon var amerikanska hon också och en riktig japannörd så hon lyssnade gärna på allt trams vi berättade om förra året. Hennes träffar vi på måndag för att gå på loppmarknad här i Kyoto.
• I Kyoto är de bästa personerna vi hittat ett par från Australien vars namn vi aldrig fick reda på. När vi har pratat med andra människor på hostelet så verkar alla vara lika förtjusta i dem. Vi vet inte hur gamla de är, men mannen var på resa i Sverige och Finland 1963 så vi gissar i 60-årsåldern. De hade så mycket att berätta och var så intresserade av alla utflykter vi gjort, för att inte tala om hur pratglada de var när vi träffade dem på fiskmarknaden mitt i stan. Idag for de tyvärr till Hiroshima och jag och Jessica gick upp extra tidigt för att kunna säga hejdå...men det var inte tidigt nog.
  

Förutom dessa människor poppar det upp lite random människor och pratar några ord med oss, byter lite resplaner och sedan försvinner vidare. Jag undrar om alla verkligen är så här trevliga, eller om det är situationen i sig. Kommer dock ihåg att mamma och pappa pratat om hur lätt det var att lämna allt bagage med andra tågluffare när de var på tågluffen. Tror det är lite så...samma båt-känslan.

/Elin