Igår var vi ut på en ö som jag trodde hette Miyajima eftersom "jima" betyder "ö", men nej själva ön verkar heta Itsukushima, fast "shima" betyder också "ö" så tja...Miyajima är bara staden där färjan lägger till.
Attraktionen på ön är det enorma porten till shintotemplet som ligger där. Det är en "flytande port" som vid högvatten går att segla igenom med båt. Vid lågvatten kan man dock promenera omkring vid foten av den.
När vi kom dit så var det lågvatten och vi passade på att vara där ute och titta och plaska lite i den blöta sanden. Det var inte så mycket folk där och det var skönt efter alla skolbarnen i parken tidigare. Lustigt var alla äldre damer som sprang omkring och jagade krabbor.
Resten av dagen ägnade vi till att bestiga ett brant berg med hemska trappsteg (uthackade av stackars japaner före krigen tror jag med tanke på hur de såg ut). Hade man velat lägga 1000 yen hade man kunnat åka linbana upp och sluppit gå i nästan två timmar. Med facit i handen vet jag inte om vare sig tiden eller pengarna var värt utsikten som vi hade där uppe. Visst var den fin, men inte så otrolig som man skulle kunna få för sig. Att gå ner var dock lite trevligt (gå upp var bara besvärligt och inte njutbart någonstans), så jag skulle kunna tänka mig att bara gå ner...men hur det skulle ha gått till vet jag inte.
Det fördrev i alla fall tiden fram till solnedgången bra, för solnedgången vid porten skulle vara fantastisk och vi hade ju inget bättre för oss. Vi har allt annat än bråttom i det här landet.
Solnedgången var trevlig och det hade hunnit bli lite högre vatten vid porten, dock inte ända upp till templet (så jag tog inte så många bilder på det). Det är i alla fall den stora röda torii som är världens mest tacksamma vy att fotografera. Förutom en bild som är lite suddig blev alla kort jag tog (med min inte allt för underbara kamera) underbara. Jag skulle kunna sälja dem som vykort in a heartbeat. Inte konstigt att det finns så många bilder på den här torii i varenda broschyr över Japan.
Tyvärr förstördes det vackra och frifulla av en pinsam amerikan vi hade med oss som försökte stöta på en japansk kvinna (som antagligen också kommit dit för att få det lite lugnt och fridfullt) som inte kunde engelska...och han kunde inte japanska så han tyckte att jag och Jessica skulle översätta åt honom. Usch för sånt. Bara pinsamt. Men som sagt, bilderna blev snygga och där hör man inga ljud.
/Elin
Attraktionen på ön är det enorma porten till shintotemplet som ligger där. Det är en "flytande port" som vid högvatten går att segla igenom med båt. Vid lågvatten kan man dock promenera omkring vid foten av den.
När vi kom dit så var det lågvatten och vi passade på att vara där ute och titta och plaska lite i den blöta sanden. Det var inte så mycket folk där och det var skönt efter alla skolbarnen i parken tidigare. Lustigt var alla äldre damer som sprang omkring och jagade krabbor.Resten av dagen ägnade vi till att bestiga ett brant berg med hemska trappsteg (uthackade av stackars japaner före krigen tror jag med tanke på hur de såg ut). Hade man velat lägga 1000 yen hade man kunnat åka linbana upp och sluppit gå i nästan två timmar. Med facit i handen vet jag inte om vare sig tiden eller pengarna var värt utsikten som vi hade där uppe. Visst var den fin, men inte så otrolig som man skulle kunna få för sig. Att gå ner var dock lite trevligt (gå upp var bara besvärligt och inte njutbart någonstans), så jag skulle kunna tänka mig att bara gå ner...men hur det skulle ha gått till vet jag inte.
Det fördrev i alla fall tiden fram till solnedgången bra, för solnedgången vid porten skulle vara fantastisk och vi hade ju inget bättre för oss. Vi har allt annat än bråttom i det här landet.
Solnedgången var trevlig och det hade hunnit bli lite högre vatten vid porten, dock inte ända upp till templet (så jag tog inte så många bilder på det). Det är i alla fall den stora röda torii som är världens mest tacksamma vy att fotografera. Förutom en bild som är lite suddig blev alla kort jag tog (med min inte allt för underbara kamera) underbara. Jag skulle kunna sälja dem som vykort in a heartbeat. Inte konstigt att det finns så många bilder på den här torii i varenda broschyr över Japan.
Tyvärr förstördes det vackra och frifulla av en pinsam amerikan vi hade med oss som försökte stöta på en japansk kvinna (som antagligen också kommit dit för att få det lite lugnt och fridfullt) som inte kunde engelska...och han kunde inte japanska så han tyckte att jag och Jessica skulle översätta åt honom. Usch för sånt. Bara pinsamt. Men som sagt, bilderna blev snygga och där hör man inga ljud./Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar