"Ni vet Hiroshima? Wiiiiiiiiiiiiiii...BOM!"

Idag lånade vi cyklar av hostelet och cyklade till andra sidan av staden för att titta på Hiroshima Peace Memorial Park (som självklart heter 広島平和記念公園 egentligen) eftersom det är "the thing to see" i Hiroshima. Det är därför man vallfärdar dit och det är viktigt att man gör det. Det finns en eld som brinner där som påstås inte ha slocknat sedan 6 augusti 1945 och det står ett sönderbombat hus i utkanten av parken som bara var 160 m från "nedslagsplatsen" (enligt skyltarna ska bomben ha exploderat 600 m upp i luften).

Fast helt ärligt är det inte så mycket att se. Alls. Något av det. Vet inte alls vad det var som fick mig så totalt ointresserad av allting, kanske var det värmen eller de 14 000 skolbarn som var där eller så är det Sveriges brist på förluster i Andra världskriget eller bara det faktum att det är japansk historia och det har aldrig intresserat mig så mycket. Å andra sidan så är Hiroshima väldigt viktig ur ett mänskligt perspektiv.

Problemet kan vara att hela Hiroshima är för vackert. Allt är för vackert. Vi tror att det är för att allt har samma generationstid. Så alla hus är antingen jättefina eller jättefula...nu är de rätt nyrenoverade.

Nog pratat, här är lite bilder på fredsparken.

Det här är huset som de lämnade. Då var det ehm...något, nu är det bara A-Bomb Dome! Man blir inte alls lika tagen av den som jag hade hoppats.

Monument över de studenter som tvingades från skolan
för att jobba då de vuxna gick i krig.

När jag gick på lågstadiet läste fröken Anita en historia för oss som hette Sadako och de tusen tranorna. Rent spontant så känns det som om det skulle ha kunnat vara 1995 eftersom det var 50 år sedan Hiroshima och Nagasaki bombades då, men det känns som om jag var yngre.

Det handlade om en flicka som blivit sjuk och dog av strålningen från atombomben. Hennes vän kom till henne på sjukhuset med ett papper och vek en trana varpå hon sa att den som hinner vika tusen tranor överlever (enligt vad jag har läst nu så är det så att den som viker tusen får en önskan uppfylld, men det var så här jag kommer ihåg det). Så Sadako började vika tranor så fort hon fick tag på papper, men hon hann inte vika färdigt och dog som sagt.

Legenden om hur många hon hann vika varierar, vissa säger att hon precis hann vika nog många men önskade världsfred före sitt eget liv andra säger att hon bara hann med lite mer än hälften och att hennes vänner sedan veck resten så att hon kunde begravas med alla tusen.

Hur det än var med den saken så blev hon en symbol för alla barn som dog av atombomberna som släpptes och hon står staty på ett antal platser runt om i världen. Människor viker tranor och lägger dem vid hennes statyer och japanska skolbarn samlas runt hennes staty och sjunger.

I glasmontrarna runt om är det fullt med papperstranor

Sadako och hennes trana, Sadako blev 12 år.

Det är skolresetider och skolbarn från hela Japan bussas till Hiroshima för att traska runt en dag och bli påminda om att de blev bombade med atombomber. Jag funderar på om det gör dem ödmjuka eller hämndlystna. Allting i hela parken handlar om fred och mänskligt försonande och jag hoppas att det är den inverkan det har på skolbarnen också. I vilket fall var det alldeles för stojigt där för att jag skulle orka att verkligen ta till mig det.

Ett flertal gånger blev vi stoppade av grupper med skolbarn som blev tvingade att öva sin engelska genom att fråga utlänningar vad de hette, varifrån de kom och vad de hade för fredsmeddelande. Det är rätt svårt att kläcka ur sig ett fredsmeddelande bara så där, men den Gyllene regeln är ju alltid bra att kunna klämma ur sig.

De här käcka tjejerna i sina rutiga kjolar har bussats i hettan (det ska ha varit 29 C idag) från Osaka bara för att fråga oss varifrån vi kom (och låta exalterat japanska när vi svarade Sverige)...och kanske för att sjunga för Sadako? Vem vet...Efter att skolflickorna sedan blivit helt till sig för att en utlänning ville ta kort på dem så ropade de på sin lärare för att han skulle komma och ta kort på dem tillsammans med oss.

Gänget Jessica var med i Sapporo påstod att peacetecknet som alltid dyker upp hos japaner när man tar kort betyder "två atombomber", men det känns lite för makabert med tanke på var vi var idag.

/Elin