Jag hade tänkt kalla det här inlägget något i stil med Danny Saucedos sång om Tokyo, men efter att ha varit där insåg jag att det behövs inte. Utlänningar har kommit till Japans huvudstad i sekler bara för att komma därifrån med en känsla av häpnad och upprymdhet över att bara ha varit där. Sen har det skrivits så mycket av dessa utlänningar om upplevelsen och allt som är annorlunda, dock säger alla samma sak: Tokyo kan inte beskrivas, det måste upplevas.
Jag är villig att hålla med, mest för att jag inte tror att det finns ord i svenska språket att uttrycka vad Tokyo är. Det är en enorm kulturkrock samtidigt som allt är precis likadant som hemma. Jag tänker inte försöka förklara Tokyo, för det skulle vara löjligt. Staden, arkitekturen och människorna går att beskriva, men känslan att vara där förstår jag mig inte på ännu. Kanske nästa gång?
Antagligen så låter det löjligt, men jag ber fortfarande om endast ett intryck åt gången. Tyvärr är det svårt när jag just lärt mig hitta i lilla Inage och jag plötsligt tar mig till Tokyo, utan tvekan den största staden jag varit i.
Ändå var min första känsla av Tokyo: Va, var det här allt? Hur kan detta fascinera människor så? Jag kallade det till och med för Stockholm, men med högre hus och japaner.
När Oscar var i Boden och hälsade på frågade alla honom hur det var att vara i Norrbotten. Han visste inte vad han skulle svara eftersom "det fortfarande var Sverige". När jag fick frågan av Peter två sekunder efter att vi klivit av tåget i Harajuku var det precis så: "det var fortfarande Japan". Det var varmt, nytt och fullt av japaner. Jag har aldrig haft någon förälskelse i själva Japan och jag har aldrig sett Tokyo som mitt drömresmål (mitt drömresmål var Kreta och det är avklarat nu). Jag åkte inte tåg i över 1 h för Tokyos skull...jag gjorde det för att där fanns David och förhoppningsvis också Jonas senare på kvällen. Jag for till Tokyo för att under en dag kunna umgås med folk från Linköping, på samma sätt som hemma, vara med människor som redan känner mina fel och brister, men även mina fördelar och som faktiskt fortfarande tycker om mig (eller står ut med mig, jag vet inte).
Vi (jag och Peter) anlände till Harajuku-stationen två timmar efter utsatt tid, så det var ju bra att David hade mobiltelefon och msn så att vi kunde berätta hur sena vi blev. Harajuku, 原宿, är enligt wikipedia känt för "youth style and fashion". Detta hade jag ingen aning om. Fast å andra sidan, vad har jag någon aning om i det här landet?
Hur som helst så träffade vi David där och jag fick den där kramen som jag behövde. Han såg ut, och påstod själv, att han mådde bra och förutom att han hade mörkare hur nu än sist jag såg honom så såg han ut precis som vanligt. Skönt! För de icke-insatta i mitt umgänge i Linköping så är David en vän som läst japanska (och Ii) med mig från första början och nu tillbringar han sitt utlandsår på Tokyos universitet (Japans främsta universitet och i folkmun kallat Toodai).
Det där street modet som nu Harajuku är så känt för såg jag ingenting av eftersom Peter fick för sig att vi skulle titta på hus istället. Pilli, du skulle gå där! Skit i Rom och Barcelona, det här var något det! Försent kom jag på att jag skulle ta bilder för att visa dig (för jag var inte så brydd i betonghus och saker som var sneda) men Peter och David tog lite kort som jag kan visa dig sen.
Jag kan inte säga om detta låg i Harajuku också eller om vi gick någon annanstans för att titta på dessa hus, men i dessa hus fanns i alla fall bara butiker som jag aldrig kommer ha råd att ens gå in i (vilket gjorde shoppingen ganska tråkig). Det var Dolce&Gabbana, Ralph Lauren , Prada, Gucci och sjuttiofem tusen andra märken i samma klass som jag inte känner till eller kommer ihåg. Mitt bland alla dessa enorma byggnader och dyr shopping låg också Tokyo Union Church, vilket var kul.
Efter att ha gått omkring här i flera timmar utan att göra något annat än att strosa och umgås så gick vi till ett Starbucks för att fika (japanskt och bra, inte sant). Samma krönikör som skrivit den första meningen skriver också: While it is the metropolis of Asia, Tokyo remains distictively local, and everything, has to be experienced in Japanese, both written and spoken. Period. Det är dock att göra staden lite orättvisa. Inte ens på IKEA såg jag så många utlänningar ;) och på både lunch- och middagsrestaurangen vi var på (och starbucks, så klart) så fanns menyerna på engelska också.
När vi satt och drack kaffe så ringde Jonas! Han skulle komma tillbaka från Chiba (och Tokyo Game Show) och vi skulle träffas. Sen var det mörkt ute och vi gick omkring lite mer på samma gata och tittade på hus med för dyra affärer, men sen vände vi tillbaka till Harajuku-stationen och jag fick min andra kram för dagen! Jonas såg också ut som han brukar, lite rödare på grund av sommarens sol antar jag och lite blondare hår (fast det tror jag var en färgning?).
Det blev en Thai-restaurang på en bakgata till middag och utan överdrift så var det den dyraste måltiden jag haft sen jag kom till Japan. Dock var det också den trevligaste och jag skulle mer än väl kunna betala mer än så för sällskapet endast.
Det var underbart att se Jonas igen eftersom jag inte sett honom sen i mars när The Ark vann melodifestivalen. Jag har saknat honom. Han går på Meiji universitetet i Tokyooch började redan i april, precis som David är han en av människorna som gör det värt att var i Linköping och han har varit med sen starten.
Jag tror att det var under middagen (eller möjligen under kaffet efteråt) som jag kläckte ur mig att Tokyo inte alls var som jag hade förväntat mig. Det var för lite folk, för lite blinkade ljus och helt enkelt för västerländskt (det var i samband med detta som jag liknade det med Stockholm), antagligen var det ju inte så konstigt eftersom alla affärer jag sett dittills var som hämtade ur Sex and the City.
Detta gick inte för sig och jag skulle få se riktiga Tokyo (varpå jag måste undra...var hade jag varit hela dagen?) så vi gick, trots mina förbannade högklackade skor till Shibuya. Shibuya var allt jag hade förväntat mig att Tokyo skulle vara: trångt med folk, högt tempo, ljus och ljud, liv och rörelse. Det var nästan otroligt vad folk det var och hur smidigt allt fungerade. Biltrafik, cyklar, gångtrafikanter.
Jag är ledsen, jag kan inte skriva mer om det, det är en av de där sakerna som måste upplevas och som jag bara blir fast i tanken på när jag försöker beskriva det. Det var så många känslor och det var så mycket att ta in och där var Jonas, David och Peter. Mitt i allt var lilla jag, mindre än någonsin i Japan, i brist på ett svenskt ord så var jag amazed.
Dagen avslutades med att vi köpte mig ett nytt headset (som tydligen sprakar det också, så jag tror det har med min dator att göra snarare) och sprang upp och ner i trapporna på ett fem-vånings-musikkomplex. Mina fötter har aldrig hatat mig så mycket som då och jag ska aldrig mer ha högklackat i Tokyo, men jag var rätt snygg tror jag :P Jag kom på att jag ska köpa en box med Vänner och sedan se det på japanska för att lära mig lyssna bättre och kanske CSI.
Efter det var klockan 10 på kvällen och mina fötter kunde inte ta mig ett steg till. Pojkarna lobbade för öl, men jag ville hem. På frågan om jag hittade så svarade jag nej, för det gör jag inte, men de visade och pekade och försökte förklara. Problemet är ju bara att japanska namn försvinner så fort från mitt medvetande och efter att jag kommit till Tokyo-stationen så vandrade jag runt en bra stund, försökte få hjälp av personal på plats och kände mig allmänt kass innan jag ringde Jonas och fick fortsatta direktiv. Hem kom jag tillsist och hemma har faktiskt aldrig varit så skönt. Det var med ett lyckorus jag stängde dörren bakom mig i Inage. Jag hade tagit mig hem ordentligt och jag hade haft min bästa dag hittills i Japan och allt tackvare två svenskar.
/Elin
Jag är villig att hålla med, mest för att jag inte tror att det finns ord i svenska språket att uttrycka vad Tokyo är. Det är en enorm kulturkrock samtidigt som allt är precis likadant som hemma. Jag tänker inte försöka förklara Tokyo, för det skulle vara löjligt. Staden, arkitekturen och människorna går att beskriva, men känslan att vara där förstår jag mig inte på ännu. Kanske nästa gång?
Antagligen så låter det löjligt, men jag ber fortfarande om endast ett intryck åt gången. Tyvärr är det svårt när jag just lärt mig hitta i lilla Inage och jag plötsligt tar mig till Tokyo, utan tvekan den största staden jag varit i.
Ändå var min första känsla av Tokyo: Va, var det här allt? Hur kan detta fascinera människor så? Jag kallade det till och med för Stockholm, men med högre hus och japaner.
När Oscar var i Boden och hälsade på frågade alla honom hur det var att vara i Norrbotten. Han visste inte vad han skulle svara eftersom "det fortfarande var Sverige". När jag fick frågan av Peter två sekunder efter att vi klivit av tåget i Harajuku var det precis så: "det var fortfarande Japan". Det var varmt, nytt och fullt av japaner. Jag har aldrig haft någon förälskelse i själva Japan och jag har aldrig sett Tokyo som mitt drömresmål (mitt drömresmål var Kreta och det är avklarat nu). Jag åkte inte tåg i över 1 h för Tokyos skull...jag gjorde det för att där fanns David och förhoppningsvis också Jonas senare på kvällen. Jag for till Tokyo för att under en dag kunna umgås med folk från Linköping, på samma sätt som hemma, vara med människor som redan känner mina fel och brister, men även mina fördelar och som faktiskt fortfarande tycker om mig (eller står ut med mig, jag vet inte).
Vi (jag och Peter) anlände till Harajuku-stationen två timmar efter utsatt tid, så det var ju bra att David hade mobiltelefon och msn så att vi kunde berätta hur sena vi blev. Harajuku, 原宿, är enligt wikipedia känt för "youth style and fashion". Detta hade jag ingen aning om. Fast å andra sidan, vad har jag någon aning om i det här landet?
Hur som helst så träffade vi David där och jag fick den där kramen som jag behövde. Han såg ut, och påstod själv, att han mådde bra och förutom att han hade mörkare hur nu än sist jag såg honom så såg han ut precis som vanligt. Skönt! För de icke-insatta i mitt umgänge i Linköping så är David en vän som läst japanska (och Ii) med mig från första början och nu tillbringar han sitt utlandsår på Tokyos universitet (Japans främsta universitet och i folkmun kallat Toodai).
Det där street modet som nu Harajuku är så känt för såg jag ingenting av eftersom Peter fick för sig att vi skulle titta på hus istället. Pilli, du skulle gå där! Skit i Rom och Barcelona, det här var något det! Försent kom jag på att jag skulle ta bilder för att visa dig (för jag var inte så brydd i betonghus och saker som var sneda) men Peter och David tog lite kort som jag kan visa dig sen.
Jag kan inte säga om detta låg i Harajuku också eller om vi gick någon annanstans för att titta på dessa hus, men i dessa hus fanns i alla fall bara butiker som jag aldrig kommer ha råd att ens gå in i (vilket gjorde shoppingen ganska tråkig). Det var Dolce&Gabbana, Ralph Lauren , Prada, Gucci och sjuttiofem tusen andra märken i samma klass som jag inte känner till eller kommer ihåg. Mitt bland alla dessa enorma byggnader och dyr shopping låg också Tokyo Union Church, vilket var kul.
Efter att ha gått omkring här i flera timmar utan att göra något annat än att strosa och umgås så gick vi till ett Starbucks för att fika (japanskt och bra, inte sant). Samma krönikör som skrivit den första meningen skriver också: While it is the metropolis of Asia, Tokyo remains distictively local, and everything, has to be experienced in Japanese, both written and spoken. Period. Det är dock att göra staden lite orättvisa. Inte ens på IKEA såg jag så många utlänningar ;) och på både lunch- och middagsrestaurangen vi var på (och starbucks, så klart) så fanns menyerna på engelska också.
När vi satt och drack kaffe så ringde Jonas! Han skulle komma tillbaka från Chiba (och Tokyo Game Show) och vi skulle träffas. Sen var det mörkt ute och vi gick omkring lite mer på samma gata och tittade på hus med för dyra affärer, men sen vände vi tillbaka till Harajuku-stationen och jag fick min andra kram för dagen! Jonas såg också ut som han brukar, lite rödare på grund av sommarens sol antar jag och lite blondare hår (fast det tror jag var en färgning?).
Det blev en Thai-restaurang på en bakgata till middag och utan överdrift så var det den dyraste måltiden jag haft sen jag kom till Japan. Dock var det också den trevligaste och jag skulle mer än väl kunna betala mer än så för sällskapet endast.
Det var underbart att se Jonas igen eftersom jag inte sett honom sen i mars när The Ark vann melodifestivalen. Jag har saknat honom. Han går på Meiji universitetet i Tokyooch började redan i april, precis som David är han en av människorna som gör det värt att var i Linköping och han har varit med sen starten.
Jag tror att det var under middagen (eller möjligen under kaffet efteråt) som jag kläckte ur mig att Tokyo inte alls var som jag hade förväntat mig. Det var för lite folk, för lite blinkade ljus och helt enkelt för västerländskt (det var i samband med detta som jag liknade det med Stockholm), antagligen var det ju inte så konstigt eftersom alla affärer jag sett dittills var som hämtade ur Sex and the City.
Detta gick inte för sig och jag skulle få se riktiga Tokyo (varpå jag måste undra...var hade jag varit hela dagen?) så vi gick, trots mina förbannade högklackade skor till Shibuya. Shibuya var allt jag hade förväntat mig att Tokyo skulle vara: trångt med folk, högt tempo, ljus och ljud, liv och rörelse. Det var nästan otroligt vad folk det var och hur smidigt allt fungerade. Biltrafik, cyklar, gångtrafikanter.
Jag är ledsen, jag kan inte skriva mer om det, det är en av de där sakerna som måste upplevas och som jag bara blir fast i tanken på när jag försöker beskriva det. Det var så många känslor och det var så mycket att ta in och där var Jonas, David och Peter. Mitt i allt var lilla jag, mindre än någonsin i Japan, i brist på ett svenskt ord så var jag amazed.
Dagen avslutades med att vi köpte mig ett nytt headset (som tydligen sprakar det också, så jag tror det har med min dator att göra snarare) och sprang upp och ner i trapporna på ett fem-vånings-musikkomplex. Mina fötter har aldrig hatat mig så mycket som då och jag ska aldrig mer ha högklackat i Tokyo, men jag var rätt snygg tror jag :P Jag kom på att jag ska köpa en box med Vänner och sedan se det på japanska för att lära mig lyssna bättre och kanske CSI.
Efter det var klockan 10 på kvällen och mina fötter kunde inte ta mig ett steg till. Pojkarna lobbade för öl, men jag ville hem. På frågan om jag hittade så svarade jag nej, för det gör jag inte, men de visade och pekade och försökte förklara. Problemet är ju bara att japanska namn försvinner så fort från mitt medvetande och efter att jag kommit till Tokyo-stationen så vandrade jag runt en bra stund, försökte få hjälp av personal på plats och kände mig allmänt kass innan jag ringde Jonas och fick fortsatta direktiv. Hem kom jag tillsist och hemma har faktiskt aldrig varit så skönt. Det var med ett lyckorus jag stängde dörren bakom mig i Inage. Jag hade tagit mig hem ordentligt och jag hade haft min bästa dag hittills i Japan och allt tackvare två svenskar.
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar