Det var allt jag kunde tänka i säkert fem minuter efter att planet landat. Jag var i Japan och allt jag kunde se var insidan av ett flygplan. Det var otorligt märkligt. Inte att jag bara såg flygplanets insida utan att jag var i Japan. Fortfarande har jag nog inte riktigt greppat den tanken och det är fortfarande totalt överväldigande.
Mitt absolut första intryck av Japan var att det var tyst. Heltäckningsmattorna på Narita gjorde att inte ens fotstegen hördes medan vi gick från planet. Trött och hungriga, smutsiga och slitna. Jag vågar påstå att det var så de flesta kände sig. Jag hade sovit två timmar, ätit märklig frukost och druckit kaffe som inte borde få ha rätt att kalla sig för kaffe.
Jag fick lämna fingeravtryck, fick min väska, gick igenom tullen, kom ut i ankomsthallen och satte mig ner för att gömma huvudet mellan benen och andas en stund...Herre Gud, jag var i Japan!
Vid det laget hade jag hittat var jag skulle köpa min biljett till Inage (något som nog kan räknas som en förort till Chiba istället för en stadsdel) och det enda jag väntade på var att samla mod till att faktiskt gå fram och säga "Sumimasen, Inage-eki e ikitain desu." så att jag kunde få biljetten. Tyvärr blev det inte mer än ett "Inage...?" när jag väl kom fram. Ringde Jessica och Peter...Jonas varför svarade du inte?!
Åkte tåg, tog mig fram på jättekass japanska, men jag kom till Inage och där väntade en hårt blonderad Peter. Sen åkte jag taxi till min nuvarande plats: Boendet för utbytesstudenter. Där skrev jag över min själ till Chiba University (eller så var det försäkringar, kontrakt och annat praktiskt...jag vet faktiskt inte) och fick veta att i år är det 20 året i Heisei. Om inte Peter varit med och översatt saker och ting åt mig vet jag inte vad som hänt. Mina händer darrade, jag var dödstrött och förstod inte ens enkla uppmaningar om att jag skulle skriva morgondagens datum istället för dagens.
Resten av dagen och kvällen ängades åt att ströva runt och köpa lakan, frukost och annat nödvändigt. Jag längtar fortfarande till IKEA...Måste vara för att jag inte är i Sverige. Jag ska köpa hårdbröd där! För jag kommer gå under om allt jag ska äta är de där ljusa bröden som får Peters hår att framstå som mörkbrunt.
Idag har vi utfört våra ailen registrations, because E.T. wants to phone home...framförallt så vill Elin äga en mobiltelefon (men hur det går med det går jag in på när jag verkligen köpt en). Denna registrering måste göras av alla som ska bo i landet mer än 90 dagar (och är utlänning då så klart), men jag och Peter hade glömt att ta med oss alla papper som vi fyllt i dagen innan så vi var tvunga att gå tillbaka för att hämta dem. Problemet var bara att vi gick vilse. Det är fruktansvärt jobbigt att vara vilse i en sta utan egentliga gatskyltar, en hel del vägarbete, ett språk man inte förstår och en konstant skrattande Peter. Helt seriöst så hjälpte det inte det minsta! Inte det faktum att han rökte heller.
Jag måste ta på mig att alla dåliga vägval var helt och hållet mina, men Peter sa inte emot så aja..när vi hade gått en bra bit hittade vi Chiba University (precis som vår vägbeskrivning sagt, tyvärr skulle vi ju till Chiba University's doormentory for exhangestudents) och det såg väldigt fint ut utifrån. Sen efter ytterligare några 100 m hittade vi Tokyo University. Inse vad bra promenerat om vi tagit oss från Inage till Tokyo på 20 min...dock var väl denna lilla filial lite som Campus Norrköping.
För att göra en lång historia kort så gick vi och irrade i över 1½ h och jag blev som mest irriterad när Peter tyckte det var pinsamt att säga att vi gått vilse när ansvarig personal ringde och frågade var vi var någonstans. Helt seriöst, vi var tvunga att få hjälp och då frågar man om den! Tillsist drog jag fram lappen med adressen, gick in på Chibas campus och visade den för en dörrvakt som inte kunde engelska, pekade på lappen och sa "doko?" ("var?"). Han ritade en karta och vi hittade...tillsist fick vi till och med registrera oss! Så nu kan jag få både bank och telefon!
Mer idag har jag köpt cykel och ätit jättegoda små rull-grejer med något i. Jag är hemskt imponerad av mig själv att faktiskt våga smaka maten och minst lika imponerad av att maten är ätbar. Idag åt vi ute både till lunch och middag och jag har en känsla av att det kommer att bli så framöver också.
För hoppningsvis kommer i morgon inte vara lika fullt av faktiska händelser så då kan jag skriva om allt som jag egentligen hade velat skriva om. Nu ska jag duscha och gå i sängs, i morgon är det prov som visar hur lite japanska man lär sig på tre år!
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar