分かりません、アンジンさん。

Det här är för dig Eva ;)

Så snart man nämner för folk i mina föräldras generation att man ska till Japan (eller att man pluggar japanska) så får man alltid en eller två repliker från Shogun. Dessa repliker är "Hai, wakarimasu." och "Wakarimasen, Anjin-san." (den senare är också rubriken för dagen).

Jo just det, småspoilers om boken/serien nedan.

Shogun handlar om (för dig som inte sett eller läst) om en engelsman, Johan Blackthorne, som förliser med ett holländskt fartyg på den japanska kusten år 1600. För den som kan sin japanska historia så vet man att Japan genomgick en ganska turbulent tid på den här tiden, med inbördeskrig mellan feodalherrarna och dylikt. Några månader efter Blackthornes ankomst står slaget vid Sekigahara som i riktig japansk historia ger makten till Tokugawa men som i boken (och tv-serien) ger den till Toranaga.

Deras kapten dör och Blackthorne får befälet över den desarmerade skaran från skeppet. De byter namn på honom till Anjin, som ska betyda "lots" (eftersom Blackthorne är svårt att uttala) och de torterar honom psyktiskt. Både medvetet och omedvetet. Jag kommer inte ihåg varför han fick börja gå omkring mer eller mindre fritt i landet (tillsammans med Bob, som är arg för att han måste ha klänning), men utrustad endast med en jesuit, som han tydligen är svuren fiende mot, som tolk utforskar han landet, hittar en kvinna som hjälper honom att lära sig språket och tillsist är han med kämpar för seger i strid. Allt för att få tillåtelse att fara hem...

Det är en bra story, läs/se den.

På många sätt tror jag att Japan är precis det samma som det var när Blackthorne drev i land på stranden. Det var 400 år sedan, en isolering och en öppning av Japan sedan, två världskrig sedan, 18 kejsasre och en kejsarinna senare...ändå spolas jag upp på en öde strand, tas omhand av någon halvvänlig själ som med god vilja ger mig någonstans att bo, men som jag inte kan prata med. Jag chockas och förstummas av allt omkring mig, inte minst det märkliga folket som bugar hela tiden.

Med hjälp av andra utlänningar lär jag mig sakta språket (även om jag har liiiite bättre förkunskaper och förutsättningar än Blackthorne), ingen kallar mig för Elin eftersom det tydligen är svårt att säga. Japanerna säger Erin och alla med engelska som modersmål säger Ellen. När de säger Ellen reagerar jag inte ens, för det är inte jag. Det är ju min tremänning hemma i Sverige.

För mig, precis som för Blackthorne är den vanligaste kommentare: Wakarimasen, vilket betyder "Jag förstår inte.". Oftast kombinerat med någon ursäkt, men fortfarande samma enkla fras. Jag förstår inte. Wakarimasen.

Steg för steg försöker jag integera mig i det japanska samhället, bara för att en dag få fara hem igen. Hoppas att jag lyckas bättre än Blackthorne.

Jag hade min första heljapanska lektion idag. Halvkul och småläskigt på samma gång. Att sitta i 90 minuter och lyssna på någon som pratar OM något jag inte förstår är inget nytt, men att sitta och lyssna på någon i 90 minuter när jag inte förstår vad han säger...det var en ny upplevelse. Framförallt eftersom det inte blev tråkigt. Alla ord jag förstod var roliga och jag hade fullt upp med att skriva av kanji från tavlan. Det rörde det japanska skolsystemet idag. Några frågor så kan jag berätta? ;)

/Elin