Jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i...

Idag regnar det i Inage. Ösregnar faktiskt till och med. Det är märkligt i vilken stor utsträckning folk använder paraplyer i det här landet jämfört med Sverige. Så fort de går utanför dörren tar de fram sina paraplyer och fäller upp dem, även när det bara småduggar. Sen använder de det när det är fint vänder också, jag tror faktiskt att det där med att ha ljus hy fortfarande ses som aristokratiskt och överklass här i Japan. Har inte fått det bekräftat, men det känns så. Det finns paraplyställ i varje lokal och folk lämnar sina paraplyer där utan rädsla att de ska försvinna. Själv tar jag med mig mitt blåa paraply vart jag än går, det känns helt enkelt tryggare så.

Jag gjorde något läskigt idag förresten...jag gick och besökte en stundentförening! En sa-kuru (tror jag?) som är en mindre seriös klubb än en bu. Det var en kompis tutor som tog med mig dit eftersom jag hade sagt att jag gärna skulle vilja måla. Egentligen så ville jag ju ta en konstkurs, men jag hittar inte hur jag ska kunna anmäla mig till dessa så då får jag väl helt enkelt låta bli...?

Hursomhaver så mötte jag denna supergenki japanska tjejen 17:50, i regnet, utanför cafeterian. Jag har ingen aning om hur man ska bemöta så jättepositiva människor som hela tiden verkar vilja hoppa upp och ner och skrika. Det finns inte en varelse på jorden som är så högljud som en japansk tjej. Hon var verkligen supersnäll och hennes engelska var ungefär lika dålig som min japanska, men eftersom hon var tryggare i situationen så var det hon som fick prata engelska så att jag slapp prata japanska.

Vi gick till huset där cirklarna höll hus och jag fick träffa alla som var med i föreningen. Jag vet inte riktigt vad som sades, men jag fick i alla fall se massa foton, de förklarade projekt och visade saker de hade målat. De var otorligt duktiga och jag känner mig ganska kass i jämförelse...heh...Sen sa de att jag fick komma dit och spela Wii när jag ville och också läsa deras manga. Vi tittade på några av serierna och jag pekade och sa att jag kände till Naruto och Kenshin och Sailor Moon, vilket gjorde dem alla så glada så. Jag tror mest det berodde på att de var glada att jag sa något de förstod. Sen gjorde jag misstaget att säga Pokemon, för sen var det kört. Tydligen är Pokemon lite tuffare i Japan än i Sverige...eller så var det bara nördarnas nördar jag hittade.

Det var läskigt och det sa jag, då fick jag en spontan kram av japanskan (som jag inte vet vad hon heter...jag är så dålig). Det var en chock, jag trodde inte japaner gjorde sånt. Sen höll hon min hand jättelänge bara för att jag inte skulle vara rädd.

Nu, väl hemma igen, så känns allt så himla pinsamt. Jag måste fortsätta, för de var så snälla. Ingen hade väl trott att jag på riktigt skulle gå med i sport? Jag har inte helt lagt det på hyllan, men man måste vänta till våren innan man går med i de flesta idrotter. Sen har jag kommit på att sjunga kanske vore mer lämpligt än att måla, men som sagt, jag kan inte lämna de här människorna nu.


<--- en papperstrana, present från föreningen



Det kommer nog bli bra...kanske ;)




/Elin