Tillsammans med folket som tar Japansk arkitektur for jag idag till ett samhälle utan för Chiba som heter Sakura. Det ställer ganska stora krav på hur det ska se ut när körsbärsträden blommar, men eftersom det är höst så hade vi inga förväntningar när vi ställde oss på tåget som skulle ta oss dit. (Sakura betyder körsbärsblomning).
Beskrivningen vi hade fått var att vi skulle titta på samurajhus och ett samurajmuseum, vilket jag tyckte lät tillräckligt intressant för att jag skulle ignorera lappen som låg på min dörrmatta i morse ("We're going to IKEA at 11 am. Would you like to come?") och följa med. Resan tog dryga 20 minuter och jag tillbringade större delen av den att prata med kursens lärare om det svenska skolsystemet. Uppenbarligen tycker väldigt många japaner att detta är ett intressant ämne och kanadensiskan kom tillbaka från en föreläsning och sa att deras lärare påstått att Sveriges system är bäst i världen...stackars världen....
Vi gick och gick och gick, uppför, uppför, uppför och läraren pekade på både det ena och andra huset och förklarade och skämtade. Han var otorligt trevlig och villig att dela med sig av allt han kunde och svarade hemskt gärna på frågor.
Sen, in the middle of the street, mitt bland alla bostadshus stod ett "samurajhus". Jag hade gått förbi det om ingen hade visat in mig där. Det var tre hus som låg bredvid varandra och det kostade ingenting (eller 10
0 yen) att gå och titta på dem. Ett mycket överkomligt pris måste jag säga. De två första var dittransporterade från annan ort medan det tredje var byggt på 90-talet (om jag lyckats tyda något av det som står i brochyren jag har).
Huset till vänster tror jag är byggt 1833 medan det till höger är 1845. Eftersom jag inte orkar slå upp hur det egentligen ligge
r till kan det också vara frågan om 1835, 1837 eller 1821. Men jag tycker inte att man ska vara så petig. De är i alla fall från 1800-talet, innan Japan öppnades för allmänheten igen. Med andra ord var det nog rätt dekadenta samurajer som bodde här...I det andra (och tredje) huset fick vi gå in medan de första bara fick beundras från utsidan. Det är dock ganska lätt att se in i gamla japanska hus för tydligen hade alla rum på den här tiden en dörr ut också...vilket kan ses på andra bilden.
Det var riktigt kul och intressant! Pappdörrarna, de upphöjda altanerna runt husen, mattorna på golvet, bristen på möbler...ja det var för långt från allt jag någonsin sett och upplevt för att jag faktiskt skulle kunna få för mig att jag faktiskt befann mig i det feodala Japan...men en filminspelning i Hollywood där Den sista samurajen II (aka Den absolut sista samurajen) spelades in var inte helt omöjligt att föreställa sig. Om man inte varit där med 16 andra utbytesstudenter då. Det såg nämligen ut precis som det gör i Den sista samurajen, Shogun och allt annat man sett på fiilm från det feodala Japan.
Det var lågt till tak och jag lyckades precis gå upprätt genom dörrarna (som så fint öppnades genom att skjutas åt sidan). Detta hindrade dock inte en och annan lång amerikan att dunka huvudet i dörrkarmen. Bristen på möbler och tillgången till mjukt golv gav dock det andra huset titteln "Det perfekta partyhuset" för där fanns inget att stjäla eller ha sönder (utom möjligen pappväggarna?) och inget annat att göra än att sitta och dricka. Inte konstigt att samurajerna blev lite dekadenta?
Jag har massa, massa bilder, men jag hatar att lägga upp bilder här efter inlägget från Campus. Därför lägger jag bara ut vissa väl utvalda och så får ni väl fråga om ni vill ha fler. För er som bor i Boden (och dess omnejd) så har mamma och pappa alla bilder. Pappa, det finns bilder på japanska trädgårdar...typ :P
Sen drog vi vidare längst med the long an winding road till "samurajmuseet" som visade sig vara National museum of Japanese history. Detta var beläget på ett gammalt slottsområde. Vad som hänt med slottet är oklart, inte för att man inte vet, utan för att läraren inte visste och jag inte hade någon annan att fråga.
Samma människa som utsett huset till Det perfekta partyhuset tittade länge på skylten utanför museet innan han sa "This is the National museum of history in Japan...and when we go in it's going to be like: No, we never invaded China. No, there has been no world war II, Americans are idiots!"...and that is funny because it's true! De minitsiösa utställningarna, med modellar, miniatyrer, bilder, avskrifter, osv, osv, osv i det oändliga slutade tvärt någon gång under 1920-talet. Tydligen slutar Japans historia med stumfilmskomedier om mäns inkompetens vid förlossningar.
Jag hade dock inte orkat med att se så mycket mer. Dryga 10 000 år historia tar tid att ta sig igenom. Tyvärr förstördes mycket av upplevelsen av att inga displaybeskrivningar fanns på engelska. Ibland hade man tur att hitta en rubrik för en större del av utställningen, men för det mesta var det bara att söka efter siffror för att se i alla fall från vilket århundrade det man tittade på var ifrån.
På bilden till vänster är en av alla dessa otroliga miniatyrer. Jag har inte översatt texten som hör till detta ännu men jag har för mig att det är maktcentret i det gamla Kyoto. Får jag tid över någon dag ska jag utan tvekan ta mig dit och se vad som faktiskt finns kvar av det gamla Kyoto och Nara.
Störst behållning av museets alla föremål fick jag ändå av alla skrifrullar som fanns där. Allt som var tryckt och skrivet på många meter papper. Skrivet med pensel blir alla handstilar vacker konst på japanska. I alla fall i en utlännings ögon. Det är märkligt vilka saker jag kom ihåg från Mats historielektioner. Det visade sig mest ha att göra med skrivspråkets utveckling. En och annan tanke hade jag väl i bakhuvudet om resten också, men jag skulle innan idag inna kunna komma ihåg fem eror i japansk historia ens om mitt liv hade berott på det.
Roligast under dagen måste nog ändå vara den grupp av japanska barn (6-9 år) som pekade på oss och utbrast "Gaikokujin da!", vilket betyder "Utlänningar". Det är också ett ord som vi alla mer än väl kan och de små barnen blev nog väldigt ställda när vi alla började skratta, vinka och hälsa på dem på japanska.
/Elin
Beskrivningen vi hade fått var att vi skulle titta på samurajhus och ett samurajmuseum, vilket jag tyckte lät tillräckligt intressant för att jag skulle ignorera lappen som låg på min dörrmatta i morse ("We're going to IKEA at 11 am. Would you like to come?") och följa med. Resan tog dryga 20 minuter och jag tillbringade större delen av den att prata med kursens lärare om det svenska skolsystemet. Uppenbarligen tycker väldigt många japaner att detta är ett intressant ämne och kanadensiskan kom tillbaka från en föreläsning och sa att deras lärare påstått att Sveriges system är bäst i världen...stackars världen....
Vi gick och gick och gick, uppför, uppför, uppför och läraren pekade på både det ena och andra huset och förklarade och skämtade. Han var otorligt trevlig och villig att dela med sig av allt han kunde och svarade hemskt gärna på frågor.
Sen, in the middle of the street, mitt bland alla bostadshus stod ett "samurajhus". Jag hade gått förbi det om ingen hade visat in mig där. Det var tre hus som låg bredvid varandra och det kostade ingenting (eller 10
0 yen) att gå och titta på dem. Ett mycket överkomligt pris måste jag säga. De två första var dittransporterade från annan ort medan det tredje var byggt på 90-talet (om jag lyckats tyda något av det som står i brochyren jag har).Huset till vänster tror jag är byggt 1833 medan det till höger är 1845. Eftersom jag inte orkar slå upp hur det egentligen ligge
r till kan det också vara frågan om 1835, 1837 eller 1821. Men jag tycker inte att man ska vara så petig. De är i alla fall från 1800-talet, innan Japan öppnades för allmänheten igen. Med andra ord var det nog rätt dekadenta samurajer som bodde här...I det andra (och tredje) huset fick vi gå in medan de första bara fick beundras från utsidan. Det är dock ganska lätt att se in i gamla japanska hus för tydligen hade alla rum på den här tiden en dörr ut också...vilket kan ses på andra bilden.Det var riktigt kul och intressant! Pappdörrarna, de upphöjda altanerna runt husen, mattorna på golvet, bristen på möbler...ja det var för långt från allt jag någonsin sett och upplevt för att jag faktiskt skulle kunna få för mig att jag faktiskt befann mig i det feodala Japan...men en filminspelning i Hollywood där Den sista samurajen II (aka Den absolut sista samurajen) spelades in var inte helt omöjligt att föreställa sig. Om man inte varit där med 16 andra utbytesstudenter då. Det såg nämligen ut precis som det gör i Den sista samurajen, Shogun och allt annat man sett på fiilm från det feodala Japan.
Det var lågt till tak och jag lyckades precis gå upprätt genom dörrarna (som så fint öppnades genom att skjutas åt sidan). Detta hindrade dock inte en och annan lång amerikan att dunka huvudet i dörrkarmen. Bristen på möbler och tillgången till mjukt golv gav dock det andra huset titteln "Det perfekta partyhuset" för där fanns inget att stjäla eller ha sönder (utom möjligen pappväggarna?) och inget annat att göra än att sitta och dricka. Inte konstigt att samurajerna blev lite dekadenta?
Jag har massa, massa bilder, men jag hatar att lägga upp bilder här efter inlägget från Campus. Därför lägger jag bara ut vissa väl utvalda och så får ni väl fråga om ni vill ha fler. För er som bor i Boden (och dess omnejd) så har mamma och pappa alla bilder. Pappa, det finns bilder på japanska trädgårdar...typ :P
Sen drog vi vidare längst med the long an winding road till "samurajmuseet" som visade sig vara National museum of Japanese history. Detta var beläget på ett gammalt slottsområde. Vad som hänt med slottet är oklart, inte för att man inte vet, utan för att läraren inte visste och jag inte hade någon annan att fråga.Samma människa som utsett huset till Det perfekta partyhuset tittade länge på skylten utanför museet innan han sa "This is the National museum of history in Japan...and when we go in it's going to be like: No, we never invaded China. No, there has been no world war II, Americans are idiots!"...and that is funny because it's true! De minitsiösa utställningarna, med modellar, miniatyrer, bilder, avskrifter, osv, osv, osv i det oändliga slutade tvärt någon gång under 1920-talet. Tydligen slutar Japans historia med stumfilmskomedier om mäns inkompetens vid förlossningar.
Jag hade dock inte orkat med att se så mycket mer. Dryga 10 000 år historia tar tid att ta sig igenom. Tyvärr förstördes mycket av upplevelsen av att inga displaybeskrivningar fanns på engelska. Ibland hade man tur att hitta en rubrik för en större del av utställningen, men för det mesta var det bara att söka efter siffror för att se i alla fall från vilket århundrade det man tittade på var ifrån.
På bilden till vänster är en av alla dessa otroliga miniatyrer. Jag har inte översatt texten som hör till detta ännu men jag har för mig att det är maktcentret i det gamla Kyoto. Får jag tid över någon dag ska jag utan tvekan ta mig dit och se vad som faktiskt finns kvar av det gamla Kyoto och Nara.Störst behållning av museets alla föremål fick jag ändå av alla skrifrullar som fanns där. Allt som var tryckt och skrivet på många meter papper. Skrivet med pensel blir alla handstilar vacker konst på japanska. I alla fall i en utlännings ögon. Det är märkligt vilka saker jag kom ihåg från Mats historielektioner. Det visade sig mest ha att göra med skrivspråkets utveckling. En och annan tanke hade jag väl i bakhuvudet om resten också, men jag skulle innan idag inna kunna komma ihåg fem eror i japansk historia ens om mitt liv hade berott på det.
Roligast under dagen måste nog ändå vara den grupp av japanska barn (6-9 år) som pekade på oss och utbrast "Gaikokujin da!", vilket betyder "Utlänningar". Det är också ett ord som vi alla mer än väl kan och de små barnen blev nog väldigt ställda när vi alla började skratta, vinka och hälsa på dem på japanska./Elin
Oooh perfekt att du kollat lite japansk historia för jag hade tänkt att skicka lite svensk till dej. Kolla din mail under helgen för jag ska skicka en artikel från Extra (du borde saknat dessa!) som handlar om Karl XIII.
SvaraRaderaNu blir du glad va ;)